Försvunnen lycka Del 1

13 november 2003

Det var först i efterhand Sloth förstod att han var lycklig.
Han hade en snäll fru, två trevliga döttrar som han älskade högt över allt annat och ett liv han trivdes i. Sloth tänkte inte så mycket på sånt, han hade det ju som alla andra. Och han tog det för givet.
Sloth och hans familj bodde i staden Russi, i norra Krattenland. Han jobbade som smed och på fritiden gillade han att vistas med sin familj. Sloth klagade alltid på något, om det inte var jobbet så var det över sina krämpor. Det var alltid något som var fel, och det gjorde hans familj galen.
Denna dag var det magen, han hade så himla ont i magen att han knappt kunde gå. När han blivit utslängd av sin fru gick han med ena handen på magen mot baren.
– Förbannade fruntimmer, mumlade han för sig själv. Det är alltid något, ser hon inte att jag lider?
Två vagnar fyllda med halm körde mot honom på den smala stenvägen och han var tvungen att slänga sig för att inte bli påkörd. Sloth reste sig surt upp och fortsatte att gå. Vädret var fint denna dag, det hade regnat nästan oavbrutet i två veckor. Bönderna sade att det var Salotataths verk, att Salotatath (som bara är en skröna) hade förhäxat molnen. Sloth skrattade lite tyst för sig själv och formade ordet hycklare med läpparna.
Husen i detta område av Russi var små och innehöll bara ett par rum. Det var i det här området medelklassen levde. Dom som varken bodde i dom fina husen eller på trottoaren.
När han tagit sig in i baren gick han förbi alla lortiga män fram till bardisken. Bakom disken satt det en stor man med en tatuering på armen.
– Vad önskas? frågade mannen surt.
Denna dag var Sloth och hans familj bjudna på fest hos kungen. Sloth hade gjort porten in till palatset och som tack för det blev dom bjudna på festen. Hans fru (Renn) var jätte upphetsad över festen. Och barnen var också jätte spända. Själv så var han lite nervös. Han hade ju aldrig träffat kungen innan. Hur skulle man bete sig? Bara han inte skämmer bort sig totalt. Sloth rycktes upp ur sina tankar. Någon hade ställt en fråga. Han letade efter i minnet och fann den.
– En öl, tack, sade han glatt. Hur mår frugan då, Kno?
Den tjocka mannen log samtidigt som han började hälla upp öl i ett smutsigt glas.
– Det är samma sak hela tiden. Kno gav Sloth det nu fyllda glaset. Samma tjat.
Sloth tog en klunk av ölet och ångrade sig genast. Ölet var så starkt att han började hosta. Sloth tog sig samman och tvingade ner en klunk till, det enda som var bra med ölet var att man blev snabbt full. Inte för att han fick bli det den här gången, han hade ju en kung att möta.
– Ja, samma sak är det med Renn, sade Sloth medan han försökte tvinga ner ännu en host attack. Här lider jag och det enda hon gör är att slänga ut mig.
Kno låtsades se förfärad ut.
– Verkligen? Ja, det är ju hemskt. Min fru sade igår åt mig att…
Och det kunde de prata om i timmar.
Ja, Sloth var lycklig. Dold under alla hans krämpor gömde sig en lycklig själ.

Sloth tittade sig fascinerat omkring. Åt vilket håll han än vände blicken mötte honom guldprydda föremål och oerhört detaljerade statyer. Sloth hade redan hälsat på en utav guldstatyerna, och han hade förfärat ryggat tillbaka när mannen inte hälsade tillbaka. Sloth log åt sig själv.
Men det mest fascinerande var inte utsmyckningen utan alla människor. Det var säkert flera tusen människor i rummet, och dom kom från världens alla hörn. Från Schroff till Noffsta. Vissa hade jätte långa öron, vissa hade inga ögon och vissa hade inte ens ben.
Sloth var helt andlös, han hade inte vetat om att det fanns så många typer av människor. Han hade ju så klart hört alla berättelser, men bara en dåre trodde på dem. Salotatath, den onde, var nog den kändaste av alla sådana historier och om den var sann skulle han äta upp sina skor.
Sloths ansikte sken upp när han såg sin fru och sina barn, sina kära barn och sin kära fru. Vad han än sa om henne till Kno älskade han Renn av hela sitt hjärta.
Ja, Sloth var en mycket lycklig man.
Han böjde sig ner och tog upp sin sjuåriga dotter Jonna i sin famn. Hela familjen var välklädd. Renn hade faktiskt köpt upp kläder för det här tillfället av alla småpengar hon ägde. Familjen såg nu ut som en riktig överklassfamilj, och det var inte Sloth emot. Han var gärna överklassare.
Plötsligt kände han ett starkt tryck i sin urinblåsa. Han släppte Jonna och tittade upp på sin älskade fru.
– Ursäkta mig, sade Sloth tålmodigt. Måste till toaletten.
Han lämnade sin familj och började gå mot vad han trodde var toaletten. När Sloth lämnat folkmassan bakom sig kom han fram till ett stort rum med en massa bokhyllor fyllda till bredden med böcker. Som tur var det ingen annan där som kunde märka Sloths lilla misstag. Han var precis på väg därifrån när han hörde något från en utav bokhyllorna. Lätet kom från en bok på ett väldigt högt ställe. Så det var omöjligt att ta ner den utan en stor stege. Lätet lät som vinden som blåser när man är ute. Sloth tittade sig omkring, rummet var fönsterlöst så det var inte vinden. Vad var det då?
Lätet blev plötsligt högre, det lät som viskningar. Viskningarna ökade i styrka tills man kunde urskilja vad som sades. Sloth ryckte till.
”Du är mannen som är menad. Du är mannen som ska lyda. Du är Salotataths man på jorden. Vad vi har letat efter dig.”
Sloth kände sig tvungen att stanna kvar i rummet, trots att han helst av allt ville fly i panik. Vad är det här? Salotataths man på jorden?
Plötsligt rörde sig boken rösten kom ifrån och började flyga. Sloth höll andan. Boken landade på bordet som stod mitt i rummet. Bredvid boken låg det en liten ask. Sloth ville fly, men han kunde inte, det kändes som om det inte längre var han som styrde över sina rörelser. Vad händer med honom?
Han började gå mot boken och stannade framför den. På framsidan stod det: ”Salotataths profetior”. Det började rinna ner svett från hans panna. Hans hand höjdes för att öppna boken. Sloth ryckte till, han styrde inte handen, han styrde inte någonting på sin kropp längre. Han försökte fly ut ur rummet, men benen lydde honom inte. Sloths hand öppnade boken och all rädsla försvann plötsligt ur hans kropp.
Sloth öppnade den lilla asken som låg bredvid boken och tog ut kniven som låg i den. Han började gå tillbaka mot festen. Mot sin fru, sina barn. Äntligen hade hans liv fått en mening, ett mål.
När han kommit tillbaka till festen tittade han sig omkring efter sin fru. Äntligen skulle han göra något betydelsefullt. Plötsligt fick han syn på sin dotter Jonna. Hans ögon blixtrade till, äntligen.
– Hej, älskling, sade Sloth samtidigt som hans grepp om kniven hårdnade. ”Nu ska vi ha lite skoj”
Det var först i efterhand han förstod att han hade varit lycklig.

Gustav Wollentz 2003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *