Ett krossat hjärta

18 oktober 2006

Skymningen hade fallit. Den väldiga salen, med sitt praktfulla stengolv och sitt storslagna, välvda tak, låg nu öde och tom. Månens sken lyste in genom de många valvformiga öppningarna längs ena långsidan och reflekterades i de skinande vita pelarna.
Men månskenet avslöjade även en gestalt, klädd i en skir, vit klänning, och med en flätad krans av små, vita blommor i det korpsvarta håret.
Gwendolyn vandrade långsamt över det stora stengolvet. Hon gick med försiktiga, nästan vördnadsfulla steg. Som om det vilade en sällsam magi över salen, och hon var rädd för att bryta den. Ekot av hennes mjuka steg, anades bara som en svag viskning, i nattens stillhet. Med en drömmande blick mindes hon det som hade utspelats här inne två år tidigare. Hon mindes honom.
Bilden av den unge mannen hade inte bleknat, trots den långa tid som gått. Varje gång hon blundade såg hon hans leende ansikte framför sig. Fastän de båda var, och till synes alltid skulle förbli främlingar för varandra, kunde hon inte glömma honom. Han hade sett på henne med de mest underbara ögon hon någonsin sett. Mörka, blå ögon, gnistrande likt tusentals stjärnor, som fick dem att påminna om en vacker aftonhimmel. Det behagliga ansiktet, med ovanligt fina drag, ramades in av mörkt gyllenbruna lockar som nådde honom till axlarna.
Gwendolyn slöt ögonen. Inom sig spelade hon upp det förtrollade ögonblicket hon för alltid skulle bära med sej i sitt hjärta. Ögonblicket då deras blickar möttes för första gången.
Allting omkring henne hade stannat upp och förlorat sin betydelse. Plötsligt var det enda hon brydde sig om, de djupblå ögon som hade uppfångat hennes, mitt i folkvimlet. Trots avståndet mellan dem överväldigades hon av den värme och ömhet hans blick utstrålade. I den stunden kände Gwendolyn det som om deras själar förenades för evigt. Som om ödet hade fört dem samman. Som om deras möte denna kväll, stod skrivet i stjärnorna.
Men lika oväntat som det hade börjat, lika oväntat tog det slut. Gwendolyn förlorade främlingen ur sikte, bland allt folket. Hon svepte med blicken över folkmassorna, och försökte uppfånga en skymt av honom. På insidan brann hon av längtan efter att få tala med honom, få höra hans röst. Men hennes sökande var förgäves. Han var borta. Hon hade inte ens fått reda på hans namn.
Gwendolyn suckade tungt och återvände från sin dagdröm. Hon slog upp ögonen, och tittade ut över den nu mörka och tysta salen.
Plötsligt var det som om något brast inom henne. Hon kände en desperat längtan efter honom. En oförklarlig smärta steg på insidan. Hon slog armarna om magen och skyndade ut genom en av de välvda portalerna, ut i den kyliga nattluften. Där sjönk hon ner på det översta trappsteget, till den breda trapp som ledde ner mot den stora trädgården. Med djupa andetag drog hon ner den kalla luften i lungorna, och försökte få tankarna att klarna. Varför kände hon så här? Han var ju trots allt bara en främling. Men på något underligt sätt, var det ändå som att hon kände honom, som att de två var förutbestämda för varandra.
Hennes känslor för den unge mannen skrämde henne dock. Hon höll dem inom sig, och svor på att aldrig låta någon veta. Ingen skulle någonsin förstå varför hennes hjärta hade blivit krossat av en främling.
Mer ensam och övergiven än hon någonsin känt sig förut, satt hon där under den mörka natthimlen, och blickade sorgset upp mot stjärnorna. Smärtan och saknaden tilltog. Hon snyftade till och kände hur en tår trillade nedför kinden, följd av ännu en. Hon klarade inte av att bära denna känsla på insidan längre. Tårarna strömmade från hennes ögon, och med armarna alltjämt hårt om magen, kröp hon ihop på trappan och grät bittert ut sin sorg. Klagoropen steg mot midnattshimlen. Månen och stjärnorna var de enda som hörde henne. Som tysta vittnen betraktade de den ensamma varelsens ångestfulla sorg, med löftet om att aldrig förråda hennes hemlighet. Och de förblev tysta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *