Ett Skrämmande Möte

28 september 2010

-Ursäkta mig, men bor det en viss Markal Holl här?

Den rynkiga och böjda kvinnan såg misstänksamt på mig. Hon påminde om groteskt sköldpadda, men en krokig träkäpp som stöd. Jag lät hennes vattniga blick svepa över mig och väntade tålmodigt.

-Det beror på vem som frågar. – sade gumman med en torr och gnällig röst och hennes magra händer bytte grepp om käppen.

Jag suckade för mig själv.

-Jag har ett viktigt ärende till honom.

-Jaså…

Jag började bli otålig. Jag hade faktiskt viktigare saker för mig än att diskutera med en gammal natt sent på kvällen. Solen hade sedan länge gått ner, och skyarna var redan kolsvarta och utan vare sig måne eller stjärnor på grund av de många skorstenarna som bolmade smog över staden.
Jag stack handen innanför den grå manteln och plockade fram ett silvermynt. Kärringens färglösa ögon smalnade då hon såg slanten.

-Som jag sa, jag har ett viktigt ärende till en viss Markal Holl. – sade jag och höll upp myntet mellan tummen och pekfingret.

-Låt gå för det då. – sade gumman och sträckte sig med en orms hastighet mot min hand och snappade åt sig den präglade silvertrejkan. – Kom in då, gode yngling.

Jag steg långsamt in över tröskeln och hukade mig för att inte slå emot dörrkarmen. Bakom mig stängdes den mörka trädörren med ett högt gnisslande och jag lämnade den öde och skuggfyllda gatan bakom mig. Det betydde visserligen inte att det var trevligare härinne.
Huset jag befann mig i var mycket gammalt, väggarna var slitna och mörka av ålder. Här och var kunde jag se hål och bon där småkryp krälade runt. Taket var ganska lågt, men jag kunde stå upp utan större problem. Hela den dystra hallen lystes upp av det svaga ljuset från en lykta som den gamla tanten hade i sina knotiga kloliknande händer.
I ett hörn uppfattade jag hur en råtta skyndade iväg, och jag gjorde en grimas åt den sura lukten som hängde härinne. Det var faktiskt nästan bättre luft utomhus, i den smutsiga metropolen som alltid var fylld av rök och smog.

-Följ mig, gode yngling. – kacklade kärringen och haltade iväg uppför en trappa upp till övervåningen.

Jag följde efter, men ena handen lade jag på dolkfästet innanför kappan. Jag tyckte inte om det här, fast och andra sidan tyckte jag inte om och litade inte på hela staden. Att vara paranoid är hälsosamt, i synnerhet här.
Vi gick uppför den våldsamt knarrade trappan, vägledde av det fladdrande ljuset från lyktan. Trappstegen passerade ett par våningar, men vi gick allt längre upp. Huset var väldigt högt, det hade jag sett då jag stod utanför. Fast hur många våningar det var visste jag inte exakt, men det var minst tre stycken.
Gumman stretade på oväntat snabbt, och jag blev nästan lite andfådd innan vi slutligen nådde en femte våning, som bestod av ett litet mörkt rum. Jag kände hur unken luften var i härinne, och i taket hängde avancerade ansamlingar av spindelnät, och även ett par spindlar av imponerande storlek som syntes som mörka skuggor i lyktans sken. Jag slickade mig nervöst om läpparna.

-Här är det, gode yngling. – sade tanten och pekade med den knotiga käppen mot en nästan kolsvart dörr som jag inte lagt märke till.

-Är det här Markal Holl bor?

Kärringen skrockade och blottade svarta tänder. Jag såg på henne med avsmak på henne.
Jag tvekade ett par ögonblick innan jag tog ett steg framåt, och med ögonen fortfarande fästa på den gamla kvinnan knackade jag tre gånger på dörren.
Tystnad. Sedan hörde jag ett dovt rasslande från metall och ett lås gick upp. Kärringen fnissade på ett otrevligt sätt och gick nerför trappan igen. Jag svepte manteln närmare om mig, tog ett stadigare tag om dolken och gick in.
Många våningshus i staden hade förutom vanliga triangelformade tak också runda takrum som såg ut som groteska vårtor som växte ut ur husen. Det här utrymmet verkade vara ett sådant.
Dörren stängdes av sig själv bakom mig, och jag ryckte till då låsen slog igen med en tung duns. Jag gick framåt och bländades först av det mjuka ljuset.

Så fort mina ögon vant sig till det varma gula ljuset så kunde jag se hela takvåningen i dess helhet.
Den var inte stor, några meter tvärsöver och med ett runt metalltak. I ett hörn bredvid dörren hängde en enkel träsäng ner från taket i tunga kedjor, bäddad med ett mörk täcken och en enkel linnekudde. Den största delen var det lilla rummet upptogs av två stora bord, och den kvarvarande platsen togs i besittning av ett par höga bokhyllor som formligen höll på att ramla ihop under tyngden från böcker.
Ljuset i kammaren kom från en elegant lykta som hängde ner från taket i en tunn kedja, och från ett mörkt stearinljus som till hälften brunnit ner och tronade på en grinande dödskalle.

Dödskallen som vilade på ett av borden var inte ensam. Den var omgiven av ett hav av gulnande pergament, utspridda böcker i mörka pärmar, bläckhorn, fjäderpennor, glasburkor och pluntor och en massa askar, lådor och andra objekt som jag inte ens kunde identifiera.
I en förvånansvärt bekväm stol satt en lång, väldigt mager och utmärglad gestalt tillhörande en man. Han var klädd i en luggsliten skjorta och mörka byxor. Det korpsvarta håret var oljigt och blankt, och ansiktet var skarpt och rovfågelaktigt med tunna läppar, höga kindkotor och vass näsa. Ögonen kunde jag inte se, för mannen bar runda glasögon som satt hårt pressade in i ögonhålorna.

Jag svalde. Mannen vände huvudet mot mig, och jag antar att han såg på mig, för de två glasbitarna var kolsvarta och reflekterade inte ens ljuset från lampan och stearinljuset.

-Är du Markal Holl? – frågade jag med en stadig röst, trots att jag kände en kall rysning längst ryggraden.

Mannens smala färglösa läppar kröktes i ett leende och han nickade.

-Det är mitt namn. Vem har jag äran att få besök av?

Hans röst var kylig, korrekt och tydligt. Den passade utmärkt ihop med hans uppenbarelse.
Jag sökte efter ord i några sekunder.

-Jag är Ilman. – sade jag kort. – Jag har kommit hit på grund av min mästare Qan.

Markals läppar fortsatte le och han vände sig om i stolen mot mig.

-Jaså? Jag väntade mig en man från Qan.

Jag nickade.

-Ja, och det råkar vara jag.

Markal pressade de långa smala fingrarna mot varandra.

-Ja, och vad är ditt ärende?

Jag släppte taget om dolken.

-Jag tror du vet det, jag är här för att hämta upp föremålet.

Markal böjde på huvudet.

-Jag trodde väl det. – sade han och det verkade som om hans tankar gled över till något annat.

Jag väntade tyst, utan att ta av mig manteln eller huvan som täckte mitt ansikte. Jag tycker inte om att avslöja min identitet, det är mycket enklare om ens ansikte är osynligt.

-Nå? – frågade jag tillsist.

-Ja. – sade Markal och reste sig upp.

Han var som sagt väldigt mager och gänglig. Nästan onaturligt smal.

-Jag har väldigt länge arbetat med det här.

Markal gick över till en kista vid bokhyllorna. Den klickade till och öppnades i ett moln av damm. Han började rota runt i den, men fortsatte tala.

-Din mästare Qan kom nog att bli nöjd, Ilman. Föremålet, är, speciellt.

Jag rös.

-Jag tvekade bara över hur det skulle fraktas, jag tyckte inte riktigt om tanken på att en olärd skulle handskas med den.

Jag tyckte att dödskallens mörka ögonhålor såg på mig. Stearinet droppade ner över det grinande kraniet, och jag tyckte, jag tyckte faktiskt att jag såg någonting där inne.

-Men jag har gjort vissa förberedelser, så jag hoppas att det går bra ändå. Här är det.

Markal reste sig upp och vände sig om. Han gick fram till ett av borden och flyttade bryskt på en bronsplatta på vilken en död groda låg på med uppskuren mage. Jag såg med bävan och nyfikenhet hur mannen lade en liten ask på bordet. Asken var gjort av svart ebenholts, täckt med snirklande tecken och symboler i vitt. Locket var prytt med vit sten formad som en dödskalle.
Markal öppnade lådan och plockade fram en svart läderpåse.

Jag såg på under tystnad då mannen öppnade den och plockade fram, plockade fram något jag inte riktigt såg först. Det var en pärla. En pärla stort som ett litet duvägg. Ytan var helt blank och finslipad, och föremålet var oklanderligt klotrunt. Och färgen var kolsvart. Jag tror aldrig att jag sett något så svart. Det var som en klump av kompakt mörker, som var svartare än allting annat.
Markal höll den på samma sätt som jag innan hållit silvermyntet.
Jag stirrade hänfört på dyrbarheten.

-Imponerande, eller hur?

Jag nickade och plötsligt så lade Markal pärlan i mina händer. Jag ryggade tillbaka och var nära att tappa den. Dess yta var iskall, och även min hud blev kall, och händerna och armarna.
Jag såg förundrat in i klotets bäckmörker.
Jag vet inte riktigt, men jag såg något virvlande, som svart rök mitt i det svarta. Ringlande slingor som ålade sig i olika mönster.
Jag lutade mig ofrivilligt närmare, ivrig att se mer av dess hypnotiserande struktur.

Jag skrek till och kastade undan pärlan. Ett hemskt gap och blodröda ögon hade etsat sig fast på min näthinna och ett hemskt vrål ekade fortfarande i mitt huvud.
Den svarta klenoden flög i en långsam båge upp, och sedan ner. Markal fångade den i handen och återbördade den till sin påse.

Jag darrade i hela kroppen som av feber, svett rann våldsamt från min panna. Jag var pressade mot den enkla sängen och stirrade förfärat på Markal. Han vände sitt ansikte mot mig. Glasögonen verkade ännu mörkare och ett skrämmande leende lekte på hans läppar.

-Ser du?

Jag nickade hastigt.

-Så bra.

Markal lade tillbaka påsen i asken och stängde den. Sedan räckte han den till mig.

-Ta den till Qan.

Jag vågade inget annat än att lyda och lade med skälvande händer asken i ränseln jag hade under kappan.
Sedan backade jag mot dörren och drog i handtaget.

-Var rädd om den.

Jag var helt galen av rädsla nu, jag sparkade våldsamt upp dörren och brakade nerför de gamla trapporna igen. Bakom mig kände jag en kall andedräkt, och Markals torra skratt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *