För hennes skull 2

22 februari 2008

I rådssalen var rättegången på väg att börja och balkongerna som löpte längs väggarna var överfulla med folk. Myllret skickade en rysning nedför Ocatos rygg och han försökte koncentrera sig på dokumentrullarna som låg framför honom på bordet. Men mumlet surrade runt i lokalen och han kände sig tvingad att titta upp. Kapten Lex såg ovanligt nöjd ut där han satt jäsande med armarna korsade över bröstet och vägde på en stol. Åklagaren plockade med sina papper och sneglade bort mot Lex, men kaptenen gav honom bara en nick och log brett. Med en djup suck grep ärkekanslern tag i klubban och slog den hårt i bordet.

”Tystnad”, sa han och spände ögonen i vakterna vid dörren. ”Ta in den åklagade.”

Hon såg inte ut som en mördare. Man föreställer sig alltid mördare som stora, fula och blodtörstiga monster, men flickan var liten. Hennes mörka hår hängde i stripor från hjässan och hennes kläder var fläckade av blod. Ovanför ögonbrynet var ett djupt jack. Blodet hade runnit ner i ansiktet och torkat i klumpar. Hon bar samma bruna skjorta och byxor som alla fångar gavs och de var på tok för stora. Runt handlederna satt tunga bojor med kedjor som löpte till ner bojorna runt fötterna. Fyra stora vakter omringade henne och fick henne nästan att se ut som ett barn. Men med huvudet hållet högt och med blicken fäst på ärkekansler Ocato klev hon längre in i salen.

”Cari Leath ställs till svars för mordet på senator Kulda”, sa ärkekanslern. ”Hur ställer ni er till anklagelserna, fröken Leath?”

Hennes fixerade blick gjorde honom obekväm och han skruvade sig lite i stolen. Varför kunde hon inte titta någon annanstans? Vid den tanken släppte hon taget om honom och vände sig mot kapten Lex. Hennes blick brann till och käkarna hårdnade.

”Icke skyldig”, väste hon utan att ta ögonen från kaptenen.

Med hakan lutad i handen hade han lyssnat till vittnesmålen från vakterna och kaptenen. Deras fåniga historier om den livsfarliga mörderskan gjorde honom åter igen uttråkad och han önskade att allt var över, men så blev det flickans tur. Med rasslande kedjor steg hon upp på podiet och tog ett djupt andetag innan hon började tala. Hennes klara ljusa stämma studsade runt i salen innan den landade i honom och han lyfte huvudet ur handen.

”Jag är en simpel tjuv, så mycket erkänner jag”, sa hon. ”Jag var i huset för att stjäla en diamantring, och ingenting annat. Senator Kulda var redan död när jag kom till huset och…” Hon tittade ännu en gång rakt in i hans ögon. ”Jag tycker ers nåd ska fråga kaptenen var mordvapnet är.”

Ocato nickade åt kapten Lex som genast blev röd i ansiktet, for upp från stolen och harklade sig.

”Hon… hon kastade väl ut det genom fönstret”, stammade han.

”Så ni hittade det utanför i trädgården?”

”Någon tiggare fick väl tag i det. Ni vet hur det är, ers nåd. Som skator, de där…”

”Kapten Lex. Era vakter hade omringat huset och ni säger att mordvapnet inte hittats?” Kaptenen stod stum och röd så ärkekanslern vände sig till flickan igen. ”Fröken Leath, hur kom ni in i huset?”

”Genom fönstret. Jag klättrade på några lådor”, sa hon. Pratet kom fort och ögonen glödde mer än förut. ”Ers nåd, den här rättegången är löjlig. Ni har inte ens frågat kapten Lex vem som tipsade honom. Hur kunde den veta att senatorn var död? Jag skulle fråga tipsaren först av allt. Dessutom hade jag inget vapen på mig eller något blod på kläderna när jag greps. Allt blod ni ser nu kan ni tacka kaptenen för – han slog halvt ihjäl mig i cellen.” En röd blick kastades mot kaptenen igen och han ramlade nästan av stolen när den träffade. Hon steg av podiet och rasslade fram till Ocatos bord. ”Ers nåd, jag har alltid hört att ni är en god och rättvis man. Ni har chans att bevisa det idag. Se på mig. Se mig i ögonen och säg att jag är skyldig.”

Ett sus gick genom salen och folket började röra sig i bänkarna. Ärkekanslern lutade sig tillbaka i stolen och knäppte händerna. Blicken föll på Lex medan han kramade sina fingrar. Kaptenens förut självgoda leende var förbytt till en sammanbiten ilsken min och han såg ut att vilken sekund som helst hoppa upp från stolen för att slå ihjäl henne. Flickan hade rätt. Det här var löjligt. Han vände huvudet mot Cari. Hon var enveten och djärv, men knappast en mörderska.

”Kapten Lex”, sa han och log. ”Jag förväntar mig att fångarna behandlas väl och jag misstänker att ni inte vill att det här inte ska rapporteras till kejsaren.”

Blodet försvann snabbt från kaptenens ansikten och axlarna sjönk ihop.

”Och angående det här fallet är jag böjd att hålla med den anklagade. Åklagaren har inte lyckats bevisa att fröken Leath är ansvarig för senatorns död. Fallet avskrivs.”

”Du är galen!” skrek Lex och for upp från stolen. ”Du kan inte bara låta henne gå. Hon…”

”KAPTEN LEX”, röt Ocato och reste sig upp. ”Ett enda ord till från er och jag kommer personligen att kasta ner er i den djupaste fängelsehålan!”
Lex öppnade munnen ett par gånger för att säga något men sedan satte han sig ner med en duns och korsade armarna över bröstet. Flinet som spred sig över fröken Leaths läppar smittade även ärkekanslern och han nickade åt henne.

”Ni är fri, fröken. Om ni följer med vakterna ser de till att ni får era tillhörigheter tillbaka.”

***

Handlederna värkte som om någon har huggit av dem och huvudet dundrade, men Cari följde ändå rakryggad vakterna ner till fängelset igen. Inte en blick lät hon dem få medan de låste upp hennes bojor och inte en min rörde hon när fängelsevakten plockade fram hennes tillhörigheter ur en träkista. De som hade följt henne ner försvann ut och fängelsevakten blängde på henne medan han lade ner hennes kläder på bordsskivan. Hon samlade åt sig sakerna, men ilskan bubblade upp när hon märkte att penningpungen saknades.

”Var är pengarna?” fräste hon och tog ett par steg mot vakten.

Han satte händerna i bordet och lutade sig fram.

”Ni hade inga pengar, fröken” sa han och flinade.

Ilskan brann till och då hon lade märke till att hon stampade på stället tvingade hon fötterna att vara still, sedan lutade hon sig själv fram och grep tag i vaktens burriga skägg.

”Pengarna!” sa hon och drog till. Vakten kved, men fick tag i hennes hår och ryckte henne åt sidan.

”Vad i självaste pågår här?” gormade en röst bakom henne och greppet om håret lossade. Hon gnuggade sin hårbotten medan vakten backade upp mot väggen.

”Är…ärkekansler Ocato”, stammade han och svalde hårt.

”Han stal mina pengar, ers nåd”, sa Cari. ”Vad för sorts drägg anställer ni egentligen?”

”Hon ljuger”, skrek vakten men en vass blick från kanslern tvingade honom tillbaka mot kistan. Pungen klirrade lite när han lyfte upp den och ärkekanslern ryckte den ur händerna på honom.

”Förvänta er åtgärder”, sa ärkekanslern då han gav Cari pengarna. Hon tackade och började samla ihop sina kläder.

”Jag följer er ut, fröken”, sa han och tog henne under armen, men hon lossade den och gick före honom uppför trapporna. Hans långa steg slog bakom henne och den tunga brokaden hans dräkt var sydd av släpade över golvets stenar. Medan hon kramade kläderna i famnen brände hans blick i nacken och hon skyndade på sina steg. Hennes fotsulor brände av det hårda underlaget och hon försökte tvinga sig själv att inte skaka. Blicken fäste hon långt bort i korridoren och hon pressade samman sina läppar hårt. De gick uppför flera trappor och förbi många dörrar tills ärkekanslern utanför en av dem.

”Köket”, sa han. ”Ni kanske vill tvätta er och byta om. Jag kan även be tjänarna plocka fram lite mat.”

”Jag behöver inte er välgörenhet”, fnyste hon med hakan i vädret.

”Kanske inte”, sa han med ett leende, sedan öppnade han dörren och klev in.

Huvudvärken gjorde sig påmind igen och längtan efter att få badda ansiktet med kallt vatten blandade sig med rumlet från magen. Cari tog några steg längs korridoren men när doften av mat nådde hennes näsa vände hon tvärt och gick in i köket.

Tjänare skyndade hit och dit med karotter och fat, och när de fick syn på ärkekanslern snabbade de på sina steg. En av dem, en äldre man med välansat skägg och guldbroderad tunika, stannade till framför kanslern och bugade sig.

”Herrn”, sa han. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”

Ärkekansler Ocato såg sig omkring sedan klev han bort mot en dörr i hörnet. Lyktor lyste upp det skumma köket och han grep en av dem på sin väg. Hans händer doldes nästan helt av de vida ärmarna på dräkten, så han vek upp den ena lite för att inte bränna tyget. Efter en kort titt in bakom dörren vinkade han åt Cari.

”Här kan du byta om”, sa han och släppte förbi henne. ”Det finns en tvättskål också. Jag ber Aidan sätta fram lite mat åt dig.”

Det iskalla vattnet sköljde för ett ögonblick bort smärtan i huvudet, men så fort de sista dropparna fallit tillbaka i skålen dunkade det på nytt. Hon gnuggade bort de värsta blodklumparna ur håret och tvättade hastigt resten av kroppen innan hon drog på sig sina egna kläder. När hon trädde armarna i sin svarta skjorta slappnade kroppen av lite och hon trängde ner händerna i de snäva byxfickorna för att försäkra sig om att alla dyrkar var kvar. En saknades, men det brydde hon sig inte om. Det var lätt att ordna nya.

När hon kom ut i köket igen var ärkekanslern borta. En konstig känsla av lättnad och besvikelse stannade kvar en stund i bröstet, men när skålen med köttsoppa ställdes fram glömde hon allt annat. Hon kastade i sig den första skålen och betjänten hällde genast upp mera. Men soppan satte hon i halsen då ärkekansler Ocato uppenbarade sig i dörröppningen. I famnen hade han ett par flaskor och några plåtburkar, och dessa ställde han ner på bordet framför henne. Lyktans sken reflekterade sig i silverbroderierna på hans vita dräkt och Cari knep ihop ögonen när ljusskimret träffade henne i ögonen.

Den äldre mannen som kanslern hade kallat Aidan ställde fram en skål soppa till och Ocato satte sig ner vid bordet. Han vek upp ärmarna och drog lite av håret bakom örat innan han började äta. Alla tjänarna, förutom Aidan, försvann ut med sina karotter och fat, och tystnaden lade sig över det stora köket. Den gamle betjänten började skära upp lite bröd och ställde sedan fram det på bordet tillsammans med en fruktskål. När hon märkte att hon stirrade på ärkekanslern vände hon blicken mot soppan istället och lät skeden fara mellan morötterna och köttbitarna.

”Låt mig se på det där”, sa han när han hade ätit klart. Han pekade mot såret i hennes panna och drog korken ur en av flaskorna med ett plopp, sedan reste han sig från stolen och kom fram till henne. Medan han hukade sig ner tog han hennes hand i sin och betjänten gav honom en tygbit. Ärkekanslern baddade hennes handleder och panna med den stinkande vätskan. Det sved och hon grimaserade. Sedan tog han fram en av plåtburkarna och smorde in hennes sår med salvan som var i. Hans ljusbruna ögon såg så milda ut att hon vågade sig på att slappna av för ett ögonblick och medan hon andades ut kändes det som om axlarna sjönk ner till golvet.

”Jag är nyfiken”, sa ärkekanslern. ”Vad gjorde du egentligen i senator Kuldas hus? Det är knappast ett jobb för en simpel tjuv.”

Hon hoppade till och när musklerna i nacken spändes for axlarna upp till öronen igen.

”Jag har redan sagt att jag var där för att stjäla en ring”, sa hon och reste sig så snabbt att kanslern nästan rasade omkull framför henne. ”Om du bara tog mig hit för att förhöra mig, så tackar jag för mig. Adjö, ers nåd!”

Hon satte av mot dörren men en hand om hennes arm stoppade henne.

”Jag ber om ursäkt.”, sa han och släppte genast taget. ”Jag försäkrar er att min fråga kommer ur nyfikenhet. Om vi gör så här: Jag svarar på en fråga som du ställer – så svarar du på min.”

Efter en lång blick nickade hon och satte sig ner vid bordet igen. Hans kläder prasslade när han slog sig ner mittemot henne och lutade hakan i händerna. Det långa ljusa håret föll fram och nuddade vid bordsytan, och hon följde svallet med blicken.

”Vad heter du?” frågade hon.

Ärkekanslern satte sig rakt upp.

”Heter?”

”I förnamn?”, sa hon och böjde sig framåt.

Hans ögon smalnade av och han korsade armarna över bröstet. Ett kort ögonblick ångrade hon sin fråga, men när leendet spred sig över ärkekanslerns läppar försvann ångesten.

”Brannon.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *