För hennes skull 4

19 mars 2008

(glömde helt bort att jag har lagt ut de tre första delarna här :)

Hur i all världen låter man bli att förälska sig i någon? Speciellt i någon som Cari. Hennes kyliga yttre gjorde visserligen att Brannon Ocato höll sig på säkert avstånd från henne, och mycket tid gick åt att fundera över hur han skulle våga visa henne sina känslor. Tyvärr stördes de tankarna av andra tankar om hur idiotiskt det var att ägna så mycket tid till bara tanken och inte handling, men Cari verkade gladare ju längre ifrån henne han var, så han förblev handlingsförlamad.

Soffan gjorde honom stel i ryggen och när han väl satt upp sträckte han på sig med ett stön. Några fåglars kvitter letade sig in genom den öppna balkongdörren och när han vände blicken mot den studsade han till. Cari stod med ryggen mot honom och tittade ut över staden. Solen lyste upp henne och formerna skymtade genom klänningstyget. Att blicken fastnade just där fick hans kinder att hetta, men sedan tog han ett andetag och reste sig upp. Utan att bry sig om att dra på sig mer kläder gick han fram till henne och rörde lätt vid hennes arm. Han lät fingrarna vandra över tyget tills han nådde naken hud vid handleden, sedan lade han sin andra hand på hennes höft och njöt då doften av hennes hår smög upp i näsborrarna.

Hon vände sig tvärt och iskalla ögon skar in i honom.

”Rör mig inte” väste hon, stegade snabbt iväg mot trappan och upp mot sovrummet.

Musklerna i kroppen förtvinade på en sekund och Brannon blev stående med blicken fladdrande mellan trappan och balkongen. Bröstet kändes tomt och andetagen sved. Från trappuppgången ekade hennes hårda steg uppe i sovrummet och när han plötsligt förstod vad som höll på att hända fick han fart på fötterna. På fyra kliv var han uppe och bevittnade förtvivlat hur Cari plockade ihop lite småsaker i en tygpåse.

”Snälla, gå inte”, fick han fram, men hon lyssnade inte.

Han skyndade över golvet och tog tag i hennes armar, men hon slet sig loss.

”Rör mig inte!” skrek hon och backade upp mot väggen. Tårarna flödade nedför hennes ansikte och ögonen lyste av skräck. En helt ny insikt tog plats i Brannons huvud. Lex. Det svinet.

Med bubblande blod rusade han ner för trappan och drog på sig kläderna. Han plockade åt sig sitt svärd från vapenstället men när han satt kurs mot dörren tvärstannade han. Cari stod pressad mot kammardörren och med tårarna fortfarande strömmande skakade hon sakta på huvudet.

”Jag vill inte att någon ska veta”, sa hon. ”Speciellt inte min familj.”

”Han ska få betala för vad han har gjort dig, Cari”, sa Brannon och kramade svärdshandtaget. ”Jag ska skära tasken av honom.”

”Snälla”, sa hon och sjönk ner på golvet. ”Ingen får veta. Du måste lova, Brannon. Lova mig att du inte gör något, inte säger något.”

”Hur ska jag kunna lova något sånt?” utbrast han. Han trampade fram och tillbaka över golvet. Huvudet bultade och hans inre brändes till svärta.

”Det är hans barn”, viskade Cari och satte händerna för ansiktet.

Barn? Brannon tappade svärdet och stod förlamad mitt på golvet. Vid dörren satt en liten darrande boll av vitt klänningstyg och brunt hår och när klangen av stålet hade dött bort slet han loss fötterna. Han satte sig på knä på golvet framför henne och stirrade på henne en långstund innan han varsamt tog han bort hennes händer från ansiktet och torkade bort tårarna.

”För min skull”, sa hon. ”Lova att du inte säger något. Jag vill inte att barnet ska veta hur det blev till. Det förtjänar det inte.”

Han följde de röda strimmorna på hennes kinder med blicken tills synen grumlades av hans egna tårar.

”För din skull”, sa han. ”Och för barnets.”

***

Cari plockade upp den svarta skjortan från stolen och lät sidentyget flyta över fingrarna. Svalkan fick henne att rysa och hon log. Sedan föll blicken på den blå sammetsklänningen som hon burit de senaste dagarna och hon lade ner skjortan igen. Med en suck satte hon sig på sängkanten och pillade på underklänningens fåll vid handleden. Ärret efter handbojorna tittade fram och hon drog ner ärmen en aning. Solstrålarna bröts av fönstrens många rutor och de färgade glasen högst upp bildade en liten regnbåge på golvet. Som en staty satt hon där med blicken på regnbågen och försökte sluta känna.

När illamåendet bubblade upp lade Cari båda händerna på magen, men än så länge var där bara en stilla liten bulle. Hon blundade för att hindra minnenas blixtrande, men Lex röda ansikte och fräna tobakslukt hade etsat sig fast i henne. Det var inte barnets fel. Barnet var oskyldigt.

Steg ekade uppför trappan och efter en knackning tittade Aidan in.

”Önskar ni frukost, fröken Leath” frågade han, men hon skakade på huvudet. Kväljningarna tryckte på och hon svalde några gånger. Aidan försvann igen och hon ställde sig upp.

Efter ännu en stund framför stolen med kläderna drog hon på sig sammetsklänningen och efter ännu en smekning över magen gick hon ner till arbetsrummet.

Brannon Ocato satt som vanligt vid skrivbordet med fjäderpennan i ena handen och huvudet lutat i den andra. Han tittade inte upp när hon sa god morgon, och han svarade inte heller. Hon satte sig i soffan och stirrade på frukostbrickan som Aidan trots hennes avslag hade lämnat där. Ett krafsande höjde hennes blick. Brannon kliade sig i nacken och tittade sedan upp på henne.

”Att hädanefter är det mitt barn”, sa han.

”Ditt?”

”Om någon skulle fråga, och om du vill ha mig som far förstås.”

”Men du är ärkekansl…”

”Jag bryr mig inte om skvaller”, avbröt han och reste sig från skrivbordet. ”Har aldrig gjort. Barnet förtjänar väl en far och så får ju societeten något att prata om också.”

Han sköt undan frukostbrickan och satte sig på bordet framför henne.

”Jag…” började han, men tystnade och pressade ihop läpparna. Kinderna fick en svag röd nyans och han tittade ner på sina händer, pillade lite under naglarna och sedan reste han sig upp igen.

”Du kan förvänta dig ett rejält underhåll varje månad”, sa han när han hade kommit bort till balkongdörren. ”Om du vill, köper jag dig ett hus också. Barn ska ha en trädgård att leka i, eller hur?”

Cari nickade, men visste inte riktigt varför. Brannon stod med ryggen mot henne och hans blonda hår flödade ned över axlarna. Han blev stående så en lång stund, men sedan vände han sig om.

”Aidan har talat med din bror”, sa han och Cari blev iskall. Hon reste sig sakta och höll blicken stadig på Brannon.

”Om att såret är läkt” fortsatte han och lättnaden lyfte henne. ”Han är på väg hit för att ta med dig hem.”

De sista orden darrade lite och Brannon vände åter igen ryggen mot henne, sedan gick han ut på balkongen. Innan hon hann följa efter knackade det på dörren och Aidan trädde in. Bakom honom lyste broderns ansikte upp och med ett stort steg klev han in i rummet. Sandro rusade fram och lyfte upp henne i luften. När han snurrade runt, bubblade illamåendet upp igen och hon bad honom att sätta ner henne. Väl nere på golvet tog han en bit av klänningstyget i nyporna och lyfte upp det, sedan släppte han ner det igen.

”Men hur ser du ut?” sa han och skrattade.

Hon rodnade och tittade ner i golvet.

”Ärkekanslern…” började hon, men sneglade sedan ut genom balkongdörren. Där syntes bara Brannons mörkblå ryggtavla. Han stod med händerna mot räcket och huvudet nedböjt.

”Gå och byt om, så ger vi oss av sedan”, sa Sandro och skjutsade i väg Cari mot trappan. Ännu en gång tittade hon bort mot balkongen, men ärkekanslern stod orörlig.

Sidentyget var lika svalt som förut och hon drog på sig skjortan, men när hon sträckte ut armarna stack ärret till och hon stönade. Hon drog handen över bandaget Ett ögonblick funderade hon över att ta med sig klänningarna som hon hade fått, men skakade bort tanken. Vad skulle hon med dem till?

När hon kom ner till arbetsrummet igen hade Brannon kommit in från balkongen och samtalade lågt med hennes bror. Rädslan högg till i henne, men hon påminde sig själv om att han hade lovat. Brannon gav en svart sammetspung till Sandro och klappade honom sedan på armen.

”Ah, som folk igen”, log Sandro då han fick syn på henne och han pussade henne i pannan. Ärkekanslern försvann bort till skrivbordet och lutade mot bordsskivan. Blicken vägrade möta hennes så hon gick fram till honom och tog hans hand.

”Tack för allt”, sa hon. ”Oroa dig inte. Jag klarar mig. Sandro vet alltid var jag är, om du vill mig något.”

Hans huvud fortsatte att hänga ner mot bröstet, men han kramade hennes hand och nickade. Då hon böjde sig ner för att få ögonkontakt, tog han sig förbi henne och gick ut på balkongen igen.

”Kom nu”, ropade Sandro, men hon följde efter Brannon ut i solskenet.

Windorans tegelhav mötte henne och hon lät solen värma hennes ansikte ett ögonblick innan hon tittade upp på honom.

Han grät.

Långsamt rullade tårarna ner längs kinderna, släppte från hakan och sögs upp av tyget i hans dräkt. Caris inre mörknade och halsen började svida. Hans glansiga ögon stirrade bort mot bergen och inte förrän hon lade handen mot hans kind mötte han hennes blick. Hon log försiktigt men leendet bleknade när nya tårar tog fart utför huden. Hon hävde sig upp på tå och lät läpparna nudda vid hans. Salt. Fukt och värme. Han lade händerna mot hennes rygg och drog henne intill sig. De var inte kladdiga längre. Bara varma och mjuka. Hans famn var mjuk, och mjukheten gjorde hennes muskler till deg och hjärnan till gröt. Tänk om hon kunde stanna i hans trygghet för alltid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *