Flickan

11 juni 2006

En flicka så vacker, fager och fin,
gick över ängen med en klänning av lin.
Så ensam hon var,
några steg till hon tar.
Ensamheten gör ont men hon ler,
aldrig hon får något alltid hon ger.
Men nu är hon glad, ty hoppet hon ser.
Snart ska hon aldrig vara ensam mer.
Hon går mot floden, så blå och blänkande,
så långt borta från världen är hon tänkande.
Hon kan se sig själv tillsammans med andra,
medan sakta längs floden hon vandra.
Hon är borta i drömmarnas land,
där det kommer en man och tar hennes hand.
I hennes bröst lyckan stiger.
hon går fram till trädet och stiligt hon niger.
Hon tar trädets gren och dansar en vals.
Här är hon lycklig, i drömmarnas land,
omedveten om vad det är hon har i sin hand.
Hon skrattar till och fortsätter dansen,
det är nu hon inte får missa chansen.
Hon böjer sig fram för att kyssa mannen,
och hennes läppar nuddar sakta stammen.
Hon öppnar ögonen och skriker till.
Varför går aldrig nåt som hon vill?
Så var hon nu ensam åter igen,
utan någon man eller vän.
Nu var hon ledsen och sparkade stammen,
och fortsatte sedan fram till dammen.
Hon tänkte att hon aldrig skulle vara ensam mer,
om hon i dammen hoppade ner.
Ty då skulle hon komma till himlen som andra,
och uppe bland molnen stilla vandra.
Hon ställer sig vid kanten och ett steg ut hon tar,
och minnet efter henne är det ingen som har kvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *