Flykt

1 juli 2004

Den här skrev jag för ett par månader sedan, för att få en känsla för en värld jag skapat för en roman. Jag vill gärna ha konstruktiv kritik, så varsågoda att kritisera!

Människorna sprang hukande längs muren, höll sig i skuggorna och hoppades att turen skulle stå dem bi. Det var ett litet sällskap bestående av folk i alla åldrar och med olika bakgrund. De hade bara en sak gemensamt: De var fast beslutna att ta sig över muren, bort från förtrycket i Jamara och ut i friheten på andra sidan. En gammal kvinna snubblade och blev liggande. En ung pojke vände tillbaka och hjälpte henne upp. “Gick det bra, mormor?” Rädslan lyste i hans ögon, men där fanns också en beslutsam, närmast förväntansfull glimt. Han kände sig fri på ett sätt han aldrig tidigare upplevt, och visste att han inte var den enda som kände så. Alla var de olika, men det spelade inte längre någon roll. Allt som var viktigt nu var att komma över muren, tillsammans. Flera månaders planering och tiotals guldmynt i mutor till vakter och människosmugglare skulle snart ge resultat. Pojken flinade för sig själv i mörkret.

Snart kunde de ana skuggor och rörelser framför sig. Så stod en man framför dem. “Hur gick det? Har någon sett er?” Orden var bara viskningar, västa mellan hopbitna tänder ur en torr strupe, men pojken ryckte till av de plötsliga ljuden som verkade vårdslöst höga i den stilla nattluften. En av flyktingarna svarade något ohörbart. “Snabbt nu, vakterna går förbi här snart.” Människorna pressade sig framåt, in mot muren. Mannen som väntat där drog i en gren på marken och ett stort flak av jord och växter följde med, blottandes en öppning. De befann sig vid ingången till en tunnel. En efter en böjde flyktingarna sig ner och kröp in i tunneln. Pojken hjälpte den gamla kvinnan och följde sedan efter själv. Han var mycket lång och hans rygg skrapade i tunneltaket där han kröp. Bakom sig hörde han dämpade svordomar: han bror var ännu längre än han själv. Han kunde inte låta bli att le.

Plötsligt skar ett skrik genom natten. Och så ett till, följt av grova röster som ropade till varandra. Något hade hänt. Ett hundskall. Så ett till. Han ökade takten, kände hjärtats bultande som hammarslag mot bröstkorgen. “Vakterna! Å Darna, himmelska drottning rädda oss!” Han kom fram till tunnelns slut utan att märka det och fortsatte att krampaktigt krypa framåt tills en man drog upp honom på fötter. Det tog ett ögonblick innan han insåg att det var en av flyktingarna och hann precis hejda sig från att skrika. Han tvingade sig att bli lugn.
“Vad ska vi göra? Vi kan inte lämna de andra.” Han hörde att han lät gäll i den spända tystnaden, närmast gråtfärdig.
“Det finns inget vi kan göra.” Mannen lät samlad, det var bara hans irrande blick som förrådde hans nervositet.

Pojken och mannen grabbade tag i luckan och kastade den över tunnelöppningen. Alla var inte igenom, men de som var kvar skulle inte kunna fly i vilket fall som helst. Luckan föll igen med en tung duns. Med ens verkade vakterna bli varse att det fanns folk på utsidan av muren också. Pojken tittade uppåt mot murkrönet och fann sig stirrandes en vakt rakt i ansiktet. Hon verkade minst lika överraskad som han, och något i de mörka ögonen träffade honom, höll honom kvar. Chock? Nej, sorg. Pojken kända hur någon drog undan honom, in i ett buskage i samma ögonblick som vakten höjde sin båge och sköt. Pilen missade, men fler vakter dök upp bakom den första, alla med höjda vapen. En man greps av panik och började springa. Han föll efter några steg med pilen utstickande genom halsen. Någonstansifrån hördes ett skrik när mannen föll, och pojken hörde en kvinnas kvävda gråt bredvid sig. Han försökte dra sig längre in i buskaget utan att lyckas. Förtvivlat såg han sig omkring. Det var hopplöst.

Paniken svepte genom hans tankar, sopade undan all logik. Snart skulle någon komma genom tunneln, de skulle bli fångade, de skulle dö. Stenarna i muren blev till en suddig massa för hans ögon. Han skulle dö, att ligga kvar betydde döden. Utan att tänka kastade han sig upp på fötter, åt sidan, bort från muren. Hans blick sökte sig omärkligt till murkrönet. Vakternas uniformer blev en suddig massa för hans panikslagna hjärna. Han insåg att de såg honom lika bra som han såg dem. Där var den unga kvinnan igen. Deras blickar möttes. Tiden tycktes stanna, de svävade i ett tomrum. Så var ögonblicket förbi. Vakten slängde upp sin pilbåge och fick fram en pil. Pojken såg henne inte längre. Hans uppmärksamhet hade flytt undan, mot säkerheten bland träden. Han sprang så fort han kunde, kände hur marken försvann under hans framrusande fötter, snabbare än han trott var möjligt. Men inte tillräckligt snabbt, det visste han.

Pilen träffade honom i ryggen. En molande smärta strax under vänster skulderblad, som ett knytnävsslag. Blodets pulserande ringde i hans öron, rädslan var förlamande, kväljande. Men den gav honom kraft, trängde undan tröttheten och smärtan tills vidare. Paniken drog sig undan och lämnade efter sig ett vakuum i hans huvud.

Han visste inte hur länge han sprungit, återigen befann han sig utanför tiden. Så snubblade han till. Foten försökte parera, men plötsligt kändes hans ben som vatten. De vek sig och han blev liggande. Smärtan träffade honom där han låg. Blodet pulserade i öronen lika högt som förut, men skräcken var borta, hade ersatts av en känsla av total hopplöshet. Detta var slutet. “Nej, jag får inte ge upp. Inte nu. Får inte, får inte…” Ansträngningen kom snabbt ikapp honom. Varje andetag brände i lungorna, stack i såret. Han var med ens mycket trött. “Får inte, får inte..” Chocken slog ut de sista rediga tankarna och han blev liggande stilla, utan att tänka, utan ro väntandes på döden.

Det var smärtan som väckte honom. Han kunde inte avgöra hur lång tid som gått och för ett ögonblick slog paniken upp på nytt. Så insåg hans trötta hjärna att det var ljust. Solen stod högt på himlen och ljuset silade mjukt ned på honom genom löven på en ek. Ljuset brände bakom ögonen och för en lång stund var han förblindad. Han låg på gräs, det kände han. Det var varmt. Han hade klarat sig. Allt skulle bli bra. Han drog upp armarna för att resa sig. Kall, stickande smärta fick honom att dra efter andan. Allt var inte bra. En skärande känsla spreds i axeln och det drog i huden. Han öppnade försiktigt ögonen, försökte avgöra skadans storlek. Den sönderrivna tunikan var genomdränkt av levrat blod och klibbade fast i han kropp. En järnaktig smak spreds i han mun. Så mycket blod. Mitt blod. Tanken ekade tomt. Han rullade försiktigt upp i sittande ställning. Blodet täckte marken där han legat. Han kände sig mycket kall. Kropp kändes främmande: en främande, svårmanövrerad massa. Den skadade armen hängde slapp vid hans sida, orörlig. Huden var onaturligt blek med utstående blåaktiga ådror.

Han tvingade sig att resa sig. Såja, det gick bra. Han måste bort. Om han hittade en by skulle de hjälpa honom, han skulle klara sig. Han tvingade sig att ignorera smärtan, ta ett steg i taget och bara gå. Kroppen försvagades snabbt och smärtan blev allt svårare att ignorera. Den tycktes öka i styrka, en parasit som drack av hans sinande krafter. Pojken visste inte om han ville skratta eller gråta. Det var så meningslöst. Att fly döden under förtryck bara för att finna den i friheten.

Så såg han något glimma framför sig. En flod. Tacksamt sjönk han ner på knä och drack. Vattnet svalkade, men kändes varken varmt eller kallt. Han var för utmattad för att bry sig. Han dåsade till igen och när han vaknade hade solen gått ner. Det var mörkt, bara en tunn månskära syntes. Han såg några stjärnor på himlen. Där var Skäran och längre bort mot horisonten kunde han ana Jägaren med sin pilbåge. Han var född under Jägaren, en natt för femton år sedan. Han syster var också Jägare, mindes han plötsligt. Men tre år yngre. Minnet av nattens händelser återvände. Han undrade om de hade klarat sig. Det måste de ha gjort, Lesra hade hållit sig lugn, legat kvar och kommit undan. Hon var alltid lugn, och modig, om någon klarat det så var det hon. Och Jiro. Han skulle ta hand om henne. Jiro, som tagit hand om dem alla efter att deras föräldrar dödats. Dött för honom och hans syskon, för att allas frihet. Dött avrättade på order av den Ademiska konsuln i Jamara. Han måste klara sig, överleva så att deras offer inte skulle vara förgäves.

Han tvingade sig att resa sig upp och svimmade nästan av ansträngningen. Hans ben ville inte lyda, men haltades lyckades han ta sig bort till ån och dricka mera vatten. Ett smutsigt, nedblodat ansikte med blodsprängda ögon såg på honom ur vattnet. Han såg värre ut än han hade väntat sig. Det orediga håret täckte pannan och hängde ner över ögonen som det alltid gjorde och en fjunig skäggstubb täckte resten av ansiktet. Han flinade åt eländet men avbröt sig. Blicken följde spegelbildens axel nedåt, fastnade på pilen som stack ut. Han önskade att han inte tittat. Pilen var en mörkare strimma i det djupröda virrvarr av tyg som varit hans skjorta. Han hade lust att kräkas. Återigen fylldes hans mun av järnsmak och hans huvud av tomhet. Han tog några stapplande steg längsmed bäcken för att slippa se, slippa tänka. Det gick långsamt, alldeles för långsamt. Pojken insåg att han inte skulle hitta någon by i tid.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *