För hennes skull 6 (slutet)

22 mars 2008

Sandro mötte upp Brannon i källarrummet under köket och de tog sig tillsammans längre in under staden. Den lilla lyktan gav inte mycket ljus och han försökte att inte tänka på var han satte fötterna. Några råttor kilade förbi och deras gälla pip studsade mot väggarna. Ibland smalnade gången av och taket sänktes så de var tvungna att gå böjda, men oftast var tunnlarna ganska vida och överallt blandades gnagarnas krafsande med vattens porlande och skvalande.

Trots att han bar sin lätta alvrustning, gjorde ovanan vid det hårda och stela harnesket det svårare att andas och han hade redan skavsår på de mest underliga ställen. Även Sandro hade dragit på sig en nitad brynja av läder över sina vanliga svarta kläder och vid bältet dinglade två långa knivar.

”Jag har i princip vuxit upp här”, sa Sandro medan han trevade sig längre fram i gången. ”Hittar som i min egen ficka. Det finns en utgång inte långt ifrån vaktbarracken. Om Lex inte har hittat på något annat djävulskap borde han vara där.”

”Och Cari?”

”Vet inte. Har fortfarande inte hört något.”

Sandro stannade när gångarna korsades och hukade sig ner. Han kikade runt hörnet och reste sig sedan upp igen.

”Jag fattar inte”, sa han och skakade på huvudet. ”Lex har alltid varit ute efter mig, inte henne. Om han inte på något sätt lyckats klura ut att hon är min syster, så förstår jag inte varför han är så besatt av att ta död på henne. Kontraktet han smugglade in var specifikt utskrivet till Tacet, hennes täcknamn, bara där borde jag ha blivit mer misstänksam men å andra sidan är hon känd för sin skicklighet. Hon är till och med skickligare än jag måste jag erkänna.”

Brannon stirrade in i lyktans fladdrade låga och pressade samman käkarna. Mitt i ljuset framträdde Caris sorgsna och rädda ögon, och han rös. Han rörde lätt vid svärdet vid bältet och rättade till mantelspännet vid halsen.

”Hon pratade mycket väl om er, ers nåd”, sa Sandro. ”Det var därför jag bad henne söka upp er igen. I ert torn skulle hon vara trygg, och…”

En råtta pep till vid hans fot och kilade sedan vidare. Sandro tittade ner och följde den med blicken tills den försvunnit in i mörkret.

”…och hon berättade om barnet”, sa han och mötte Brannons blick. ”Om ert barn.”

Ett litet leende smet ut på Brannons läppar och han tittade bort längs tunneln. Sandro började gå igen och han följde snabbt efter.

Kvällshimlen var fortfarande röd när de klättrade upp ur avloppstrumman närmast vaktbarracken. Stadsmuren reste sig svart och hög på ena sidan gränden och en husvägg på den andra. Sandro vinkade åt Brannon att stanna medan han kontrollerade att kusten var klar.

”Det sitter två vakter utanför barracken”, sa Sandro när han kom tillbaka. ”Det är onödigt att väcka uppmärksamhet, så jag föreslår att vi tar bakvägen istället. Lex kammare är på övervåningen, men för att komma dit måste vi ta oss genom sovsalen. Hoppas bara de flesta är ute på patrullering.”

Den grå stenbarracken låg längs stadsmuren och utan att vakterna på framsidan misstänkte något, smög de längs muren till baksidan av huset När steg ekade ovanför dem försvann Sandro blixtsnabbt in i stenmurens mörker och Brannon hukade sig ner, men när fötterna fortsatte förbi sträckte han på ryggen igen och Sandro framträdde ur från skuggorna. Bakdörren var låst, men Sandro dyrkade snabbt upp den och smet in. Innan Brannon följde efter slängde han en blick längs muren, men ingen syntes till.

Hallen innanför var kolsvart, men Sandro sköt försiktigt upp en dörr och tittade in. Brannon hukade sig ner vid hans sida och kikade också in genom den smala springan. I mitten av den avlånga sovsalen satt flera män runt ett bord och spelade kort. De skrattade högt och hällde upp mera mjöd i krusen. Till höger ledde en smal trappa uppåt. Det kunde inte vara mer än tre-fyra meter dit.

”Vänta här”, viskade Sandro. ”Jag tar lätt mig förbi dem och upp till övervåningen.”

”Och Lex…”

Brannon hann inte avsluta meningen innan fotsteg slog mot trappans trä. Kapten Lex slog sig ner vid bordets kortsida och hällde skrattande upp mjöd åt sig själv. Brannon knöt nävarna. Blodet rusade upp i huvudet och det svartnade för ögonen. Han reste sig upp och drog sitt svärd.

”Hitta Cari”, sa han.

”Är du inte klok?” sa Sandro och grep tag i hans arm. ”De är minst tio stycken och om du mot alla odds överlever det där så kommer du att avrättas för mord.”

”Jag måste. Det är för hennes skull.”

Han slet sig loss och steg in i rummet. När Lex fick syn på honom tog ett stort flin över hans rödlätta ansikte.

”Ärkekansler Ocato”, sa han och reste sig från bordet. ”Varför denna förnämliga visit?

Brannon klev rakt över rummet fram till honom och grep tag i hans vapenskjorta.

”Om jag hade mer tid skulle jag se till att din död blev plågsam, Lex”, väste han och kramade svärdshjalten. ”Du kommer alltför lätt undan.”

Han släppte taget om Lex och klingan blixtrade till i luften. Kaptenen föll ner på knä. Huvudet rullade iväg över golvet och den tunga kroppen landade med en duns. De andra vakterna flög upp från stolarna och drog sina vapen. De omringade honom och en efter en vågade sig på ett anfall. De första tre föll lika hårt som Lex, men en vakt lyckades få in en träff rakt över Brannons underarm. Smärtan sköt upp genom musklerna, men adrenalinet trängde bort den igen. Svärdsarmen var fortfarande oskadad och Brannon svängde runt för att hugga en vakt över bröstet. I attacken träffade en annan honom precis där rustningen glipade vid armen och när nerverna kapades tappade han greppet om svärdet.

Blodförlusten skakade hans kropp och när kraftig yrsel slog till tvingades han sätta ner ena knäet i golvet för att inte ramla ihop helt. På marken fick han syn på ett kort svärd som en vakt troligen tappat och Brannon körde upp det i buken på en av männen som gjorde ett utfall mot honom. Flera otydliga figurer rörde sig omkring honom och han svalde hårt. För många kvar, men rätt som det var föll en av dem ihop bakom honom och sedan en till vid hans vänstra sida. Vakten som stod med svärdet höjt rakt framför honom bleknade. En hand lades på hans panna och sedan ett knivblad mot halsen. Han gurglade till när eggen skar genom huden och föll sedan åt sidan.

Cari.

Där stod hon. Med svarta ögon och kniven i handen. Någon grep tag under hans armar och drog upp honom. Sandros leende gnistrade till sedan försvann han bortåt, böjde sig ner vid en vakt och tryckte fingrarna mot halsen.

Huvudet snurrade fortfarande och Cari suddades ut framför honom, men han kände hennes hand på sin kind och hennes läppar mot hans.

”Tack”, viskade hon.

Stödd av Sandro och Cari vacklade han ut ur barracken och sjönk ner med stadsmuren bakom ryggen. Cari rev av en bit av sin skjorta, rullade ihop tyget till en boll och tryckte hårt mot hans axel. Han log. Faktum var att leendet inte hade lämnat hans läppar sedan hennes svarta gestalt uppenbarat sig för honom. Hennes spruckna läpp log inte, men hon lutade huvudet mot hans axel och tryckte tygbollen hårdare mot såret.

Sandro höll ett vakande öga på den mörka gränden och muren ovanför dem och när ett par patrullerande vakter dök upp tecknade han åt dem att dra sig mot skuggorna längre bort i gränden. Han kom själv strax efter och satte sig bredvid Brannon på marken.

”Så, hur ser du på ett liv under jorden, ers nåd?” sa han och log.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *