Ett farväl!

11 januari 2008

Ett ljus jag tänder,
för några av de döda.
En tanke jag sänder,
tillsammans med dem jag sörja.

Den unga alvkvinnan viskar tyst dessa ord, om och om igen. Hon sitter på sina knän i vattenbrynets kalla vrå, vattnet rullar ut medan hon släpper den lilla båten av bark med ett blått magiskt ljus. Båten flyter ut och längre bort, hon tittar längtansfullt efter den. Solen är på väg ner och färgar vattnet till mörkrött, tårar rinner nerför hennes kinder. Den äldre alven som stog i skogsbrynet medan han sett hennes magi flöda, kom nu fram till henne och lade sin högra hand på hennes axel och kramade till. Som han alltid brukade göra när han tyckte att hon hade gjort bra ifrån sig. När solens sista strålar försvinner bakom krönet säger han att det är dags att gå, han tar bort sin hand samtidigt som han vänder sig mot skogsbrynet. Den unga alvkvinnan reser sig men står kvar med blicken mot horisonten, tårarna har slutat att rinna. Blicken hårdnar hos den unga alvkvinnan och säger med hård ton, “Våra vägar skiljs här, du har ditt öde att gå mot och jag har mitt.” Hon vänder sig om och ser att den äldre alven redan försvunnit in i mörkret, hon suckar djupt och den hårda blicken ersätts av nya tårar. Hon tar ett djupt andetag och börjar sen springa med stranden till höger, hon har ett mål. En ny mening med sitt liv, hon ska hämnas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *