Fast i mörkret

26 juni 2006

Murens sten är skrovlig och kall,
porten smiden i den starkaste järn.
Glad sång hörs från konungens hall,
visor jag ej längre kan.

Är det mitt öde att sitta här?
Känna kylan från höstens frost.
Tvunget jag en stor börda bär,
att vara ensam här i mörkret.

Var kväll hör jag portarna stängas med dån,
då solen sakta går ner.
Solen ljus är för mig som ett hån,
för mig som är vilse i mörkret.

Jag önskar någon tog min hand,
ledde mig bort från skuggan.
Lät mig promenera på regnbågens rand,
visade skönheten med ljuset.

Om bara någon skulle le mot mig ömt,
leda mig genom porten,
lära mig de sånger jag nu har glömt,
då skulle jag till slut bli hel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *