Farväl till Drakstaden

12 november 2007

Det finns platser där varje andetag rymmer ett minne. Varje hjärtslag en tår över den ljuvhet som förlorats. Men sanningen är att varje ögonblick man hålls åtskild från en sådan plats, gör att dess magi växer.

Så tänker jag när vinden från havet slår mot mitt ansikte dår jag vandrar ensam genom Drakstaden. En av de platser jag håller lika kär som livet självt.
De omfamnande bergen är mörka skuggor som mitt trötta sinne lutar sig mot. De spridda ljusklungorna är desamma, själva markens viskning är en återupprepning.

Det var här jag lärde mig var det är att älska.

Det var här jag för första gången förstod vad som är möjligt. Att inga värdsliga bojor kan hålla mig fast mer en en kort stund.

Jag fann friheten här. Den som jag allltid vetat finns där om jag vågar sträcka mig efter den.

Gatorna är tomma. Statyerna av drakarna är intagna för att inte förstöras av snön. Dessa stolta djur med brinnande mod och vingar som kan lyfta de tyngsta tvivel. Mäktiga beskyddare för människan, deras eld lyser i ögonen på dem som lever här.

Kylan biter genom mina kläder, men det är inte den smärtan som plågar mig.

Mina fötter ekar ensamma mot stenplattorna.

Jag visste inte att en arm om axlarna kunde fattas så. Saknadens tyngd kväver mig för varje steg jag inte håller känslorna under kontroll.

På torget blir jag stående. Känner ett vrål växa inom mig. Den sista lilla stilla delen av mitt sinne undrar varför ingenting gott får förbli som det varit. Varför trädens årsringar växer, varför stormarna alltid kommer och sliter upp världen med sin kraft.

Kanske väcker jag drakarna om jag skriker. Skulle de hjälpa mig?

Men jag vet inte vad jag önskar av dem.

Tid som flytt fås aldrig igen. Känslor och människor förändras även om platsen där de mötts består. Mycket sällan vandrar tiden i en cirkel så att vi möts på samma sätt.

Inte ens med den starkaste magi kan döda ögonblick återuppstå.

Jag skriker inte. Tårarna har hunnit före. Jag drar manteln tätare runt kroppen och gömmer mitt ansikte under huvan. Minnena virvlar vilt runt mina fötter när jag går.
Jag låter det ske.
När de stillat sin vilda dans och vedmodet runnit över vet jag att jag kommer att glädjas över skönheten i det jag förlorat.

Jag vet att de kommer föra mig fram till nuet. Om jag bara hara styrkan att låta det ske.

De kommer att stanna på en plats där bergen är högre och skogarna djupare. De kommer att dansa fram den stora sjön och de vita flingorna som redan vilar i gräset.
Och allra sist kommer de att måla ditt ansikte på min näthinna, så som det ser ut nu med det växande skägget och ögats stolta blick.

En liten stund kan jag dröja i det gamla. Sedan kommer jag att ge mig av till den plats som nu är hemma. Mina steg kommer att vara säkrare än när jag gick.

För hemma är där hjärtat bor. Inte på en plats av gårdag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *