Flickan på taken

29 november 2006

Arbetsdagen gryr lika tidigt som alla andra, det är en gråmulen morgon i en stad någonstans och gatorna börjar fyllas av människor som rör sig än hit, än dit, till fots eller i vrålande bilar. De flesta bär en tunn portfölj under armen och en bister min medan de i rask takt promenerar mot sina kontor med en ångande take away-kaffe i handen, eller läsandes tidningen i en gul taxi som febrilt tutar i en av morgonens många bilköer. Allt är som vanligt och ingen reagerar på att de är betraktade.
På taket till en av de många skyskraporna står en flicka nästan helt dold från marken i de moln som sveper in stadens övre delar i ett nästan overkligt dis. Hon kan bara ana de figurer som rör sig på gatan nedanför och lyssnar som så många gånger förr till det eviga bruset från den aldrig avstannande trafiken.
Hennes klänning är sydd av sådant som då och då förs med upp av vindarna och som aldrig kommer saknas av den jäktande folkmassan nedanför. Löpsedlar och plastkassar från seven eleven är löst sammanfogade med tygrester och repstumpar som enstaka fåglar burit med sig till hustakens värld.
Flickan huttrar medan hon värmer tevatten över en eld gjord av små stickor som här och var går att finna mellan tegelpannor och under takåsar. Det är en kylig novembermorgon och hösten har gjort världen bister och blåsig. Frusen värmer hon händerna över det nu nästan kokande vattnet och längtar till våren.
När morgondiset har dragigt förbi och solen har kunnat skymtas mellan molnslöjorna sätter hon sig vid kanten med benen dinglande över avgrunden. Hon sträcker sig efter sitt metspö bredvid den slitna gröna väskan som hon har liggandes vid sin sida och firar ned den tunna linan mot gatan och den nu en aning glesare folkmassan, för att vänta på sin första fångst. Hon har bara suttit så i någon minut när hon känner en lätt vibration i spöet och sakta börjar dra in den långa reven. I änden av linan sitter i stället för krok en liten flaska fäst och i botten finns en klar, svagt skimrande droppe.
Flickan knyter försiktigt loss flaskan och korkar igen den innan hon ur väskan plockar fram ännu en, och upprepar samma sak tills alla hennes tio kvarvarande flaskor innehåller en liknande droppe. Då reser hon sig upp och börjar den strapatsfyllda promenaden hemåt, hela tiden försiktigt kramandes väskan i ena handen för att flaskorna inte skall spilla ut sitt innehåll eller gå sönder.
När hon efter någon timmas klättrande och balanserande kommer fram till det parkeringshus varpå de alla bor går hon utmattad bort till husvagnen där hon samman med den gamla damen har sitt hem och knackar tre gånger på dörren för att bli insläppt. Flickan kollapsar snart därefter på den tunna skumgummimadrassen i hörnet, utan att säga ett ord till den kvinna som under hela hennes korta liv agerat både förälder och lärarinna. Denna väntar förstående med att väcka flickan och börjar istället ¬märka flaskorna och sorterar efter någon okänd ordning in dem i olika lådor som står staplade längs ena väggen.
När solen sakta börjar sänka sig bortom rykande skorstenar och smutsiga fabriker lyser dess sista matta strålar för några minuter upp de annars stålgrå molnen och ger dem ett magiskt glödande sken i rött och guld, som snart mörknar till den första frostnatten.
Flickan sträcker på sig, gäspar och sätter sig upp; den gamla damen har slagigt sig ned i en lappad fåtölj och stickar på en halsduk i ett tjockt och missfärgat garn som någon av ungarna har släpat hem. Även hon är klädd i trasor och är lika mager som flickan, ändå är det någonting friskt över henne. När hon ler blir hennes kinder rosiga och trots åldern är hon fylld av energi.
– Den här gången hittade du många idéer; folk verkar strö dem omkring sig som om de vore pengar. Att alla dessa människor kan gå runt och inte göra något av sina drömmar har alltid förbryllat mig, och ju mer de behöver dem, desto mer föraktar de dem. Om bara hälften av de goda idéer du fångat in vårdades och kom till skott skulle vi inte behöva stå ut med allt oväsen och avgaser som alla där nere häver ur sig. Att folk inte förstår att de har lösningen till sina problem precis framför näsan, eller bakom kanske jag skulle säga, utan grämer sig i evigheter tills de inte längre står ut och tar livet av sig eller köper aktier! Dessa dumma enfaldiga människor, och ändå är det dem vi tjänar. Usch säger jag bara!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *