Fladderfeerna

18 september 2009

Så länge han kunde minnas hade han sett dem fladdra runt hans händer.
Ingen annan verkade dock kunna se dem och därför hade han redan i unga
år slutat att försöka prata med någon annan om dem. Den enda gång de
försvunnit var när gammelfaster Tora kom på sitt enda besök. Han var
väl ungefär åtta år och van vid att ingen annan såg dem. Han märkte de
blev nervösa redan innan hon kommit innanför dörren och snart förstod
han varför. På hennes rygg satt en grotesk ödleliknande varelse som
slängde ut en lång tunga efter småknytten som flydde
vilt. Gammelfaster Tora hade bara studerat honom men inte sagt något,
Han själv försökte bara låta bli att se skräckslagen ut inför
ödlevarelsen eftersom han insåg att ingen annan såg den, utom kanske
Tora. När han hälsade på gammelfastern kände han ödlevarlesens tunga
spela runt hans händer men han försökte hålla god min. Han hade tänkt
fråga henne om hon också såg ödlevarelsen eller fladderfeerna men det
gavs inget tillfälle och hon dog innan de kunde träffas igen.

Just nu, när han satt och skrev ett brev till sin mor från studieorten
där han studerade till läkare, fladdrade de stilla runt hans
händer. Deras glöd lyste milt upp pappret så att det ensamma ljuset
varken gjorde till eller från. Han visste dock att om han skulle
släcka det så skulle han inte kunna lita på att de skulle lysa upp åt
honom. Han doppade, eller snarare försökte doppa, pennan i bläcket men
han missade.

– Sluta upp med det där, sade han åt den lilla fladderfen som styrt
pennan att missa bläckhornet.

Med vad som förmodligen var ett fniss flög den iväg och fortsatte
cirkulera runt hans skrivande. De var små och snabba, vilket gjorde
att han faktiskt aldrig kunnat se hur de verkligen såg ut. Vad han
såg var små människoliknande varelser med vingar likt trollsländor
kanske två centimeter höga. Det är tur att de verkar kunna förstå när
det är ok att busa och inte, tänkte han. Faktum var att de till och
med tillfällen då de hjälpt honom. Första operationen han skulle
genomföra stillade de hans nervösa händer och såg till att han inte
skar djupare än han behövde. Han avslutade brevet med en snygg
signatur bara för att se en punkt som inte han var skyldig till som en
liten omotiverad plump efter signaturen Karl. Han tittade barskt efter
den älva som hade en bläckmörk fot men fick återigen bara ett fniss
till svar.

Nå, brevet fick han lägga på i morgon nu måste han sova. I morgon var
han ledig och tänkte ta sig till dansbanan som nyss blivit
elektrifierad, det var den första i staden med elektrisk
belysning. Han somnade vaggad till sömns av feernas lätta fladder.

Morgonrutinen var snart avklarad förutom mustaschen, den var
moderiktigt lång och vaxad men det tog sin lilla tid att få till den
sista knorren, speciellt som fladderfeerna gillade att attackera den
och spreta isär de noggrant hoptvinnade mustaschstråna.

Han begav sig ned till restaurangen som låg i botten av det
unkarlshotell han bodde i under sin studietid. Så här dags en lördag
var restaurangen nästan tom, den enda som satt där var Adolf som varje
morgon gymnasticerade vid klockan 6 och åt frukost nu vid 7.

-God morgon Adolf, sade han och fick en nick till svar då Adolf hade
munnen full av ägg.

Han pratade med köksan och beställde en gröt, ett ägg och en
filbunke. Trots att det skulle kunna vara trevligt med sällskap valde
han att inte sätta sig bredvid Adolf, den fräna doften av kamferoljan
Adolf använde för att tvätta sig hade en dålig inverkan på aptiten.

Fladderfeerna gillade Adolf men Karl var ibland tvungen att titta bort
då Adolf kom sportande förbi, de gillade att härma hans spänstiga
språng så de brukade synkront springa i luften runt hans händer då
Adolf passerade.

Frukosten avnjöt han närmast fönstret, hotellet låg ganska centralt så
han kunde titta på droskorna med leveranser, de nya velocipederna som
snabbt vann mark for också omkring så här på morgonen.

Adolf hade precis avslutat sin frukost och kom fram till Karls bord.
-Du vet Karl om du bara klev upp en timma tidigare skola vi kunna
sparra ihop.

-Sparra, du menar boxas?

-Ja, det är en gentlemannasport.

-Men du skulle ju slå mig blodig. Jag har aldrig boxats som sport.

-Nej då, numera har man handskar på sig så skadorna blir inte så stora
och jag skulle naturligtvis inte slå mitt hårdaste.

-Nja jag är nog lite för bekväm av mig för att idrotta. Men tack ändå.

-Nåja ångrar du dig är jag uppe klockan 6 imorgon också.

-Skall du inte på dansen i kväll alltså?

-Nej, det där har jag inget övers för. Ränna ute på kvällarna för att
jaga fruntimmer.

-Det är ju i alla fall ledigt och så sent behöver det inte bli.

-Nä, då kanske jag inte kan träna ordentligt imorgon. Tack för att du
frågade i alla fall.

Karl vände på klacken och som väntat gick han inte iväg utan tog
spänstiga språng och fladderfeerna som hållit sig ovanligt lugna
studsade efter honom flera meter.

Dagen såg ganska lugn ut. Han tänkte ta sig en promenad och hämta ut
sina skjortbröst som var inne på tvätt och strykning. Sedan kanske en
lunch vid hamnen.

Inne på tvätteriet flirtade han med den unga kvinnan bakom disken. Hon
hade varit där så länge han kunde minnas och var en av anledningarna
han gick dit men hans intresse var inte allvarligt menat. Det var
tydligt att fladderfeerna inte gillade henne heller. Deras imitationer
av henne gick ut på att hon var en fjompig fnittertippa. Han tackade
för kläderna och gav henne en flirt innan han gick. Detta fick
fladderfeerna att titta förebrående på honom, åtminstone föreställde
han sig det.

Försedd med sina nystärkta och vita skjortbröst gick han ut i den
ljumma höstdagen. Färgen på träden hade inte växlat till gult än men
kvällarna kylde på och dagarna blev kortare och kortare. Idag värmde
dock solen ordentligt och kostymen kändes varm. Plötsligt var det
något som drog till sig hans uppmärksamhet. Han lyckades inte se henne
men det var en kvinna på cykel som i god fart trots den ganska stora
hatten cyklade förbi. Han tänkte vända sig om igen då han inte skulle
få se hur hon såg ut i alla fall. Då märkte han att fladderfeerna var
alldeles konstiga. De följde cykeln, som lätt skumpande över
stenläggningen rullade ifrån dem, med en blick som var ren
förvåning. Först kunde han inte förstå varför de betedde sig så tills
han såg en glimt vid styret; En ljuspunkt som inte var still i
förhållande till styret utan sakta for upp och ned invid kvinnans hand
fångade hans blick. Nu försvann hon bakom ett hörn och han kände bara
att han måste försöka hitta henne.

Han tryckte upp skjortbrösten under armen och sprang så gott han
kunde. När han vände in i gränden så var hon inte där, trots att
gränden inte hade någon annan utfart än den där han stod. Det fanns
ett par portar som ledde till innergårdar och han kikade in i den
första men där var det tomt. I den andra var han tvungen att gå in en
bit för att se något och blev därför överraskad av en skrovlig röst
som kom inifrån ett buskage.

-Letar han något?

-Nja jag vet inte. Jag tyckte jag såg någon jag kände igen, var det
en kvinna på cykel som for in här nyss.

-Tjae det borde jag sett, om det kommit in någon här, svarade hon
sävligt men samtidigt knipslugt.

Karl insåg att han inte skulle få något vettigt ur henne och att kvinnan han
letade efter kunde vara precis var som helst. Han suckade och vände
sig åter till kvinnan.

-Tack ändå frun.

-Jodå, varsegod herrn.

Han lämnade porten och plockade upp ett av skjortbrösten som han
tappat. Knappt hade han gått iväg förrän en röst inifrån frågade,

-vem pratade du med?

Den gamla damen vände sig mot dörröppningen och svarade.

-Jag tror att dina fladdrande vänner har blivit sedda igen. Du måste
få dem att vara försiktigare.

Den unga kvinnan kom ut med hennes fladderfeer fritt svävande runt
händerna.
Ett svagt klickande följt av en rörelse på kvinnans axel fick båda
kvinnorna att vända blicken mot en uggla som klättrade upp på den
gamla damens axel. Ugglan skorrade och klickade sävligt och mästrande
och när den slutligen tystnade frågade den unga kvinnan,

-vad sade han?

-Han säger att den unge mannen som var här inte är farlig.

-Det är ju det jag säger gammelmor, du är för orolig.

Den gamla damen skorrade och klickade tillbaka till ugglan som
svarade.

-Vad säger ni nu då, frågade den unga kvinnan.

-Jag frågade bara hur Skärfe kunde veta det och han svarade att den
unge mannen själv var en sagobringare.

Till och med den gamla damen såg bekymrad ut när hon konstaterade
halvhögt

-Och jag som lurade iväg honom.

Karl traskade hemåt lite besviken. Han hade hoppats på att få reda på
mer om feerna eller träffa någon annan som var i samma
situation. Undrar om hon ser dem eller om hon bara har dem runt
händerna utan att veta att de finns där. Han var inte säker på att
hans gammelfaster Tora hade sett vare sig sin egen ödlevarelse eller
hans fladderfeer. Fladderfeerna hade av någon konstig anledning inte
följt med honom in i portuppgången där han letat efter kvinnan. Det
var som om de inte ville överträda en osynlig linje som korsade
porten. De hade betett sig konstigt förut så han lade inte så stor
notis om det nu.

Det han däremot märkte på fladderfeerna var att de betedde sig
underligt. De fladdrade planlöst och klumpade ofta ihop sig i små
grupper som slöt verkade flyta ihop i små diskussioner som slöt sig
och sedan exploderade iväg.

Karl kände sig disträ men han fortsatte under dagen förbereda sig för
dansen. Fladderfeerna var så upptagna att inte ens när han skulle sätta
fast manchettknapparna så störde de ingenting. Manchettknappar som
brukar vara omöjliga att få på med fladderfeer i närheten, han var
faktiskt förvånad hur lätt alla andra måste ha det.

Kvällen var varm trots att september började närma sig. Dansbanan låg
uppe på en höjd mitt i staden där man hade en fantastisk utsikt över
solnedgången. Det började skymma under gångfärden dit och solnedgången
bjöd på en härlig färgkavalkad där solens röda strålar färgade molnen
i en mustig röd färgskala.

Ganska många människor hade samlats vid dansbanan och väntade nu på
det högtidliga ögonblicket då bakelitströmbrytaren skulle slås till
och dansen kunde börja.

Borgmästaren var där för att inviga belysningen och efter ett kort tal
i mörkret slog han till strömbrytaren och varde ljus. Fladderfeerna
ryggade tillbaka från ljuset i början men vande sig tillslut och
studerade ljuset intresserat.

Karl lyckades få dansa med två trevliga kvinnor men de var båda
upptagna visade det sig senare och han misstänkte att han kanske
blivit utnyttjad för att göra någon svartsjuk.

Lite besviken, även om dansen i sig kunde vara belöning nog så begav
han sig hemåt. På vägen hem fick han ett infall, senare kunde han inte
förklara varför, och gick en väg han inte brukar gå. Han tog vägen
längs ån som var en liten omväg hem. Efter ett tag funderade han på
varför han gick den här vägen som utan gaslampor var ganska
mörk. Molnen hade förvisso skingrats och månen lyste klart men dunkelt
var det i alla fall.

Plötsligt stirrade fladderfeerna in i mörkret där karl kunde urskilja
ett litet ljud. Det var uppenbart en människa men det gick inte att
höra vad den sade, rösten lät dock väldigt stressad. Fladderfeerna
sken till och försvann sedan iväg snabbare än han sett dem flyga
förut. De stannade på behörigt avstånd och Karl stegade försiktigt
fram mot ljudet. Han hann precis se en kvinna bunden med munkavle
innan världen blixtrade till och han förlorade medvetandet.

När det första han hörde innan han vaknade var en kvinna som snyftade
han kände att han var bunden med munkavle, och det ordentligt. Värmen bredvid honom
sade att han var bunden bredvid någon och han gissade att det var den
snyftande kvinnan. Han kikade sig försiktigt omkring och såg den
snyftande kvinnan bunden vid hans sida. De var bundna mot ett träd och
satt direkt på marken, vilket gjorde att hans byxor var genomvåta av
fukt. Kvinnan tittade på honom och såg att han hade kvicknat till, hon
försökte säga något men det gick inte med munkavlen.

-Jag ser att du vaknat, sade en obehaglig röst framför
honom. En sådan lyckofull natt, jag har fångat dubbelt så mycket mat
åt min följeslagare.

Karl förstod inte vad han pratade om förrän han såg ödlevarelsen som
strök kring hans fötter. En estetiskt skön gråsvart varelse vars väsen
utstrålade ondska.

-Med två mål mat kan jag komma mycket närmare att min älskade drake
skall få en möjlighet att visa sitt sanna jag.

Karl såg så skeptisk ut han kunde och det såg personen som talat.

-Nå låt mig inte vara oartig. Mitt namn är Reginald. Jag har rest
länge och långt för att föda min drake och dina små kompanjoner
kommer hjälpa honom växa sig stark.

Kvinnan snyftade till en och böjde huvudet i tyst gråt. Karl kände
efter på knoparna igen men kunde inte hitta någon möjlighet att komma
ur sina bojor. Munkavlen var dock enklare att komma ur. Han
grimaserade ur munkavlen och lutade sig mot kvinnan.

-Hur hade han tänkt sig få tag i fladderfeerna, de flydde så snart
vi var i närheten.

Först verkade det som om hon inte förstod men hon började böka med sin
munkavle och lyckades efter ett tag ta sig ur den.

-Fladderfeer, det var ett ovanligt namn på dem. Du vet egentligen
inte så mycket om dem väl?

-Nej det kan jag inte säga. Den enda som jag träffat som sett dem
hade en sådan där med sig så det gick inte att prata om dem.

-Har du mött en drake och har kvar dina fladderfeer, hur gick det
till?

-Det var en gammelfaster till mig, jag träffade henne bara en gång
och straxt därefter dog hon.

-Det var tur för dig. Hon hade nog kommit tillbaka och matat sin
drake annars.

-Varför har han bundit oss här. Fladderfeerna kommer väl hålla sig
undan tills han försvunnit.

Hon såg på honom med smärta i ögonen.

-Jag önskar att det vore så bra. De kan inte leva utan din närhet,
visste du inte det? De lever i symbios med dig och mig och föder sig
på våra drömmar och fantasier. De kan inte vara borta så länge och
när de kommer tillbaka kommer de vara svaga av näringsbrist och då
tar draken dem lätt.

Hon böjde åter ned sitt huvud.

-Jag skulle lyssnat på gammelmor och stannat inne ikväll.

-Var du möjligen kvinnan på cykel med fladderfeerna jag såg tidigare
idag?

-Ja det var nog jag, och då gissar jag att du är den som gammelmor av
misstag lurade iväg.

-Ja det var något klurigt över damen men eftersom jag inte visste vad
jag letade efter så gav jag upp.

Karl såg på kvinnan och kände sig faktiskt lycklig, även om han inte
visste om han skulle överleva natten så hade allt plötsligt fått
någonslags mening. Han log mot kvinnan och för första gången som han
sett det i alla fall så lättade hennes ansiktsuttryck. De satt där och
sade inget mer. De kröp ihop något för att hålla värmen som rann ur
dem via den fuktiga marken och kalla natten.

Reginald. och draken höll sig för sig själva, Reginald stirrade ofta
beundrande på draken och draken verkade ta åt sig av smickret. Draken
kråmade sig och Reginald skrubbade dess fjäll med en grov borste.

Natten flöt på och Karl började tappa känseln i tår och
fingrar. Gryningen kom nu närmare och solen steg långsamt. Kvinnan vid
Karls sida vaknade huttrande.

-Nu kan de nog inte hålla sig borta länge till, ser du de svaga
ljuspunkterna där borta?

Karl kikade dit kvinnan tittade och såg mycket riktigt ett par svaga
ljuspunkter. Han vände på huvudet och såg att Reginald och draken
tittade ditåt också. Rätt som det var kom något stort förbi dem med
ett språng i riktning mot Reginald. På två långa kliv hade Adolf tagit
sig förbi Karl och kvinnan och innan Reginald han försvara sig så var
han golvad av Adolf.

-Din pultron, res dig så skall du få ordentligt med smörj.

Reginald var helt utslagen men draken svepte nu med sin svans omkull
Adlof och ställde sig mellan Adolf och Reginald väsande.

Adolf vände upp på fötter i ett spänstigt hopp och lät sig inte
skrämmas. Han hittade en rejäl stör som han försökte mota bort draken
med.

Samtidigt kände Karl hur hans händer befriades. Det far hans
fladderfeer som rev och slet allt de kunde i repet som band honom. Så
fort han var befriad lossade han kvinnans rep också. Adolf höll
stången mot draken men stören han slogs med blev kortare och kortare
då draken slog och bet av den bot för bit.

-Jag vet inte hur länge jag kan hålla honom borta ropade han till
Karl.

Draken såg mot Karl och kvinnan och såg att Fladderfeerna var där. Han
tog ett språng för att komma åt dem men Adolf tacklade honom i luften
och lade sig på dess rygg med armarna om dess hals. Fladdereerna
började frenetiskt teckna till Karl och kvinnan att hålla varandra
handen. Vare sig Karl eller kvinnan kunde förstå varför men tog tag i
varandras händer. Då parade fladderfeerna upp sig en från Karl och en
från kvinnan. De tog karls plommonstop vände den uppochned och ställde
sig på brättet i ring. De började lysa starkare och pekade ned i
plommonstopet. Karl prövade att sticka ned handen i plommonstopet och
när han tyckte att han borde nått botten på hatten så var där inget
motstånd. Han fortsatte ned med handen och fick tag i ett handtag. Han
greppade det och drog uppåt. Ur hatten drar han ett ofantligt blankt
och välsmittt svärd, det hade inga ornament eller utsmyckningar men
var lätt manövrerat och kändes rätt i handen. Ett vrål från draken
fick feerna att fara iväg och nu kom draken rusande i full fart mot
Karl. Han kastade sig åt sidan och svepte med svärdet som slet upp
draken buk från hals till svans. Draken föll omedelbart ihop i en hög
på marken.

-Neeeeeeeej min vackra drake, skrek Reginald, vi skulle ju styrt över
hela världen.

Reginald föll ihop på knä snyftandes. Kvinnan gick fram till honom.

-jag vet inte om det är någon tröst men när drakar utvecklas så
behöver de inte längre sin värd och för att bli en fullödig drake så
brukar de äta upp den som närt dem.

Adolf kom linkandes med ordentliga revor i ansiktet och på magen.

-Nå det här ser inte bra ut. Hur skall jag kunna träna om jag är
skadad, sade han med ett sådant allvar att Karl inte kunde låta bli
att småleende skaka på huvudet.

-Vi måste få det där rengjort och igensytt Adolf och du får lov att
lova mig att inte träna förrän du läkt.

Fladderfeerna tog återigen hatten och Karl återbördade svärdet däri.
De lämnade Reginald gråtandes över sin drake och gick sedan
långsamt vägen in mot staden. På något vis lyckades Fladderfeerna föra
ihop kvinnans och Karls händer medan de gick. Kvinnan rodnade när Karl
bad om ursäkt men släppte inte taget. Istället tilltalade hon Adolf.

-Hur kommer det sig att du kunde se draken? Sagovarelserna brukar ju bara
sagobringare kunna se.

Adolf svarade inte utan öppnade bara sin skjorta och visade dem hans
sagoväsen, en snigel. En svagt skimrande snigel utan skal lyfte sitt
huvud och bockade mot Karl och kvinnan.

-Jag trodde jag var tokig tills Karls fladderfeer kom och hämtade mig
i morse. Hela mitt liv har jag trott att bara jag kunde se dessa
varelser.

-Va fin den är, utbrast kvinnan, det roliga är att jag vet vem som
har dess motpart.

-Motpart? undrade Karl.

-Ja, det är alltid två personer som är värdar för ett par
sagovarelser. Människorna är dessutom varandras själsfränder, sade
kvinnan med en lätt rodnad.

Karl funderade ett kort tag innan han insåg vad hon egentligen
sade. När poletten trillat ned stirrade han bara på henne tills hon
sade,

-förresten heter jag Elvira, och kysste honom.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *