Ett okärt återseende

3 januari 2006

Det var tyst och fridfullt på kyrkogården. Det var kväll. Klockan var 20:43. Linda Berg stod vid sin pojkvän Mikaels grav. Han hade blivit knivstucken av en full kille utanför en krog för 1 år sedan. Linda gick ofta till graven med blommar och pratade med Mikael.
Hon strök med handen över texten på gravstenen.

Mikael Söderlund
1982-2005

-Hej Mikael. Det är jag igen.
Hon tog fram en bukett blommor som hon hade köpt och la på hans grav.
-Jag har med mej de här. Hoppas att du tycker om dem. Jag saknar dej ska du veta.
Några fåglar flög förbi kvittrandes.
-Varför kan du inte komma tillbaka till mej? Jag önskar verkligen att du kunde göra det. Jag vill inget hellre. Jag älskar dej så mycket. Om du bara kunde höra mej. Höra min gråt. Kan du det? Jag skulle ge vad som helst…
Plötsligt avbröt hon sej. Vad var det? Det lät som om någon hade stönat till. Hon vände sej om och försökte se ut över kyrkogården. Det var bara hon där. Hon rös. Med ens började det röra sej i jorden på Mikaels grav. Linda flämtade till och reste sej snabbt. Men stod som fastfrusen inför vad som skedde framför henne. Inför hennes ögon såg hon hur ett par bleka jordiga händer sköt fram upp ur jorden och sökte efter något att ta tag i. De grep efter hennes ben. Med ett skrik backade hon några steg. Händerna tog tag i Mikaels gravsten och drog sej uppåt. Upp ur jorden stack ett jordigt huvud upp. Linda kunde inte tro sina ögon. Vad fan var det som hände? En kropp kröp upp från jorden och reste sej på rangliga ben. Det var Mikael som stod framför henne. Livs levande. Men han såg absolut inte ett dugg levande ut. Han var klädd i den svarta kostym som han blivit begravd i för ett år sedan. Hans halvlånga mörka hår stod på ända och hela han var full med jord i ansiktet, i håret och hela kroppen. Han var sej inte lik. Men ändå syntes det att det var han. Han stod och svajade och såg sej förvirrat omkring. Så fick han syn på Linda. Hon såg i hans blick att han kände igen henne. Med stapplande steg började han gå mot henne. Linda gick gråtandes och hickade baklänges och snubblade på en gravsten bakom henne. Hon stirrade skräckslaget på sin döde pojkvän som verkade ha vaknat till liv igen. Kunde det vara möjligt? Var det en dröm? I så fall en sjuk dröm.
-M…Mikael? Lyckades hon till sist få ur sej.
Mikael tog ett mycket rangligt och stappligt steg mot henne och stannade.
-L…L…iindaa?
Linda började gråta. Det var hans röst. Men den lät så förändrad. Så seg och grå. Som om han provade att tala för första gången.
-Mikael? Är det verkligen du? Hur kan det vara möjligt?
Mikael la huvudet på sned och öppnade munnen men sa ingenting.
Linda kom på fötter och gick försiktigt fram till sin pojkvän. De stod och såg på varandra. Han stod svajande och öppnade munnen då och då utan att säga något. Han tog ett steg närmare. Linda drog upp hans skjorta och flämtade till. Tvärs över hans mage fanns det stora ärret efter kniven som hade dödat Mikael ett år tidigare. Han hade ju dött. Hon var med när han dog. Läkarna hade sagt att han inte gick att rädda. Hur var då detta möjligt? Hur skulle en läkare förklara detta? Hur skulle hon förklara det för sin familj och för Mikaels? Alla deras vänner? Det snurrade i huvudet på Linda och hon kände sej illamående.
Hon lyfte försiktigt handen och smekte försiktigt hans jordiga bleka kind. Med ens for hans hand upp och tog ett hårt grepp om hennes handled.
-Mikael?
Mikael såg med stirrande ögon på henne.
-Liindaaa. Miin Lliiindaaaa. Eeem…ag ill eeem. Hem.
Linda var nära på att svimma. Det här måste vara en mardröm. Det här kunde bara inte hända. Mikael som blivit knivskuren till döds ett år tidigare stod nu framför sin egen grav och pratade och ville hem.
Det svartnade nästan för Linda. Helst av allt ville hon bara vakna. Men det verkade omöjligt. Istället ville hon bara slita sej loss från Mikaels hårdhänta iskalla grepp om sin handled. Men det gick inte heller. Hon kunde inte röra sej. Åtminstone inte förrän hon upptäckte ännu en sjuk mardröms händelse.
När hon plötsligt såg hur fler gravar började få liv och fler människor kravlade sej upp ur jorden på vingliga ben. Till slut var kyrkogården full av hundratals lik som såg sej omkring och pratade med långa och utdragna ord om att komma hem. En del såg ut att ha legat sedan urminnes tider och var nästan bara skelett. Medan en del såg ut ha varit begravda rätt nyligen.
Alla de uppvaknade liken gick omkring med ryckiga rörelser och ropade eller stönade ut i natten. Kyrkogården var full av högljudda stön och rop som fick blodet i Linas kropp att frysa till is. Män kvinnor även några barn såg sej omkring med förvirrade och långsamma rörelser. En del var ruttna och blåaktiga i hyn med jord på hela kroppen och bara trasor kvar av kläderna de hade blivit begravda i.
Linda gav upp ett gällt skrik. Mikael satte händerna klumpigt för öronen och stönade. Hon slet sej loss från Mikaels grepp och började gråtandes springa. Hon fick tränga sej förbi alla ruttnade kroppar som stod och trampade omkring och vinglade. Hon hade stora svårigheter att andas och få luft. Och luften omkring henne var full av rutten odör. Hysteriskt knuffade hon sej fram mellan alla döda som alla stod och stirrade tomt efter henne. Mikael ropade efter henne.
-Liiindaaaa! Miiin Liiindaaa! Eem.
Linda vände sej inte om. Hon ville inte se på monstret som varit hennes pojkvän en gång i tiden. Det var inte så hon ville ha tillbaka honom. Hon ville ha honom som han var innan han blev dödad. Glad, rolig och omtänksam. Nu var han som ett efterblivet monster.
Hon öppnade bildörren. Vände sej om en sista gång mot kyrkogården. Tittade på alla de döda som rest sej från sina gravar och stod och såg sej omkring och började lämna kyrkogården.
-Eeem. Ill eem. Ropade alla.
Vill hem? Sjukt. Detta var en mardröm. Hon satte sej i bilen.
Vad gör man när något sånt här händer? Vad fan gör man?
Hon ringde polisen.
Torkade några tårar och harklade sej.
-Polisen.
-Polisen! Kom hit fort! Ni måste se det här! De döda har vaknat!
-Va? Förlåt vad sa du?
-Kom hit! De döda kom upp…kom upp…ur…ur sina gravar…och nu går dem!
-Är det ett skämt?
-Nej! Ni måste tro mej! De är på väg hem!
-Får jag be om ert namn tack?
-Linda. Men kom nu för fan! Kom fort! Skicka alla polisbilar ni har. Det är hundratals av de.
De döda lever säger jag ju! De döda lever!!!

Mikael såg efter Linda och gnydde högt. Han gick på osäkra och vingliga ben i ryckiga rörelser förbi de döda runtomkring honom. Han såg Linda lägga ifrån sej sin mobiltelefon och sätta händerna för ansiktet. Stackars Linda. Hon var ledsen. Men varför var hon ledsen? Mikael skulle trösta henne.
Linda hade inte sett att hennes pojkvän var på väg mot bilen. Mikael satte händerna med en smäll mot rutan på bilen och försökte krossa glaset. Linda skrek högt i panik och försökte sätta i bilnycklarna men var så rädd att hon missade hela tiden. Glaset på rutan gick sönder och glasbitarna regnade över Linda. Mikael sträckte in händerna i bilen och försökte komma åt Linda som slog och vred sej i vild panik över hans ruttnande händer som bleka och täckta av jord grep efter henne.
-Släpp mej ditt monster! Släpp mej för fan! Ropade hon rakt upp i ansiktet på sin döde pojkvän.
-Iiindaaa… Eeem. ropade han utdraget.
Så fick hon tillslut i bilnyckeln och vred om. Med en sista blick på den döde satte hon foten på gaspedalen. Det fanns ingenting kvar av den gamle Mikael som hon förr hade älskat. Hon ångrade att hon hade åkt hit. Hon ångrade att hon hade önskat honom tillbaka. Nu hade hon fått honom tillbaka. Men inte som hon ville ha honom. Som han var förr. Nu hade han kommit tillbaka. Kommit tillbaka som ett monster.
Bilen vrålade iväg på grusgången utanför kyrkogården och försvann utom synhåll.
Kvar stod Mikael Söderlund och såg förvirrat efter bilen. Han tog några steg fram och sträckte ut händerna tomt framför sej och snörvlade högt.
-Liiiidaaa. Miin Liindaa. Baka. Illbaka. Älka eej. Ääälssskaaa deej. Iiindaa.
Men Linda kom inte tillbaka. Och när det gick upp för den förvirrade mannen skrek han högt upp mot himlen och stampade i marken. Ett ordlöst vrål som hördes lång väg mot den lilla byn en bit bort från kyrkogården. Ensam stod Mikael kvar. Ensam med hundratals andra skrikande döda bakom sej som alla förvirrade och grät och skrek högt som barn. Ensamma och förvirrade. Alla ville komma hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *