Evlin

10 januari 2006

I mörkret tätnade skuggorna, ljuslågan tonade ner som om något sakta kvävde den. Uppkurad i sängen satt Evlin med ögonen stora av förskräckelse. Hon hade hört talas om sådant här, men aldrig sett det förut. Förundrad, nyfiken och vettskrämd såg hon hur mörkret sänkte sig ner över rummet och det skrapande ljudet började. Hon ville ropa på mor, men hittade inte rösten, hon glömde till och med bort hur man öppnar munnen. Skrapandet blev högre, mörkret djupare men det kom ändå inte närmare. Tårar av panik började rinna längs kinderna och hon lyckades slutligen öppna munnen, men skriket hon åstadkom var inte ens en viskning.
Långa minuter flöt förbi, plötsligt upphörde skrapandet och allt som hördes i den djupa tystnaden var Evlins små flämtande andetag. Hon satt med ryggen upptryckt mot väggen vid huvudändan av sängen och vågade inte blunda av rädsla att något skulle dyka upp vid kanten på sängen. Tystnaden var det mest hemska hon varit med om då den var djup och tryckande som lugnet före en storm. Hon började längta efter det skrapande ljudet igen för det hade i alla fall låtit.
Evlin tittade bort mot sina föräldrars tomma säng och önskade att de skulle komma och lägga sig så hon slapp vara ensam i rummet med mörkret och ickeljudet och de hon helt plötsligt visste var där. De som hade kommit för henne. Den plötsliga känslan av att vara iaktagen och inte själv kunna se gjorde henne svimfärdig. Hon trodde ett tag att hon skulle kräkas, men trots att hon hulkade och kände magen vridas om kom ingenting upp.
Ett knarrande fick hennes uppmärksamhet och slet hennes blick från mörkret mot fönstret. Sakta öppnades det men hon såg ingen som höll i det. Gardinerna drogs åt sidan och stjärnorna tittade fram. Ändå såg hon ingen där. Blicken fästes på stjärnorna en stund och i dem fann hon tröst, lugn och ro. Sträckte hon lite på sig kunde hon se ljusen från byn en bit bort. Som om inget hänt glömde hon bort vad hon bara sekunder tidigare varit med om; mörkret och känslan av att vara iaktagen. Hon hörde till och med sina föräldrars röster från andra sidan dörren och blev helt lugn. Evlin började
fundera vad hon skulle göra nästa dag och vilka hon skulle umgås med.
Men just detta var vad de var ute efter, att bli bortglömda för ett ögonblick för att kunna utföra sitt värv ifred. Det fungerade, Evlin märkte inte hur de smög närmare, märkte inte tyngden av att något tog sig upp i hennes säng. Det var först när hon vände sig om för att lägga sig ner och somna som hon såg de gula ögonen, de spetsiga öronen, den stora näsan och den ondskefullt grinande munnen som tillhörde den fulaste varelsen hon någonsin sett. I panik öppnades munnen i en flämtning men hon hann inte ta det djupa andetaget hon behövde för att kunna bryta muren av tystnad och skrika innan en fuktig trasa trycktes mot hennes mun och hon tappade kontrollen över sin kropp och vilja. Lealös hängde hon i knotiga armar och allt hon hade kvar var hjälplösa tankar. Varelsen klev ner från sängen, lyfte upp henne och utan ett ljud bar den henne iväg ut genom fönstret mot ett okänt mål.

I gryningen vaknade Evlins föräldrar och modern gick ut för att göra i ordning frukost medan fadern gick ut i stallet för att sela hästen för plogen han var så stolt över att ha lyckats köpa. När han kom in hade Evlin ännu inte stigit upp och frun var borta. Han satte sig vid bordet, men då ingen annan dök upp så började han fundera på vad som hänt. Det fanns bara ett rum till och det var sovrummet och dit in gick han. Där fann han sin hustru i chock och när han såg sin dotters säng insåg han varför. Evlin var borta. Det som de trodde varit hon när de gick och lade sig var den stora fjäderkudden de lät gammelmor sova på när hon var på besök. På kudden låg vad vättarna bytt deras dotter mot; ett litet guldmynt. En rikedom för Evlins föräldrar och ändå ingenting som kunde värderas mot deras enda barn. Sorg, vrede och ångest fyllde deras hjärtan och sinnen och som så många föräldrar tidigare vandrade de ofta ut i skogen och ropade på vättarna för att få tillbaka sitt barn. De sparade myntet för att kunna byta tillbaka mot dottern om de skulle dyka upp. Men många år gick och Evlin sågs aldrig till igen. Det gjorde däremot hennes barn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *