Ett sista ögonblick

15 maj 2009

För sista gången stämmer hornen upp sin klagande sång mot det svarta himlen utan stjärnor, vädjande för sista gången till Gud, eller vem det nu finns där uppe. Utmattade män rätar sig i ledet med sammanbitna ansikten. Vi är alla täckta i svart blod. Lederna ömmar, såren dunkar rytmiskt och silar ut våra liv.
Den någon gång för länge sedan blå fanan, numera resterna av den höjs mot mörkret. Män viskar sina böner samtidigt som de drar sina söliga svärd, om de ens har några kvar. Höjer de sönderslagna sköldarna och spänner fast sina hjälmar. Vi blinkar blodet ur ögonen och försöker fokusera dem på fienden.
Våra sista order ekar och vi börjar långsamt marchera framåt, en skugga av vårt forna jag. För någon gång var den Tjugofjärde silverbataljonen, och nu är vi knappt fler än ett kompani. Resten vilar ute på slätterna halvbegravda eller dumpade i träsk.
Det omisskänliga ljudet av pilar, hullingarna slår mot våra sköldar, någon skriker i ångest. Fler pilar, män faller där de stod och trampas ner i marken.
Framför oss skymtar blottade spjut och rovdjursögon.
En sista kraftansträgning, snart är det över.
Vi grupperar oss i en linje med vårt standar i center. Svärd höjs för sista gången. Vi vrålar, varför? För att skrämma fienden?
Vi kastar oss mot fienden, och strid bryter ut. Män dör.

Det sista som hörs är fanbärarens horn som vädjar till himlen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *