Försvunnen lycka Del 7

9 december 2003

Ry sprang fram till vagnen och gömde sig bakom den. Sloth var på andra sidan och han verkade släpa något. Ry kom plötsligt att tänka på mannen som vistats i Sloths källare och smög sig närmare för att ta sig en bättre titt.
Han tittade försiktigt fram bakom hörnet och mycket riktigt fick han se Sloth släpa på en människa. Människan var mycket blodig och verkade vistas i ett drömlikt tillstånd.
Ry ryste till ,men förstod att han inget kunde göra. Än var det inte becksvart och hans enda fördel var att han hade otroligt bra mörkerseende. Och i denna strid var han tvungen att använda alla fördelar han hade.
Det var bara att beskåda och vänta. Sloth var på väg mot dom exakt identiska stenarna. Det var något mystiskt med dem. Det kände han på sig. Ry kröp på magen närmare samtidigt som han försökte vara så tystlåten som möjligt. Han var dödens om han blev upptäckt nu. Ry kröp fram till en buske som stod några meter ifrån stenarna och väntade där.
När Sloth släpat fram kroppen till stenen i mitten släppte han honom där och väntade. Kniven i hans hand skakade frenetiskt. Ry suckade och tittade sig omkring, det var fortfarande inte riktigt mörkt. Han bad en bön om att vädrets Gudar skulle ge honom en fördel.
Sloth stod framför stenen och grät en lång stund samtidigt som han pratade med mannen han släpat dit. Sloth var för långt borta för att Ry skulle kunna urskilja några detaljer av deras samtal. Han var nära på att springa fram, när plötsligt Sloth höjde kniven i ett skrik.
Ry önskade att han hade varit snabbare.

Hans fru var jätte upphetsad över festen. Och barnen var också jätte spända. Själv så var han lite nervös. Han hade ju aldrig träffat kungen innan. Hur skulle man bete sig? Bara han inte skämmer bort sig totalt.
Sloth släppte Kno framför den stora stenen och stannade för att beskåda sin vän. Sin kära vän. Mannen som alltid ställt upp när han behövt honom. Mannen som alltid…
Sloth tittade sorgset på mannens blodiga ansikte och kände för att torka av allt blod från det. Kno var inte blodig, Kno skulle inte vara det. Kniven ryckte i hans hand.
– En öl, tack, sade han glatt. Hur mår frugan då, Kno?
Sloth skrattade tyst åt Knos förvånade ansiktsuttryck.
– Ja, samma sak är det med Renn, sade Sloth. Här lider jag och det enda hon gör är att slänga ut mig.
Kno blundade hårt och mindes förfärat ett samtal de haft för ett par dagar sedan. Det gjorde ont att minnas, så himla ont.
– Vad…har du gjort…med mig? frågade Kno tyst.
När Sloth kommit tillbaka till festen tittade han sig omkring efter sin fru. Äntligen skulle han göra något betydelsefullt. Plötsligt fick han syn på sin dotter Jonna. Hans ögon blixtrade till, äntligen.
– Nej! skrek Sloth högt. Nej! det har inte hänt! Nej!
Kno ryckte förfärat till. Sloth slog vilt omkring sig samtidigt som tårar strömmade ner från hans ögon.
– Vad? sade Kno lugnt. Vad har inte hänt? Vad?
Plötsligt slutade Sloth slå vilt omkring sig, hans blick stannade på Kno. Kniven i hans hand kändes aggressivare än någonsin. Sloth vek inte av blicken. En fågel kvittrade i bakgrunden.
– Hej, då Kno, sade han med en sorgsen stämma. Jag är ledsen.
Sloth hoppade fram och i ett enda hugg högg han halsen av Kno. Sedan gick han undan för att skydda sig från allt blod.
– Jag är verkligen ledsen, sade han igen samtidigt som en bild på Jonna liggandes död på golvet dök upp i hans skalle. Verkligen ledsen.
Han tog sig samman och började läsa ett stycka han lärt sig utantill. Kno behövdes som offer för att slutföra återkomsten, så var det bara.
Plötsligt hörde Sloth ett ilsket vrål bakom sig.

Ry tålde att se mycket men inte allt.
Att se den stackars mannen få sin strupe avskuren var nog det värsta han någonsin sett. Att se massakern där kungen dött var hemskt. Men detta var hemskare, här såg han själva brottet begås. Massakern såg han aldrig begås, den såg han bara efteråt.
Ry hoppade direkt fram med sin kniv i högsta hugget redo att hugga till vid första bästa tillfälle. Sloth hade genast hört honom och vänt sig om med ett otäckt leende på läpparna. I handen höll han sin kniv.
– Jag känner igen dig, sade Sloth med en mjuk, len stämma.
Ry orkade inte svara utan slog direkt sin kniv mot mannens bröstkorg. Slaget undveks skickligt med en välriktad spark rätt på Rys ben samtidigt som han duckade med en vighet som bara kunde jämföras med en katt. Ry suckade och förstod att han behövde herrens hjälp för att vinna det här.
Detta var ingen strid för Sloth, det var en lek. Han anföll gång på gång med sin kniv, och Ry hade stora problem med att undvika att bli träffad. Sloth var som en tålig häst, som bara gick och gick utan att bli trött. Ry var precis motsatsen, han var redan trött och orkade inte hålla på länge till. Men Ry visste även att det fanns sätt att besegra den mest tåliga hästen.
Han förstod direkt att han inte kunde besegra Sloth på det vanliga sättet, han var tvungen att hitta på nåt annat. Så precis när han slagit undan Sloths kniv rusade han bakåt och sprang in i en liten dunge som var bakom stenarna. Sloth blev så överraskad att han inte hann reagera förrän Ry var långt borta så han svor och följde efter.
Ry sprang och gömde sig bakom det första och bästa trädet han hittade och väntade. Några sekunder senare sprang Sloth snabbt förbi. Ry andades in och sprang efter så tyst som möjligt. Nu var det han som följde efter Sloth.
Ry hann nästan ikapp Sloth som svor högt för sig själv för att han tappat bort Ry. När han vände sig om för att gå tillbaka till ritualen såg han Ry med sin kniv stå rätt framför honom. Han hann inte ens reagera förrän Ry genomborrade Sloths mage med sin kniv.
Sloth tittade chockat ner på kniven.
– Du fick mig, sade han med vattniga ögon.
Ry log.
– Ja, det gjorde jag.
Sloth föll ihop på marken. Ja, eller till en början såg det ut som han föll men mitt i fallet högg han med sin kniv Ry rätt på benet. Ry skrek till och hann inte slå till förrän han upptäckte en kniv riktad mot sin strupe.
– Några sista ord? frågade Sloth med sin vanligt lena röst.
Ry försökte slå sig ur greppet men misslyckades.
– Inte? sade Sloth glatt. Då tar jag och…
Plötsligt flög det en jättestor örn med guldfjädrar precis över deras huvuden, och Ry använde överraskningen till att slå sig ur greppet och genomborra Sloths hjärta med en kniv. Han drog ur kniven direkt och hade alla sina sinnen på spänn. Han fick inte låta sig luras igen.
Men Sloth såg ut att förändras, hans ansikte förvreds och blev plötsligt normalt igen. Ry backade några steg och beredde sig på att återuppta striden när han upptäckte skillnaden. Han såg in i Sloths ögon och såg inte hat där längre, han såg samma tomhet som han såg hos personerna i medelklasskvarteren. Mannen framför honom hade förlorat allt, han hade inget kvar att leva för.
Salotataths magier hade lämnat Sloth nu, kvar blev en man som bara var ett skal på en tom själ. Ry kände medkänsla med mannen.
– Vad…började Sloth medan tårarna strömmade ner från hans kinder. Har…jag gjort…herregud…vad har jag gjort?
Ry fann inget svar utan gick bara fram till Sloth, kniven lade han på marken. Sloth tittade på sina blodiga händer, sedan reste han sig upp och började gå.
Ry stod och tittade på mannen där han stapplade fram på stigen samtidigt som han mumlade för sig själv. Ry förstod mycket väl hur det skulle gå för honom, och han klandrade honom inte för det.
Han suckade och följde efter Sloth, han hade räddat mänskligheten. Samtidigt hade han förstört en annan mans liv.

Ry kom hem tidigt nästa dag. Tankarna vandrade fortfarande runt Sloths öde.
När han hängt av sig sin jacka kom hans fru och mötte honom, hon såg sur ut.
– Var har du varit? frågade hon med en arg stämma.
Ry log lite försiktigt och lade på charmen.
– Det är en lång historia, sade han och betonade ordet ”lång” extra mycket.
Nah verkade inte vara nöjd.
– Ok, sade Ry medan han kramade om sin fru. Jag har räddat världen, resten tar vi över middagen.
Ry grät glädjetårar, han var hemma igen.

Sloth tittade på kortet.
Det var det enda kortet han hittat på hela familjen som inte var sönderklippt. Han tog tag i flaskan och drack upp ännu en klunk. På bilden stod han och kysste sin fru ömsint samtidigt som hans två döttrar stod och skrattade bredvid.
Han lade ner kortet på bordet och dunkade sitt huvud i bordet. Vad hade han gjort? Han mindes allt glasklart. Det var han själv som hade gjort det, det var hans egna tankar som hade styrt honom. Det var hans eget fel. Han hade mördat alla som stått honom nära, alla, varenda en. Nu hade han ingen kvar. Bara sig själv, och honom hatade han av hela sitt hjärta.
Han hade älskat sin fru, han hade älskat henne så jädra mycket. Nu mindes han hur han brutalt huggit ner henne med en kniv.
Varför? Varför just jag? tänkte han sorgset medan han tog ännu en klunk av spriten.
Vad han önskade att han kunde åka tillbaka i tiden. Tiden då allt var så lyckligt. Då det enda han oroade sig för var över nån liten influensa. Då han varje dag kunde gå till sin vän Kno och få lite öl för ett bra pris. Då han hela tiden hade sin fru och sina barn omkring sig…
Nu var allt borta, allt.
Han grät när han mindes hur han behandlat Kno, hur han förödmjukat honom och förgiftat honom med ett gift. Hur han…
Sloth kunde inte leva mer. Han kunde inte bära på all sorg längre, man kan bära på sorg till en viss gräns men sedan blir det för tungt. För jävla tungt.
Han bad en bön om förlåtelse och tog tag i den kniven som mördat så många av hans familj. Lustigt egentligen, att det var just den kniven som skulle döda den sista kvar av hans släkt. Man kan undra om den kniven hade nåt emot honom, han släppte tanken och satte kniven mot sin strupe.
Han hade inte mod nog att slutföra handlingen så han låtsades att kniven var en penna. En helt vanlig penna som inte kunde göra en fluga förnäm. Han kände pennans vassa skaft mot sin strupe. Sedan drog han den snabbt åt höger.

Det var först flera veckor senare en polis fann Sloth.
Folk hade känt det stinka ifrån hans hus och en polis hade gått dit för att ta reda på vad det var. Polisen såg direkt att det var ett självmord och han återvände äcklad till slottet för att skriva en rapport.
Rapporten lades undan för att aldrig läsas och ingen visste att mannen som just hade dött hade varit på väg att ta död på hela mänskligheten.

Gustav Wollentz 2003

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *