Försvunnen lycka Del 4

19 november 2003

Ry vände sida i boken. Hans ögon var röda av trötthet. Man han fick inte ge upp, han var tvungen att lösa gåtan.
Ry hade gått till biblioteket för att leta efter boken, kungens bibliotek var ett stort rum fylld med böcker och bokhyllor. Han blev väldigt imponerad när han kom in. Ry hade nämligen aldrig varit inne där innan, han var inte särskilt intresserad av böcker.
Om den boken han letade efter fanns skulle han hitta den där inne. Så han hade gått fram till en som arbetade där och frågat efter den. Först hade kvinnan trott att det hela var ett skämt sedan hade hon förstått att han menade allvar. Då hade hon illa kvickt börjat låtsas som om hon aldrig missuppfattat något och gått lite arrogant mot sitt skrivbord för att titta igenom registret.
Hon hade efter det ställt ifrån sig registret och hämtat en jättestor stege som stod i ett hörn. Hon hade ställt stegen mot en bokhylla en bit bort i rummet och börjat, sakta men säkert klättra upp för den långa stegen. När hon väl kommit högst upp hade hon stått och tänkt i ungefär fem minuter och sedan tagit ut en stor bok. Konstigt nog hade den inte varit dammig och Ry hade fått sätta sig på en stol och börja läsa den.
Han gäspade stort och kom plötsligt att tänka på en sak. Dammet. Boken hade inte varit dammig. Ry tittade sig omkring. Dom flesta andra böckerna i rummet var dammiga. Det, tänkte Ry, kunde bara betyda en sak. Någon hade alldeles nyss läst den här boken, eller i alla fall tagit ner den från hyllan och öppnat den. Och detta måste vara den sista boken i världen en normal människa skulle läsa.
Salotataths profetior hette boken Ry hade framför sig. Ry blundade och försökte koncentrera sig. En normal människa skulle inte frivilligt läsa den. Men Sloth var inte normal, det hade Ry märkt, och han hade varit på en fest som arrangerats i rummet intill. Och det var just den festen som dom hemska morden skett i.
Kunde det betyda att Sloth gått hit, läst boken och sedan mördat alla på festen? Inklusive sin familj. Sloth hade även skrivit om Salotataths återkomst i blod på väggarna.
Det finns bara en sak att göra, tänkte Ry surt. Och det är att fortsätta läsa den här sjuka boken. Ry suckade och fortsatte att läsa.

Ry ryckte till.
Nu hade han snart läst igenom hela boken och han kunde nu allt om hur man torterade en människa på det hemskaste sättet och om hur bra och ond Salotataths var. Fast alla vet ju hur det gick, ja, rättare sagt, gick i sagorna. Hela Krattenlands arme (den var stor på den tiden, då sträckte Krattenland sig nästan över hela världen) hade anfallit Salotataths, som hade gömt sig i utkanten av Nomas, Russis närmaste granne. Han hade vistats i en stor grotta där han höll på med sina otäcka experiment, och sina planer på att bli världens härskare. Striden hade blivit stor och flera tusen av Krattenlands män stupade men till slut hade dom lyckats låsa in Salotatath i grottan, och dom förstörde visst nyckeln. Forskare har försökt finna grottan Salotataths ska vara inburad i men ingen har funnit den.
Om historien är sann ska Salotataths fortfarande leva inspärrad i den.
Ry läste förfärat om den senaste meningen: ”En dag i framtiden kommer jag att spärras in i ett stort hål, ty dom kommer att sända flera tusen soldater mot mig, dom fega stackarna. ”Ry vände förfärat sida, visste Salotataths om det? Och ändå hävdar han flera gånger i boken att han är säker på att han ska bli världshärskare. Det kan bara betyda en sak, och det är inte bra. Han vet hur man kommer ut, han har en plan. Ry fortsatte förskräckt att läsa: ”Men fall inte i sorg kära undersåtar, jag kommer ut igen. Ty min kraft är så mycket större än vad dom otrogna hävdar. Dom är så veka i sinnet och dom ej kan använda sin fantasi. Jag har en simpel plan i sinnet, dock är den ytterst komplicerad för dom svaga. Det kan ta år, det kan ta dagar, men min kraft kommer att flyga in i en utvald. Mannen kommer att lyda och rädda mig. Han kommer att förråda alla utom mig, han kommer att göra motstånd mot kraften. Hans logiska sinne kommer att försöka tränga bort bubblan av min vilja. Men min kraft kommer att vara för stor. Han kommer att rädda mig, frukta inte undersåtar. Makten kommer att bli min”
Ry tittade chockat upp från boken. Det var värre än han hade trott, och någon måste göra nåt åt det. Ry reste sig från stolen.
Dags att möta herr Sloth igen.

Stiffni gick med beslutsamma steg mitt på gatan. Framför henne fick folk hoppa undan för att inte bli nersprungna i gyttjan. Vagnarna fick köra en omväg runt henne istället. Inget fick henne att ändra sin kurs.
– Det förbannade trähuvudet, muttrade hon högt för sig själv medan hon puttade undan en tiggare som letade efter mat. Tror att han kan sticka och gå som han vill. Men det ska bli en ändring på det. Ja, sanna mina ord.
Hon svängde höger och kom in på en gata där en vagn åkte emot henne med full fart. Stiffni hoppade snabbt som blixten åt sidan och kom undan vagnen med en hårsmån. Samtidigt som kusken skrek svärord åt henne reste hon sig upp och försökte få bort det värsta kletet från kläderna. Hon upptäckte förfärat att hon hade på sig finkläderna.
– Nu är det ruttna köttet stekt! ropade hon argt. Nu ska han allt inte få en middag på flera veckor. Mina finkläder och allt.
Hon fortsatte att gå, ännu argare än innan mot baren. När hon kom fram fick hon till sin förvåning se att det stod stängt på dörren. Hon svor till högt för sig själv och tittade ner på sina fötter för att tänka. Baren var en stor träbyggnad med flera spruckna fönster och stället ägdes av hennes man. Hennes man som inte kommit hem på en hel dag.
Var kan han vara om han inte är i sin bar? tänkte hon. Han är ju alltid i sin bar.
Och för första gången kände Stiffni ett uns av oro. Hon gick fram till det närmaste fönstret och tittade in i det. Det enda hon såg var en vit dimma, hon torkade av fönsterrutan med handen och tittade in igen. Stiffni hoppade till, blod, hon såg blod överallt.
Hon gick tillbaka till dörren och tog klumpigt fram en nyckel ur fickan.
Vad kan ha hänt? tänkte hon förskräckt samtidigt som hon öppnade dörren med sin nyckel. En unken doft slog emot henne men trots det fortsatte hon gå in.
Årets chock mötte henne.
Runt bardisken satt det fem personer som alla hade en öl framför sig. Det var inte det som var konstigt utan det var att alla fem personerna saknade huvud. Blod rann ner för halsen på dem. På väggarna stod det saker i blod, Stiffni orkade inte fastslå vad det stod. Hon var bara orolig för att en av dom fem personerna framför henne var Kno, hennes man.
Hon sprang gråtande fram bakom bardisken och lättnad föll över henne. Ingen av dom huvudlöses kroppar hade den tatuering Kno hade på sin arm. Då var ingen av dessa män hennes man. Plötsligt föll oron över henne igen, det fanns ju ett rum till i baren. Stiffni gick försiktigt fram mot en dörr som fanns längst bort i baren som ledde till ett litet förråd.
Hon sträckte fram handen och tog tag handtaget. Sanningens ögonblick. Hon vred runt handtaget och öppnade dörren.
Fem blodiga huvuden föll över henne. Och när hon äcklat skakat av sig huvudena såg hon till sin lättnad att förutom blodet på golvet var rummet tomt. Hon log, trots att alla hennes kläder var fyllda med gyttja och blod. Hennes man var inte död. Sedan löpte det en rysning genom hennes ryggrad.
Var kan han vara, då?

Gustav Wollentz 2003

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *