För hennes skull 5

22 mars 2008

Mörkret omslöt honom och Brannon tillät det. Vad fanns det mer än svärta? Ångesten och smärtan frätte upp hans kropp och musklerna tynade bort. Det tomma dunkla sovrummet återspeglade hans inre, och tystnaden fulländade tillståndet. När Aidan började dra undan gardinerna i ett av fönstren ryckte han till och tittade upp.

”Nej”, sa han, sedan lade han kinden mot kudden igen.

Hennes doft var kvar där och han drog ner den långt ner i lungorna.

”Ni kan inte stanna i sängen för evigt, herrn”, sa Aidan medan han hällde upp te i koppen på brickan. ”Dessutom måste ni äta.”

”Varför?”

”Bryr ni er inte ens om ert uppdrag längre?” sa Aidan. ”Ärenden har skjutits upp i veckor för er skull, rådet är kaos och kejsaren är mer förvirrad än någonsin.”

Brannon drog dunbolstret över huvudet och blundade.

”Ni behöver frisk luft”, sa Aidan och slängde av honom täcket. ”Gå och hälsa på er bror. Prata med honom. Han om någon borde veta hur ni känner er, herrn.”

Bara för att få tyst på honom satte Brannon sig upp i sängen. Tjatet stod honom upp i halsen, och av någon anledning anade han att betjänten inte tänkte ge sig i dag.

”Det enda du behöver göra är att säga till så söker jag upp Sandro”, sa Aidan och satte sig på sängkanten.

”Nej”, sa Brannon och gnuggade sig i ansiktet, sedan klev han ur sängen och gick bort mot klädskåpet.

Gatstenarna osade av sommarvärme och han kisade upp mot några fåglar som flög över hans huvud bort mot stadens park. Karahtemplets svarta torn reste sig nästan lika högt som hans eget i ämbetsbyggnaden och den höga pelaren utgjorde ett utmärkt mål att ta sikte på under promenaden. Aidan hade påpekat att ärkekansler Ocato borde ha vakter med sig, men han stod inte ut med att ha folk nära inpå just nu. Istället hade han hängt en kniv vid bältet om någon skulle få för sig att han var ett lätt byte.

I templet reste sig en gigantisk staty av gudinnan uthuggen i svart marmor. Brannon blev stående vid hennes fötter och stirrade upp på de slingringa ådringarna i stenen. En dörr slog igen vid hans högra sida och Númiel tappade nästan kandelabern han höll i när han fick syn på sin bror. Ljusstaken ställde han på en av bänkarna och sedan omfamnade han Brannon.

”Lillebror! Det var som…” utbrast han och kramade sedan om honom igen.

”Jag borde väl komma hit oftare”, mumlade Brannon och tittade bort mot gudinnan.

”Jag trodde du satt inlåst i tornet”, sa Númiel. ” Ledsen att jag inte har besökt dig. Det är mycket med de hemlösa, förstår du.” Han harklade sig lite. ”Folk säger att du fick ett nervöst sammanbrott.”

”Tänk inte på det”, sa Brannon.

Med en tung suck satte han sig på träbänken längst fram och Númiel slog sig ner bredvid honom. Ännu en gång for Brannons blick upp på den svarta statyn och en hastig minnesbild av det välbekanta Karahtemplet i hemprovinsen for förbi.

”Tänker du ofta på Indra, Númiel”, frågade han.

Brodern slog ner blicken och lutade armbågarna mot knäna. Han knäppte händerna framför sig och suckade.

”Varje dag.”

”Men det har gått århundraden”, sa Brannon och lutade sig fram. ”Försvinner aldrig smärtan?”

”Smärtan dämpas, men skulden finns alltid kvar, Brannon. Hennes död skaver mitt samvete.” Han reste sig och rättade till några ljus borta på altaret. ”Varför frågar du?”

”En kvinna.”

Númiels ansikte sken upp och han satte sig på bänken igen.

”Äntligen! Så, berätta.”

”Jag lät henne gå.”

”Gå?” Númiel for upp från bänken och grep tag om hans axlar. ”Är du helt tokig?”

”Det är komplicerat.”

”Och du tycker att kärlek ska vara enkel?”

”Nej, men åtminstone besvarad.”

Han slog bort broderns armar och gick bort till statyn. Karah, livets gudinna. Livet. Trots hans många år tycktes livet ha passerat med en vindpust. Inte förrän kärleksstormen drog in stannade det av och blev en plågsam svart sörja. Och Lex. Det svinet hade fått nya krafter och inlett en massiv kampanj för att få fast tjuvarnas ledare, vilket förstås ledde till att hela gillet gick under jorden och inte ens pengarna han hade skickat visste han om de hade nått fram till henne.

Ett ljud längre bort i templet fick honom att vända sig om. Númiel rynkade pannan och kisade nedför gången, men ingen syntes till. De tittade kort på varandra sedan gick de tillsammans bort mot ytterportarna. En skugga skymtade bakom en av pelarna. Brannon grep om knivhandtaget och Númiel fick tag i en kvast som stod lutad mot väggen bredvid porten.

När gestalten visade sig släppte Brannon genast kniven och slappnade av. Sandro stod med sammanbiten min och tittade sig vaksamt omkring.

”Jag fick ett meddelande om att ni var här, ers nåd”, sa han. ”Är Cari hos er?”

Cari? Brannon skakade på huvudet samtidigt som blodet frös till is.

”Hon brukar alltid höra av sig”, sa Sandro och sneglade mot dörren. ”Men nu är det en vecka sedan jag hörde något. Oron äter på mig, ers nåd. Jag hoppades att hon hade sökt upp er, så som jag bad henne. Kapten Lex vakter är som tokiga, till och med i kloakerna rotar de runt. Det finns inte många ställen kvar där vi är säkra.”

Huvudet snurrade och Brannon lutade sig mot en pelare.

Lex.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *