För hennes skull 3

22 februari 2008

Han skulle aldrig ha kysst henne. Våndan frätte i bröstet och han tryckte pannan mot skrivbordet medan armarna blev hängande slaka mot golvet. Varför hade han kysst henne? Glädjen i hennes ögon hade försvunnit på en sekund och skräckslagen backade hon ut ur köket. Självklart hade Brannon följt efter henne för att ursäkta sin påflugenhet, men korridoren utanför var tom. Inte ens vakterna vid dörren hade sett någon svartklädd kvinna lämna ämbetsbyggnaden. Som en vindpust var hon försvunnen och trots att han beordrat Aidan att finna henne, hade flera månader passerat utan att betjänten hade gjort några framsteg.

Med en suck rätade han på ryggen och stirrade ut i rummet. Bokhyllorna täckte väggarna nästan helt och en vild eld brann i den öppna spisen. Sprakandet fyllde hans öron och han vände huvudet mot skrivbordet igen. Dokumentets bläck hade suddats ut och han drog handen över pannan. Svart. Medan han lunkade bort till soffan gnuggade han huden i pannan ren med en flik av ärmen.

Varför plågade hon honom så? På nätterna ville hon inte lämna honom ifred och på dagarna dök hon upp i huvudet när han minst anade det, vilket ofta ledde till pinsamma stunder i rådet. Speciellt när han vid röstningen inte hade någon aning om vilka förslag han skulle sammanfatta eller när han fastnade i dagdrömmen medan de andra rådmännen väntade på hans slutord. Frustrationen över att ingen i hela staden verkade veta någonting om henne växlade ofta över till ilska över hans eget beteende den där eftermiddagen i köket. Stackars Aidan fick utstå många utbrott från sin herre och började alltid sina besök med ”Inget nytt ännu, herrn”.

Caris klara stämma studsade runt i hjärnan och han ruskade på huvudet. Hans namn hade hon frågat efter. Ingen annan hade hittills vågat eller brytt sig om att fråga efter hans förnamn, inte ens kejsaren. Förutom brodern Númiel var nu denna mystiska unga kvinna den enda i hela staden som visste hans fullständiga namn. Själv hade hon envisats med det enkla svaret ”Jag var där för att stjäla en ring”, och han hade snart släppt ämnet för att istället roa henne med en gammal sång. Undra hur länge sedan det var han sjöng? 3-400 år? När han fortfarande bodde i Mangoral, högalvernas provins, och ännu inte vigt sitt liv till politiken.

Inget nytt. Hur kunde någon bara försvinna? Visserligen var Windoran en stor stad, men Aidan hade goda kontakter och fick vanligtvis snabbt den information som ärkekanslern krävde. Brannon reste sig från soffan och gick ut på balkongen. Framför honom bredde sig Windorans fönsterhimmel ut sig och han lade händerna på stenräcket. Månarna blekte världen med sitt blåvita sken och han tittade ner på sina armar. Som en ande, eller spöke lyste det vita tyget tillbaka. När han hörde Aidan komma in gick han tillbaka till kammaren och mötte honom. Inget nytt…

Varför sa han inte de välbekanta orden? Aidans ögon var blanka och huden vitare än vanligt. Han andades häftigt och stödde sig med handen mot soffan.

”Vi har hittat henne”, flåsade han och Brannons inre glödde till. ”Tyvärr verkar det som om kapten Lex hittade henne först.”

De skyndade nedför tornets trappor och förbi rådssalen, nedför flera trappor och in i köket. Aidan gick bort mot en vägg och sökte med fingrarna tills en dold dörr öppnade sig. En mörk gång gapade svart innanför och betjänten tände en liten lykta som hängde innan för dörren. Ner i underjorden trevade de sig tills ett litet rum öppnade sig. Där brann redan ett par lyktor och två män satt på knä på golvet bredvid en enkel bädd. Svartsjukan sved i Brannon, men när han väl såg henne sjönk den undan.

Cari. Trots hennes svarta skjorta syntes blodet tydligt och hon jämrade sig när en av männen försökte lägga om såret. När de klev in på stengolvet harklade sig Aidan och mannen med bandaget i handen tittade upp. Han gav tygtrasan till den andre och reste sig. Likheten gick inte att ta miste på. Samma mörka ögon och hår som Cari och samma slanka ansikte.

”Aidan påstår att ni är duktig på läkekonst, ers nåd”, sa han och bugade sig lätt. ”Såret är djupt, och mina kunskaper räcker inte till. Cari har sagt att ni hade lovat att hjälpa henne, om något skulle hända, är det sant?”

Brannon nickade, sköt Caris bror ur vägen och föll på knä vid hennes sida. Försiktigt lirkade han upp hennes skjorta och blottade skadan. Såret var djupt. En lång skåra precis under revbenen och ut på sidan, huden runt om var mörkröd av blod och mer fortsatte att flyta. Fukten och kylan här nere i källaren skulle aldrig låta det läka ordentligt, dessutom var alla hans flaskor och salvor långt upp i tornet. Cari skakade häftigt och när han lade handen på hennes panna kved hon till. Han smekte hennes kind, sedan lyfte han upp henne och nickade åt Aidan att lysa upp vägen för honom.

***

Första gången Cari öppnade ögonen bländade solstrålarna henne och hon knep genast ihop dem igen. Någon drog i en gardin och sedan öppnade hon ögonen bara för att stirra in i ärkekanslerns ljusbruna. Han log och tog hennes hand, men hon drog bort den och stoppade den under täcket.

”Välkommen tillbaka till världen”, sa han och tog en tekopp från bordet bredvid sängen. ”Såret är inte läkt, men på god väg.”

Hon nickade och drog täcket upp till hakan innan hon försiktigt lade handen på bandaget under nattskjortan. Ärkekanslern reste sig med koppen i handen och gick fram till ett av de andra fönstren. Rummet var nästan helt runt och två stora fönster lät solen smita in på golvet; det tredje var täckt av den fördragna gardinen. Längst bort stod en dörr öppen och bakom den ledde en trappa neråt. Sängen hon låg i var vackert utsnidad av mörk trä och lika bred som tre av sängarna hon var van vid. Det tjocka duntäcket flöt över henne och hon funderade över om det var så här att ligga inbäddad i en kokong, eller kanske nere i jorden. Ärkekanslern hostade till borta vid fönstret och hon vände blicken mot honom.

Solen lyste upp runt hans huvud och fick det blonda håret att likna en krona. Hans guldbroderade mörkblå dräkt var åtsnörd med ett svart läderbälte och hans blick fäst någonstans i fjärran. Cari kämpade sig upp till sittande och stoppade en kudde bakom ryggen.

”Var det Lex?” sa Ocato plötsligt och vände sig emot henne.

Hon kilade fast täcket under armarna och tittade ner på mönstret i tyget. Där snirklade sig alla möjliga växtrankor och blomstjälkar, och då hon stirrat en stund såg de nästan ut att röra på sig. Lex. Den satans knölen. När hon var frisk nog skulle hon… Tanken avstannade. Vad? Vad skulle hon? Om hon slapp se det där rödflammiga ansiktet mer i hela sitt liv skulle hon vara tillräckligt nöjd.

”Bakhåll, ers nåd”, sa hon. ”Han måste ha planerat den fällan i månader. Kontrakten är noggrant kontrollerade, men detta lyckades han smyga in i skrået på något sätt.” Hon ryckte till vid sina egna ord. Skrået! Varför i Helms namn hade hon nämnt det? Hon sneglade upp på ärkekansler Ocato, men han stod lugnt kvar vid fönstret och nickade sakta.

”Vem tog mig hit?” frågade hon.

”Din bror.”

”Hit?”

”Min betjänt Aidan har kontakter över hela staden”, sa Ocato och kom fram till sängen. ”Sällsynt goda kontakter visade det sig. Han känner tydligen er bror ganska väl, och var mycket förvånad över att han aldrig hört talas om er, fröken Leath.”

”En säkerhetsfråga”, sa hon och tittade sig omkring. ”Var är mina kläder?”

”Ni går ingenstans, fröken”, sa ärkekanslern. ”Ni stannar här tills skadan är läkt. Lex misstänker att han inte tog död på er och hans vakter är överallt. Detta är det sista stället någon skulle leta på, det förstår ni nog. Era kläder blev förstörda av blodet, men Aidan har skaffat lite nya.”

Han nickade bort mot en stol i hörnet

”En klänning?” Cari rynkade på näsan och sjönk ner i sängen igen. Såret på magen högg till och hon kapade ett andetag med ett stön.

”Hur är det?” frågade ärkekanslern och lade handen på hennes arm, men hon puttade bort den. Klibbiga händer. Varför hade alla män kletiga händer? Han stod stilla vid sängkanten en stund sedan gick han bort mot dörren och försvann nedför trappan.

De kommande dagarna återfick hon lite rörlighet. Oftast halvlåg hon i soffan i arbetsrummet och läste någon av de miljoner böcker som bodde på bokhyllorna omkring henne och nu var hon där igen. Ärkekansler Ocato satt vid sitt skrivbord och signerade dokument men ibland sneglade han upp på henne. Hon brydde sig inte om att möta hans blick utan bläddrade vidare i boken.

Han kom aldrig nära henne och hon behövde inte ens kräva att hon skulle ha sovrummet på övervåningen för sig själv. Brannon Ocato sov nere på soffan och spenderade också ganska mycket tid i rådsalen, så hon fick hela kammaren för sig själv.

Med ena handen drog hon längs bandagekanten som anades under det tunna tyget. Klänning! Det hade hon fortfarande inte smält, och Aidan hade fått en ordentlig utskällning av henne tillsammans med en ny order att skaffa fram riktiga kläder. Hon kände kanslerns blick igen och suckade. Om ett par dagar skulle hon kunna ge sig av. Stå ut i ett par dagar till.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *