Försvunnen lycka Del 6

7 december 2003

Ry hoppade med ett skutt in i sin vagn. Det var dags nu.
Han tittade sig omkring. Alla dessa eländiga människor som kämpade för att överleva dagen. Som kämpade för att hitta mat och försörja sina barn. Dom såg sorgsna ut, som om allt liv flugit ur dem. Som om dom gett upp att leva, gett upp allt hopp.
En tanke på Sloth flög upp i hans huvud.
Ry tittade in i ögonen på en av dem och såg ingenting, absolut ingenting. Inte ens hat, bara tomhet. Det fanns ingen likhet med Sloth, om man tittade in i Sloths ögon såg man hat, hat starkare än livet själv.
Det var hatet som styrde Sloth, inte hoppet. Och det hatet kom från Salotataths magier. Dessa människor styrdes inte av nåt.
Och ändå var han tvungen att rädda dem, om han inte skyndade sig skulle alla dö. En otäck tanke flög in i hans skalle, det var kanske lika bra det, tänkte han. Dom här människorna har det säkert bättre döda än levande.
Han skakade sorgset av tanken. Han fick inte bli blödig, han måste vara stark. Ansvaret låg på hans axlar. Ödet hade utsett honom, ödet eller Gud , han visste inte vad. Men han var tvungen att axla ansvaret oavsett om han ville det eller inte. Han var tvungen att visa mod.
”Varför?” var ingen fråga att ställa. Fakta var fakta, Ry suckade, sedan bröt han ihop gråtande på vagnens golv.

Med en sista blick på människorna åkte han iväg med vagnen.
Han var på väg mot Nomas, och under färden (som skulle ta ungefär åtta timmar) tänkte han på hur han skulle handskas med Sloth. Hur han skulle besegra honom.
Förmodligen hade Salotatath slängt in nån magi i Sloth som gjorde honom bättre på att strida. Men Ry kunde några kampsporter, problemet låg i att han hade helt värdelös kondition så om striden skulle vara under en lång stund var han en död man. Ry log, för första gången på en lång tid. Han fick alltså se till att striden blev kortvarig.
Sloth hade även en annan fördel, han var helt känslolös och ryggades inte för nåt.
Ry bad en bön till skaparen och tittade på solen, den var på väg ner. Då hade han åkt i ungefär sex timmar, två kvar då alltså. Han suckade och fortsatte tänka på vad som låg framför honom.
Landskapet var grönt och frodigt och här och där växte det en del träd. Men vägen var tyvärr guppig och allmänt jobbig, så Ry kunde inte njuta mycket av den fina naturen.
I fjärran flög det en stor örn med guldfjädrar, om man tittade riktigt noga såg man att den grät.

Ry rycktes upp ur sina tankar. Framför honom stod det en vagn mitt på vägen. Det var en väldigt stor vagn, mycket större än hans egen. Ry stannade försiktigt sin vagn bakom en krök så att den var osynlig att se för mannen i den andra vagnen. Om den nu inte var tom. Vid sidan av vägen där vagnen stod, stod det tre stora stenar bredvid varandra. Det skumma låg i att dom tre stenarna såg exakt i detalj likadana ut.
Ry släppte tanken och gick ut ur vagnen. Sakta smög han sig på magen närmare dom tre stenarna. Han smög genom det långa gräset, och undvek vägen där folk skulle upptäcka honom enkelt, gräset gav honom ett perfekt skydd.
När han var så nära han kunde komma stannade han och väntade för att se vad som skulle ske härnäst. När han just var på väg att ge upp, gick en man ut ur vagnen.
Ry andades in, det var Sloth. Sloth gick med tunga steg mot vagnens baksida och öppnade försiktigt en lucka där bak. Länge stod Sloth bara där och stirrade in i den lucka han öppnat. Det kändes som om han stod där i en evighet. I handen höll han en kniv som skakade. Plötsligt gick han in i luckan, och tårar föll ner från hans kinder.
Ry reste sig upp och drog sin kniv. Det var dags nu. han började gå mot vagnen. Han upptäckte förfärat att handen han höll kniven i skakade.

Kno väntade.
Han hade väntat i flera timmar nu, eller var det dagar? Kno mindes inte, han mindes ingenting längre. Hela hans liv var ett dimmigt töcken. Han försökte urskilja detaljer men lyckades inte. Kno kände sig tung av hjälplöshet, han visste inte vad som hände med honom. Men vad det än var gick det inte att stoppa. Han ville minnas sin fru, sina barn men kunde inte. Och det blev bara värre och värre. För varje minut som gick försvann mer och mer av hans liv, det han byggt upp under trettio hårda år. Hur han funnit meningen med sitt liv, sin älskade fru Stiffni. Hur glad han hade varit när dom fått sitt första barn. Hur hela familjen hade samlats när Stiffni och han hade gift sig. Hur lycklig han hade varit. Allt höll på att försvinna, hela hans liv. Allt kändes så himla meningslöst. Varför? tänkte han desperat, varför jag?
Han ansträngde sig för att komma ihåg, han försökte verkligen minnas, men det var förgäves. Han var dödens, herregud, han var dödens. Nu mindes han inte ens namnen på sina barn längre, han sökte efter namnen men fann dem inte.
Han älskade ju sina barn, varför minns han då inte namnen på dem? Varför!
Kno blev allt mer desperat, han ville ut, han ville därifrån, han ville hem. Hem till…till? Till vem? Han visste inte, vem skulle han hem till? Kno grät i floder.
Vem skulle han hem till? Han visste att han hade nån som stod honom nära…en vän kanske. Eller en fru? Han visste inte. Samtidigt försökte han skrika om nåd, om att Gud eller vem det nu var skulle ge honom ett slut. Ett slut på denna förnedring. Han fick inget svar, men han fortsatte ändå.
Plötsligt öppnades luckan ut och när han vant sina ögon vid ljuset kunde han urskilja ett ansikte som etsat sig fast i hans minne.
Sloth, hans långa glada ansikte som alltid visade ett leende. Varför Kno mindes just Sloth och inte sina barn visste han inte men han visste att han var räddad. Sloth var ju hans bästa vän, hans bästa vän. Åh, Gud, han var räddad. Han skulle få vård, läkare skulle bota honom. Åh, Gud, han var räddad. Kno var just på väg att säga något när han såg att nåt var fel. Sloths ansikte såg så uttryckslöst ut. Så tomt på känslor, och ögonen var fyllde med hat. Knos ögon sökte sig ner mot hans hand.
Kno blundade hårt. I Sloths högra hand höll han i en kniv, en kniv som skakade.
Ett avlägset minne anföll Kno, och han höll upp armen för ansiktet och bad återigen Gud om nåd. Han var inte alls räddad. Åh, Gud, han var inte ens i närheten av det.

Sloth öppnade med ett ryck luckan. Han var en lycklig man.
Han hade en snäll fru och två trevliga döttrar som han älskade högt över allt annat och ett liv han trivdes i. Sloth tänkte inte så mycket på sånt, han hade det ju som alla andra. Och han tog det för givet. Kniven drog i hans hand.
Sloth och hans familj bodde i staden Russi, i norra Krattenland. Han jobbade som smed och på fritiden gillade han att vistas med sin familj.
Kniven kändes levande….
Sloth klagade alltid på något, om det inte var jobbet så var det över sina krämpor. Det var alltid något som var fel, och det gjorde hans familj galen.
Idag var dom bjudna på en fest hos kungen, Sloth hade lagat en grind åt kungen och som tack för hjälpen blev dom bjudna på festen.
Festen. Boken. Döden.
Sloths hand ryckte till och han försökte hålla den stilla. Inte döden. Inte döden!
Men först skulle han till baren, Knos bar. På vägen dit höll han på att bli överkörd av en vagn. Men han lyckades ändå ta sig till baren. Där inne stod Kno med sitt ideligen sura ansikte.
Kno låg i en blodig pöl mitt i vagnen, det var dags nu. Kno, inte Kno. Plötsligt log Kno. Sloth försökte gå fram till varelsen utan att i ett hopp hugga ihjäl honom. Allt roligt har sin tid. Plötsligt ändrades Knos ansiktsuttryck, han blev återigen rädd, och med ena handen skyddade han ögonen så gott det gick. Det är dags nu, herregud, det är dags nu. Det var inte bara från Knos ögon det föll tårar.
I morgon skulle han ge sin fru ett fint halsband av guld.

Gustav Wollentz 2003

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *