Förkämpen *Kapitel 1* Livet från den mörka sidan

21 juli 2007

Hon visste inte hur länge hon suttit i buren längre. Kanske hade det gått timmar, dagar. Eller kanske så har det endast gått några minuter. Hon hade trott att smärtan från hennes sår skulle ha tagit död på henne för länge sedan, men på något sätt hade hon överlevt. Vartenda andetag gjorde ondare än hon någonsin trott var möjligt. Ändå tvingade hon sig om och om igen att ta ett nytt.
Varför… Varför hade hon följt med Keith på jakten. Hon hade ju ändå inte varit så hungrig att hon varit tvungen att äta. Och om hon hade varit det hade hon bara behövt gå till matsalen och ta en av de frivilliga.
Egentligen fanns det ingen matsal i det uråldriga slottet. Men det kallades så bland de yngre. Det var en plats där frivilliga människor samlades för att villigt ge sitt blod till vampyrer.
Idioter!
De hoppades på att någon vampyr skulle ta dem under sina vingar som tack och förvandla dem. Men de verkade inte förstå priset för kraften. Hur isolerad man blev. Människor hatade en. Varulvarna försökte döda en. Till och med andra vampyrer fruktade en.
Fast det gällde ju inte alla.
Bara de starkare vampyrerna blev fruktade.
”Och jag är en av de starkaste” viskade hon bittert och fick genast betala för att hon talat med en hostattack. Hostandet väckte ny smärtor och brutna revben gjorde sig påminda. För några ögonblick vågade hon hoppas på att hon skulle svimma av smärtan och ännu en gång blev hon besviken när hon inte gjorde det.
Egentligen var hon glad över att hon blev tagen. Nu skulle hon äntligen få slut på lidandet som hon genomgått alltför länge. Hon hade haft otur när hon inte blev dödad direkt när de blev attackerade i huset. Det hade varit en fälla från första början. Keith var en av dem. Att hon inte hade märkt det innan.
Några få vampyrer gick över till människorna och varulvarnas sida i början. Nu på senare tiden hade de blivit allt fler. De flesta som gick över var ny ”frälsta”, som man kallade det när en människa blev förvandlad till vampyr. De klarade inte av den brutalitet en vampyrs liv var uppbyggt på.
Ibland hade hon önskat att hon kunnat gå över till människorna hon med. Men hon hade varit för rädd för att se hur de reagerade. Hon var redan fruktad av många vampyrer. Människorna skulle antagligen vara för rädda för att låta henne leva.
Redan när hon föddes hade hon varit fruktad och hatad. Hon var renblodig. Något som inte många vampyrer var nu längre. Att vara renblodig betydde att man hade vampyrföräldrar, nu för tiden var de flesta frälsade eller hade mänskligt blod i ådrorna. Att vara renblodig betydde för det mesta att man var starkare än de frälsta och halvbloden. I hennes fall var hon mycket starkare.
När hon varit omkring tre år hade hennes föräldrar försökt lämna Sorgard för att gå med människorna istället. Men någon av deras närmaste vänner som vetat om planen skvallrade för de äldste och båda två hade blivit dödade, och med det lämnat henne kvar. Hatad av de starkare vampyrerna för hennes föräldrars svek och fruktad av de svagare. Hela hennes uppväxt var uppbyggd på ensamhet.
Hon hade blivit överlycklig när Keith plötslig började bjuda med henne på jakter och tränade med henne. Hon trodde att hon hittat en vän, och så visar han sig vara precis som de andra. En äregirig jävel som inte ens frågar innan han gör något.
Han kunde ha berättat vad han planerade. Hon skulle följa med frivilligt. Kanske…
Han hade i alla fall in behövt dra med sju människor och fem varulvar för att fånga henne. Två av varulvarna hade hoppat på henne med det samma. Tur som var hade de varit svaga och hon hade slagit ner dem snabbt utan att få allt för allvarliga sår. Nästa anfallsvåg bestod av tre människor med svärd, skickliga också. Hon hade inte hunnit få ner den sista innan de andra varulvarna och människorna kom. Ändå hade hon lyckats slå ut åtminstone två människor till och en av varulvarna innan hon blev nedslagen.
Hon skakade försiktigt på huvudet för att bli klar i huvudet och koncentrerade sig på en av fingrarna som var brutna. Efter vad som kändes som en evighet helades den och hon kunde röra på fingret igen.
Hon var för svag. Att hela allt på en gång var inte ens att tänka på. Skadorna var för omfattande och nästan all hennes energi hade gått åt i slaget och att hålla sig vid medvetande nu när hon satt i buren. Hon skulle inte bli överraskad när de kom tillbaka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *