Farans väg

9 augusti 2003

Eesil gick på den vackra skogsvägen. Hon kände solljuset sila ner genom de ljusgröna boklöven. Hon såg en liten hjort springa fram genom buskarna, såg den hoppa iväg genom träden.
Då hördes ett smattrande ljud som av hästhovar. Hon sprang av vägen och gömde sig bakom ett stort snår.
-Bäst att ta det säkra före det osäkra tänkte hon och skämdes en smula.
Hon var ju en alv, och alver ska vara modiga!!
Men inte hon inte. Sedan hennes föräldrar hade dött var hon rädd för allt och alla. Hon var kort, med långt ljusbrunt hår och skrämda rådjursögon.
Hon hukade där bakom busken, när hon såg tio ryttare komma galopperande.
-Var är han, skrek dom! Leta, leta! hon flämtade till när de arga männen började gå emot henne. Hon trillade bakåt, men reste sig upp i hukande ställning igen, och tänkte febrilt.
-Nu vet jag! tänkte hon upphetsat.
Hon tog tag i en rund sten på marken och slängde den neråt stigen, till ett nära buskage. Det prasslade till. Männen ryckte till, och rusade emot busken.
-Ta honom! skrek de. Han kan inte komma undan nu!
Hon tog sig upp på fötter, och rusade iväg åt motsatt håll, in i skogen. När hon en stund senare stannade för att hämta andan, med handen på en hassel buske, hörde hon en tunn röst säga:
-Är männen borta nu?
Hon ryckte till och tittade uppåt. Där satt en liten pojke, på knappt tio år.
Han hade fina kläder, som var en smula sönderrivna, lockigt ljusbrunt hår och skrämda blå ögon.
-Vem är du? frågade hon. Och varför jagades du av de där männen? De såg inte särskilt trevliga ut!
-De jagade mig, snörvlade han, de jagade mig för att de skulle röva bort mig!
-Varför då? undrade hon förvånat.
Han såg irriterad ut.
-Därför att jag är prinsen så klart! de tog mig ifrån pappa när vi skulle utoch rida, men jag slet mig loss, och sprang långt in i skogen, och jag…
-Lugna ner dig! jag ska hjälpa dig hem! sade hon och sträckte upp armarna emot pojken. Kom nu, jag tar emot dig.
-Lovar du att ta mig hem? sade han och glodde misstänksamt på henne.
Hon suckade. -Ja, jag lovar. Kommer du ner nu?
Han hasade ut sig till änden på grenen, tog tag iden och svingade sig ner.
Han halkade lite, men ställde sig snabbt upp igen.
-Du är ju en alv! sade han förvånat. Vad gör du här i Giarwyns kungliga skogar?
-Jag letar efter arbete, sade hon, jag är helerska.
-Jasså, men jag… Jösses, jag har ju inte presenterat mig än! Min lärare skulle bli jättearg om han såg mig nu!
-Jag är prins Kamerion, son till konung Kamerasu, konung över hela Arivsdal, sade han stolt.
-Ja, sade hon tveksamt, jag är Eesil Arrelien, helerska och på väg till människornas stad Giarwyn.
-Vad bra! för att det är där jag bor! Kan vi inte gå dit nu, snälla?
Han såg bönfallande på henne.
-Ja, okej då, sade hon, men då får du lyssna på mig.
-Varför säger du “ja” hela tiden? undrade han.’
Hon såg strängt på honom.
-Okej, okej, jag ska vara tyst. Kan vi gå nu?
Hon tog tag i hans arm och de började gå emot stigen. Tillslut såg de stigen avteckna sig i en blixt av ljus. Det var varmt och skönt, och fåglarna kvittrade. Prinsen pratade på om några slottsangelägenheter. Hans tjattrande påminnde henne om en ekorre. Hon försjönk i tankar. Men plötsligt så kom ett moln framför solen, och hon hörde klappret av hovar. Hon ryckte till, och slet med sig prinsen in i skogen, och bakom om dunge med träd. Sekunder efter hördes hovljuden högre, och de såg hästar komma dundrade längs stigen. Ryttarna ropade åt varandra.
-Har ni hittat honom?
-Nä, men det dröjer nog inte. Han kan inte vara långt borta!
De delade upp sig i två grupper, och red åt varsitt håll.
Eesil flämtade av lättnad, och reste sig upp.
-Det är nog bäst att vi håller oss i skogen. Kom nu, slottet är inte alls långt borta! Han reste sig sakta upp, och tog ett fast tag i hennes arm.
-Okej, sade hon beslutsamt, nu går vi till dit hem!
De gick med raska steg framåt genom skogen, och tillslut såg de slottet avteckna sig emot den brandgula himlen.
-Kom nu, vi är nästan där, skrek han och drog henne med sig.
Men hon stoppade honom.
-Tänk om ryttarna kommer? Vi måste vara försiktiga!
Han såg skamsen ut.
-Men jag vill ju så gärna komma hem till mamma och pappa!
-Okej, nu går vi!
De smög sig emot porten och kom fram. Där stod det en fullt beväpnad vakt.
-Släpp in oss är du snäll flämtade hon. Vakten såg misstänksam ut.
-Varför då? undrade han och lyfte spjutet en smula.
-Därför, sade prinsen, och lyfte upp handen. På den satt en blixtrande ring.
Vakten såg häpen ut.
-Oj, ers majestät, jag ber om ursäkt, jag kände inte igen er, stammade han och sänkte snabbt spjutet.
De gick snabbt in genom porten, och precis när de kom in hördes mullret av hovar. De sprang snabbt iväg emot den stora porten. De slet upp dörren och slängde sig in. De slängde sig flåsande ner på marken. En hovmarskalk såg på dem med avsmak.
-Vad kan jag hjälpa er med?undrade han snorkigt.
-Ta mig, flämtade prinsen, ta mig till min far!
Han höll upp handen med ringen, och hovmästaren flämtade till.
-Åh, ers majestät, jag…
Prinsen höll upp handen.
-Det gör inget, ta mig bara till min far!
De reste sig upp, och hovmästaren visade vägen till en stor bronsbeslagen dörr. Han slog upp den, och de stapplade in.
-Far, skrek prinsen, mor!
Den sörjande kungen och drottningen vände sig om, och när de såg sin son rusade de fram och överföll honom med kramar och kyssar. Prinsen såg förlägen ut.
-Mor, far, det här är Eesil, hon räddade mig ifrån dom elaka männen. Hon söker arbete som helerska.
Kungen reste sig upp.
-Tack för att ni räddade min son. Ni ska alltid få ha ert arbete här, som kunglig helerska.
Eesil log. Hon visste att hon aldrig skulle vara så rädd igen, som hon hade varit därute, på Farans stig.

SLUT

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *