Försvunnen lycka Del 5

23 november 2003

Ry öppnade försiktigt dörren.
Han hade stått och knackat på den i fem minuter och förstått att det inte kunde vara nån hemma. Och när han irriterat känt på dörren hade han upptäckt att den var olåst.
Ry gick tyst igenom hallen där man ställde av sig sina skor och kom fram till ett stort kök. Köket var fylld med en massa modern utrustning, såsom skedar och gafflar. Stället såg faktiskt helt ok ut för att vara i medelklasskvarteren. Ry gick in i nästa rum och kom in i ett stort bibliotek. Det fanns böcker överallt, ställda i staplar på golvet. Dom kanske hade råd med en del, men inte med sådana dyra saker som bokhyllor. Ry gick fram till en hög som låg mitt på golvet och kollade igenom den.
Det fanns böcker av alla dess slag, och en del av dem hade Ry läst själv. Sloth måste verkligen gilla böcker, tänkte Ry. Och han hade visst god smak också. Ry läste inte så mycket, men dom få böcker han läste var alla väldigt bra.
Ry reste sig upp med en suck och var precis på väg ut när han såg en bok om kungen som dött. En tår föll från hans ögon vid tanke på kungen. Ry tog upp boken som låg behändigt överst i högen och slog upp den. Han hoppade till, varenda bild på kungen var urklippt. Ry slog förskräckt igen boken och tittade sig omkring. Han såg en dörr som stod på glänt och genom springan kunde han se att det stod en säng i rummet. Ry ställde undan boken och gick chockat in i sovrummet. På nattduksbordet stod ett kort på Sloth, och Sloth höll armen om en urklippt figur. Sloth såg glad ut, väldigt glad, och han hade på sig väldigt fina kläder. Vid benen av dem stod det ett barn som också var urklippt, visserligen kunde det också vara en dvärg. Men, tänkte Ry, det måste vara ett barn. Han var säker på vilka dom urklippta personerna var, men han tog ända ut kortet ur ramen och tittade efter. Det stod: ”Sloth och Renn gifter sig den åttionde Kliff, 26789 f.s. i stadskyrkan. Dottern Jonna står bredvid. ”
Ry ställde förskräckt tillbaka bilden i ramen, Sloth kommer att försöka kämpa emot kraften som flugit in i honom, men det är meningslöst. Ry försökte sätta sig in i Sloths perspektiv och upptäckte att det var väldigt svårt. Att döda personer man älskar utan att själv förstå varför. Att kämpa emot men ändå i slutändan förlora. Att inte tänka med ens egna tankar. Sloth måste vara ytterst desperat i detta läget, att kämpa mot sin egen hjärna, sina egna tankar, måste vara väldigt svårt. Om inte omöjligt.
Ry gick sorgset ut ur rummet. Familjen verkade ha haft det väldigt lyckligt innan det skedde. Sloth verkar ha älskat sin tillvaro. Men det varade inte, när det var som bäst förstördes tillvaron totalt. Stackars Sloth.
När han gick förbi dörren nertill källaren slog en unken doft emot honom. Det luktade avföring, svett och urin. Ry höll äcklat handen framför näsan och skyndade sig mot dörren för att komma ut i den friska luften. Hur frisk nu luften kunde bli i medelklasskvarteren. När han nästan kommit fram till dörren tog nyfikenheten över. Vad kan finnas där nere? Så Ry vände sig om, noga med att hålla handen framför näsan, och öppnade dörren nertill källaren. Han började gå ner för den långa trappan. Det var nästan kolmörkt också, så det var lite av en prestation att ta sig ända ner. När han väl var nere såg han ett ljus på väggen, så Ry tog fram tändstickorna och tände det. En syn hämtad ur helvetet mötte honom.
Rummet var rätt litet, och fylld med blod. Blodet var överallt, och på golvet hittade han två avhuggna fingrar bara genom att snabbt kolla. Personen som vistats i detta rummet måste i alla fall legat här i två dagar, tänkte Ry, och det måste ha varit ytterst plågsamt. Att blöda så här mycket och tvingas ligga (ja, personen kan ju ha stått men med tanke på mängden blod är det inte så troligt) i sin egen avföring och blod måste ha varit rent ut sagt hemskt. Och att sedan missta minst två av sina fingrar på kuppen…
Från ett hål i taket droppade det vatten som sedan landade på ett rör för att sedan flyta samman med blodet. Ry såg även blodspår på trappan, som förmodligen kommit till när Sloth släpat ut personen ur huset. Ry tänkte efter, det fanns inga blodspår uppe i huset. Det måste bero på att Sloth var för lat och tagit för givet att ingen skulle gå ner hit och kolla. Så han hade bara tvättat bort blodet däruppe.
Stackars människa som behövt stå ut med det här, tänkte Ry. Och förmodligen fortsätter förnedringen än, bara på en annan plats. Om nu personen lever än, men det får man utgå ifrån. Ry gick som i trans upp för trappan och ut i den hyggligt friska luften. Om personen fortfarande lever skulle han hitta honom, frågan var bara var Sloth kan befinna sig. Svaret var enkelt: Nomas. Staden där Salotatath är inspärrad.
Ry började springa mot sin vagn, tiden var knapp. Detta gällde inte bara personen som legat i källaren, utan hela mänskligheten.

Kno försökte öppna ena ögat men misslyckades, allt var svart, allt var mörker. Han hade ingen känsel i någon av sina kroppsdelar längre. Kanske var det smärtan som var så hög att den inte längre kändes. Som med ljud, om ett ljud är jätte högt kan man inte höra det. Kno var inte bra på fysik, det hade han aldrig varit. När han gick i skolan hade man inte undervisat fysik. Dom hade haft försvar mot ondska istället, det har tagits bort nu från undervisningarna på grund utav att det knappt finns nån ondska i världen längre. Kno skulle ha suckat om han orkat. Han önskade att han mindes lite från dom lektionerna, det skulle han ha behövt i detta läge. Det luktade något förfärligt, kände Kno, och än en gång blev han irriterad. Dom tar ifrån en all känsel i kroppen förutom i näsan. Den känsel som han önskat att han kunnat slippa. Kno förstod hur dumt hans argument var, hur kul skulle det vara att känna nån känsel i kroppen nu egentligen. För han borde ha ont, förbannat ont.
Kno mindes alltihop glasklart, hur Sloth höjt sin kniv med ett skrik och huggit ner Knos alla gäster. Allt blod, sånt glömmer man inte i första taget. Kno mindes Sloths ögon, så avlägsna, så likgiltiga. Han hade vänt sig mot Kno efter att ha dödat gästerna. Ett tag hade Kno sett den gamla Sloth i honom, den gamla Sloth med sina snälla ögon. Han hade sett i dem hur mannen led, hur han kämpade en kamp i sin egen kropp. Kno mindes kniven i Sloths hand, hur den hade skakat. Som om den hade ett eget liv och kämpade för att mörda fler. Kno hade sett hur Sloth kämpade för att inte hugga. Hur han kämpat med varenda nerv i sin kropp. Men misslyckats. Samtidigt hade han hela tiden pladdrat på om hur kul han tyckte det var, eller hur mycket han älskade sin fru. Kno hade gått fram för att ta bort den galna kniven ur Sloths hand. Han hade trott att det var knivens fel…
Han hade haft fel, så fel. När väl Kno tagit bort kniven från Sloths hand blev det värre. Det kändes som om Sloth gav upp, gav upp sina försök att göra motstånd. Och Kno hade självklart inte varit förberedd på det, han var ju säker på att det var knivens fel, och kniven var ju borta. Sloth hade tagit upp en av metallstångarna vid dörren och slagit till Kno rätt i ansiktet. En gång, två gånger.
Kno försökte röra ena handen utan att lyckas, efter det mindes han bara mörker. Plågsamt mörker. Han mindes fotsteg också. Och vattendroppar som trummade mot nåt metallföremål. Men det kan han ju ha drömt också. Kno kände efter med den lilla känsel han hade kvar. Det guppade en del, det måste betyda att han var i en vagn. Men vart för Sloth honom? Kno började känna sig desperat, tänk om han var dödligt skadad. Tänk om han ska dö. Tårar föll ner från hans kinder. Han försökte skrika men lyckades inte. Han bad i sitt tysta sinne en bön om nåd.
Plötsligt slutade vagnen guppa, dom var framme.

Gustav Wollentz 2003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *