“Ett minne som aldrig glöms” Del 2″

17 december 2007

Fortsättning prolog

Derin lät hästen lugna sig och svingade ner sig från sadeln. Budbäraren hade framfört sitt meddelande.
-Jag beklagar, sade han.
Derin ställde sig mot en av trädstammarna. Hela skogen tycktes fyllas med sorg, fåglarna kvittrade på ett ledsamt sätt och träden gnärkte klagande. Bäckarna tystnade, som om de höll andan och väntade på vad Derin skulle säga.
-Gå din väg, Paskar, gå!
-Jag beklagar.
-Jag vet! Röt Derin. Men det hjälper inte! Min familj är död! Jag har inga anhöriga kvar, hur ska jag fortsätta mitt liv? Gå nu!
-Men Ers nåd! Hela armeen väntar på dig!
-Paskar, förstår du inte? Mina söner har gått åt, ingen kan ta min plats! Och jag hann inte ens säga att jag älskade dom, och att jag var kung! Förstår du inte!? Skrek han
-Jjo, jag förstår, stammade Paskar.
Han vänta ryggen åt konungen och sprang raskt iväg.
Derin kände hur ögonen fylldes av tårar, det var första gången på länge han rent utav grät. Pharion var död, hans söner hade faktiskt gått åt. Hans älskade fru fanns inte heller hon i livet. Och hur skulle han göra med armeen? Han funderade på att svinga sig upp i sadeln, rida sin väg och aldrig komma tillbaka. Han dunkade pannan mot björken och beslöt sig för att stanna. Stanna för att dö i striden. Vad hade han för val? Aoanätten skulle nå sitt slut utan att prinsarna fått reda på sitt riktiga liv. Han var nog den mest misslyckade kung man kunde vara. I sin förtvivlan steg han upp i sadeln och ökade på i galopp mot sin armee. Jorden skakade under honom där hästen rusade fram. Solens strålar trängde sig ner mellan trädkronorna och det enda han kunde se framför sig var hans älskade söners ansikten. Kvistarna slog i ansiktet där han rusade fram, men han märkte det inte, pilarna ven omkring honom, men han märkte det inte, inte förrän en pil träffade hans redan sårade hjärta.

Kapitel 1, Del 1
Vaknandet

Utan att egentligen veta vart han var, flög han liksom omkring i ett mörker som inte tycktes ha något liv. Ett muller hördes hela tiden, det var kallt och ruggigt och han kände att onda tankar spred sig i det som måste varit vakum. Det kändes som om tiden gick väldigt långsamt där han kämpade att hålla sig vid liv. Grymma röster började ta form och han kunde skymta mörka skuggor i det som redan var svart.
-Vad är det där? Sade en grov, skrämmande röst.
-En till, Ers nåd. Vad ska vi göra med den?
-Som med de andra, vad annars?
-Låta honom arbeta för dig? Men Ers nåd, han är så ung!
-Regeln är för alla.
-Men du såg hur det blev för den andre unge, han klarade sig inte länge. Du vill väl inte att Alvkonungen ska få den här också? Du vill inte att någon av dina trälar ska få somna för alltid. Du är för grym och mäktig för det.
Pojken kände sig yr och förvirrad, vart var han?
Den som tydligen var Ers nåd, verkade fundera.
-Ers nåd Drakfursten! Sade en gäll röst.
-Ja, vad är det, Fion? Grymtade Drakfursten
-Alvkonungens gyllene soldater är på väg i en hisklig fart, Ers nåd!
Man kunde nästan höra hur Drakfursten tuggade nervöst på sina naglar.
-Fly! Skrek han plötsligt.
En starkt ljus började ta form i det svarta. Det kom allt närmare och plötsligt hördes skrik och brutala svärdshugg. Pojken orkade inte längre. Krafterna tog slut och han började sjunka neråt där det blev varmare, och varmare. Han förlorade nästan medvetandet då han kände att något grep om hans mage. Snabbt som vinden fördes han därifrån och de grymma rösterna och tankarna tycktes upphöra. Istället hörde han fågelkvitter och ljuva sångstämmor. Han kände hur friden spreds inom honom och han hade aldrig mått bättre.

*

Ögonen öppnade sig med ett ryck, luggen var mörk av svett och den kletade i pannan på honom. Rummet han låg i var så vitt att det nästan lyste.
-Nå, hur mår du? Frågade en mild röst.
Pojken slog runt i sängen av förskräckelse, sedan harklade han sig.
-Inte särskilt mycket bättre med tanke på den hjärtklappning du just orsakade, svarade han surt.
Mannen som talat till honom kom närmare och satt tillslut bredvid sängen. Pojken tryckte sig allt längre in mot väggen.
-Du är inte den enda som reagerat på det sättet, hur ska jag göra för att inte skrämma mina patienter?
Han såg ut att fundera men tog åter luft och började prata.
-Vart var vi, ja just det! Hur är det med dig?
Mannen verkade lite konstig, i sättet han betedde sig på tyckte pojken.
-Jo, jag har fruktansvärt ont i huvudet, jag mår illa, har ont i halsen, mina armar är bortdomnade och det känns som om allt blod i benen koncentrerar sig på att få lungorna att fungera. Hurså?
-Hördu Arrath, jag tror vi fått en skojjare ibland oss! Arrath?
Ett skrammel hördes när en ohyffsad ung man kom in i rummet. Han var väldigt smutsig och håret stod åt alla håll och kanter, hela rummet tycktes fyllas av en illa luktande andedräkt.
Mannen som skrämt pojken fick en äcklad min och började vifta med handen framför näsan.
-Arrath, lilla, vad har du ätit nu?
Man riktigt såg hur mannen ansträngde sig för att låta trevlig.
-Ska ja räkne opp allt? Nåja, senast vare en halvrutten råtta som ja hitta i råttfälla, i skafferit, duvät. Före dä tror ja dä va nån sorts soppe mä torre morötter å öronvax.
Han flinade och stanken blev allt värre.
Pojken bröt ihop av skratt.
-Vilken dialekt! Utbrast han.
Och en snabbare humörskiftning hade nog pojken aldrig skådat. Från att vara fruktansvärd glad till att helt plötsligt få en riktigt sur min. Arrath vände sig om och plockade upp en kastrull, sedan trampade han barskt ut igenom dörren.
-Ta det lugnt med hans humör, han har kort stubin, duvät.
Pojken skrattade, även mannen. Sedan fick han en allvarlig min.
-Men hur är det med dig egentligen?
-Det är bra, är lite torr i halsen, men det går väl snart över. Hur länge har jag sovit?
-Tja, nästan fyra dygn. Är du hungrig?
Pojken nickade snabbt till svar.
-Jag kommer strax, vad vill du ha, soppa med morötter och öronvax kanske?
Pojken såg äcklad ut.
-Nej, jag skojjade med dig, blir köttgryta bra?
-Det blir så bra så, flinade pojken.
Han lade sig ner i sängen och drog upp täcket till hakan. Det fanns ingenting i rummet förutom sängen han låg i och en stol där mannen suttit. Han somnade en stund men vaknade då mannen kom in med köttgrytan. Han åt upp den fort.
-Vad heter du förresten? Frågade pojken.
-Edayn.
Pojken såg förskräckt ut.
-Vad är det? Frågade mannen oroligt.
-Vem är jag? Vad heter jag? Jag kommer inte ihåg någonting! Utbrast han.
-Tja, Edayn kliade sig på halsen.
-Vad har hänt? Och vad gör jag här egentligen?
-Det är lite svårt att förklara det här. Men du är död, och det verkar som om du dog av en drake, tror jag, eftersom vi räddade dig från Drakfursten.
Pojken såg ut som ett frågetecken.
-Vi får ta det en annan gång. Sov nu, så får du krafter till arbetet imorgon. God natt!
-God natt, mumlade pojken, som egentligen var den modige pojken Pharion. Han som givit sitt liv för att träffa sin bror, han som älskat sin bror över allt annat.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *