Försvunnen lycka Del 3

17 november 2003

Ry tittade ut ur sitt stora fönster. Det hade börjat snöa igen, och det vackra vädret från igår var som bortblåst. Fast det gjorde Ry det samma, hans kung var död. Och allt annat var oviktigt. Han kunde inte annat än anklaga sig själv för dådet. Det var ju han som skötte kungens försvar, det var ju hans jobb att göra så att sånt där inte inträffade. Han fick betalt för det. Kungen var död, Ry hade misskött sig i sitt jobb. Han dunkade sitt huvud i bordet. Vad hade han gjort för fel? Vad skulle han ha gjort annorlunda? Placerat ut soldater i festen? Det skulle inte kungen ha gillat, soldater spred, enligt kungen en obehaglig atmosfär. Ry log vid tanken på kungen, sedan började han gråta igen. Han hade ju placerat ut livvakter vid ingången som aldrig skulle släppa in en obehörig gäst. Inte kunde han tro att en person som kungen själv hade bjudit skulle döda honom.
Vad ska jag ta mig till, tänkte Ry? Och allt det här är herr Sloths fel.
Herr Sloth, mannen som dödat sina barn och sin egen kung. Vem var denna man? Vad drev honom till en sådan fruktansvärd handling? Att han dessutom skrivit om Salotataths återkomst i blod på väggarna gjorde bara det hela ännu mer mystiskt.
Det var dags att ta reda på vad som drivit honom. Dags att besöka en smedja på Äppelvägen. Ry lämnade sitt rum.
Utanför hans fönster spred sig en karavan med människor som alla sjöng för den döda kungens ära. Detta var en sorgens dag, deras älskade konung var död.

Ry knackade på den stora ekdörren.
På vägen hit hade han tre gånger varit nära på att bli överkörd av en vagn. Att gå på gatorna i dom här kvarteren var livsfarligt och det kom som en chock för Ry. Han kunde inte ana hur det var i medelklasskvarteren. Han trodde att dom hade det bra, att dom inte behövde äta rutten mat och leta igenom soporna efter rester.
När Ry tittade sig omkring såg han hur fel han hade haft, överallt omkring honom gick det personer som letade på gatorna efter nån matrest dom kunde ha till middag. Ry hade såklart varit här tidigare men då hade han bara kört snabbt förbi i nån vagn och alltid i full diskussion med kungen eller nån av hans vänner.
När han tittade sig omkring kom han plötsligt på att dom här personerna ändå kallades medelklassen. Det fick honom att förfärat tänka sig hur lågklassen hade det. Kungen hade varit så mån om att dom fattiga skulle få det bättre, och det beundrade Ry honom för, men när han tittade sig omkring märkte han hur mycket som fanns kvar att göra.
Ry avbröts av sina tankar när dörren öppnades. En man i tjugofem års åldern öppnade dörren. Han hade en dyr kavaj på sig. Det var inte vanligt i dom här kvarteren. Ry såg även att mannen nyss försökt tvätta den, men två mörka blodfläckarna var fortfarande tydliga.
– Hej, sade Ry självsäkert. Är du herr Sloth?
Mannen tittade sig nervöst omkring.
– Kom in, sade han och gick före Ry in i huset.
Dom kom in i ett litet rum med en massa verktyg i. Eftersom Ry inte kunde något om smedjor orkade han inte bedöma om den var välordnad eller inte. Det stod två stolar mitt i rummet som båda satte sig på.
– Nå, sade mannen nervöst medan han fingrade på något han höll innanför tröjan. Vem är du? Vad vill du?
– Jag heter Ry, började han. Och jag sköter försvaret av kungen. Som du säkert vet blev kungen brutalt mördad igår, och jag vill gärna veta om du heter Sloth. Ry hörde själv hur dumt det han sa lät, men han brydde sig inte.
Mannen började plötsligt se plågad ut medan greppet om det han höll innanför tröjan blev hårdare.
– Jag vet inte, fick han ur sig.
Ry ryckte till, han hade förväntat sig många svar men inte det.
– Antingen heter man Sloth eller inte. Ja eller nej.
Mannen började plötsligt le, och hans ögon såg obehagligt kalla ut.
– Jag gillar det som hänt, sade han med en lugn röst. Jag tycker om att betyda något. Jag har en uppgift, ett mål.
Mannen återvände helt plötsligt till att se plågsam ut och hans grepp om det han gömde under tröjan blev återigen hårdare.
– Nej, vänta nu ett tag här. Vad då för mål?
Mannen log plötsligt igen.
– Jag älskar min fru.
Ry kände plötsligt medkänsla med mannen.
– Jag har tyvärr en, började Ry med skakig röst. Tråkig nyhet att berätta för dig. Din fru är…
– Jag kommer ihåg när vi satt och tittade på havet, avbröt mannen Ry plötsligt. Havet var så stilla, mannen började plötsligt le. Min fru sade att havet var stilla för att fiskarna sover. Fattar du? Jag förstod inte heller det roliga i det men vad jag skrattade. Jag satt och skrattade tillsammans med Renn i en kvart åt något jag inte tyckte var kul.
Ry satt bara och stirrade på mannen när plötsligt hans ansiktsuttryck ändrades. Han såg plågad ut igen och den här gången värre än innan. Handen som han höll det han gömde under tröjan skakade. Den här mannen var galen.
– Vad har du under tröjan? Fick Ry ur sig.
Mannen tittade plötsligt upp på Ry.
– Vi hade det bra, sade han snabbt. Har du dödat någon du älskar bara för att du känner att du är tvungen? Att du måste? Jag tyckte att det var kul.
Ry suckade, han hade försatt sig i en position som var djupare än han hade anat.
– Vad har du under tröjan, Sloth?
Mannen började plötsligt skratta.
– Jag vill inte, men jag känner att jag måste.
Helt oväntat hoppade Ry fram och ryckte bort tröjan över föremålet mannen gömde. Ry fick lite av en chock. Det var en blodig kniv, och mannens grepp om kniven var så hård att handen blödde kraftigt.
Mannen såg helt chockad ner på sin kniv.
– Men där är den ju! utbrast han. Jag trodde jag hade tappat bort den!
Plötsligt fick han syn på Ry och ryckte till, som om han glömt att Ry befann sig i rummet.
– Nu är du allt glad, va? viskade mannen med obehagligt låg stämma. Nu tror du du vet hur det ligger till, va? Ett leende spred sig på mannens läppar. Men du vet ingenting. Ingenting, hör du det? Och just nu känner jag mig tvungen att döda dig.
Ry fick bara ett par sekunder på sig att slänga sig på golvet. Kniven var en millimeter från att genomborra Rys hjärta. När han kommit upp på fötter igen slog han Sloth rätt på käften och var redo att slå till igen när plötsligt Sloth började springa. Och eftersom Ry inte var förbered på det hann han inte ta fast mannen. Sloth sprang ut ur smedjan med Ry tätt därefter.
Ry gav upp jakten redan efter ett par minuter, han hade aldrig haft bra kondition. Sedan satte han sig på närmaste bänk och började tänka.
Vem är denna Sloth egentligen?

Gustav Wollentz 2003

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *