“Ett minne som aldrig glöms” Del 1 (Prolog)”

26 november 2007

Ett minne som aldrig glöms

Prolog

Han kände den våta bergväggen i ryggen samtidigt som han kunde känna doften av förruttnelse. Han hade hela tiden högerhanden på svärdshjalten när han med den andra handen ledde sig själv fram i den mörka, dystra grottan. Pharion var pojkens namn, han var femton år och kunde knappt bärga sig för att utgöra sin hämnd. Hans bror hade varit här för tre år sedan, brodern skulle varit tretton år nu. Chetar, som brodern kallades, hade varit ute på en upptäcksfärd och trätt in på den onda drakens revir. Chetar hade varit mycket speciell för Pharion. De hade gjort precis allt tillsammans. Bröderna var inte som andra bröder brukar vara. De hade något alldelles speciellt. Ingen visste vad som hänt honom, men han kom aldrig tillbaka. Det gick alla möjliga historier hemma i byn, men Pharion var säker på vad han trodde hade hänt. Därför var han här för att utgöra sin hämnd. Han visste att drakhonans ägg just hade kläckts, och han skulle hämnas genom att mörda de tre ungarna, modern skulle få lida, så som Pharion gjort i tre år nu. Det kändes skönt, men vad skulle egentligen göra så att han blev av med hela lidandet? Det visste han inte. Han famlade i blindo utan att tänka sig för. Stanken av förruttnelse blev allt värre ju närmare drakens håla han gick. Svetten bröt fram på ryggen och håret kletade i pannan. Med sammanbiten min gick han vidare. Mordet på hans broder hade nu gjort honom ond, han hatade alla väsen som visade minsta otrevlighet. Pharions mor hade dött av sorg när hon insett att Chetar aldrig skulle återvända, fadern ville inte prata om det. Sorgen stannade i Pharion och kunde inte släppas ut. Han hoppades att detta var utvägen. Lätet av en porlande bäck hördes långt borta, och han kände sig illa till mods. Kunde han klara av att mörda ett heligt och betydelsefullt djur? Han slog bort tanken och fortsatte frammåt, han intalade sig själv att detta var det rätta. Men tänkte han på efterföljderna? Det första året hade han stängt in sig i ladan, där han vägrade komma ut, sorgen hade varit så stor! Han kom fram till att det inte lönade sig och de två andra åren hade han rest runt och försökt att glömma, men han hade aldrig lyckats, råd efter råd hade han hört, men det hade aldrig funkat. Han tittade sig osäkert omkring och började nu tvivla på sig själv. Han såg mörka skuggor röra sig, men han hoppades att det bara var inbillning. Vad skulle han ta sig till? Hans liv, var enligt honom, ett hopplöst fall. Han suckade och skakade på huvudet. Ögonen började vänja sig och nu kunde han skymta litet ljus långt borta. Han snubblade frammåt och fick tillslut syn på tre små drakungar som låg och sov. En röd, för rubinen, en blå, för saphiren och en grön, för smaragden. Far skulle vara missnöjd med honom. Hur kunde han vara så feg? Tårarna kröp fram i ögonen. En obehaglig känsla kröp i ryggraden. Han kunde inte göra det! Det gick bara inte, han kunde inte mörda en oskyldigt liten drakunge, det fick bara inte hända. Han försökte slå bort tankarna då han kände en förskräcklig andedräkt i nacken. Han föll ner på knä och svärdet landade på sandstenen med en skräll. Det var då han hörde drakhonans ilskna ryt, det var då han kände att livet lämnade hans kropp. Men han var inte rädd, han var trygg, för han visste att brodern väntade honom på andra sidan.

(Detta är prologen till boken jag skriver just nu, skulle vara tacksam om ni ville ge en kommentar eller så, tar emot all kritik! :)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *