Förtvivlan

9 maj 2006

Förtvivlan,
maktlös förtvivlan.
Lika klart som han sett henne,
såg han bara sand och det dräpta monstret.

Ett tjut,
sorg.

Förvirring,
han vandrar omkring i en tjock dimma.
Vet inte var han är.
Vet inte vad som har hänt,
bara att han har förlorat något mycket kärt.

Han irrade runt i världar han aldrig sett förr,
världar han inte visste fanns.
Ibland såg han himlen,
men oftast dimma.
Tjock dimma,
som höll minne och tankar borta.
Endast dimmiga drömmar nådde hans själ.

Han vandrade,
så som han vandrat på livets stig.
Men nu,
utan en ledsagande vän,
utan rösterna,
som sedan länge
var borta.

Han vandrade dag som natt,
utan att finna henne.
Hon var allt han haft,
och det altet hade han förlorat.

Han vandrade genom ståtliga kungariken,
riken vars skönhet aldrig skådats av ett mänskligt öga.
Riken där förmögna vackra varelser härskade.
Riken med en nöjd befolkning,
ett friskt liv,
sådant som gladde folk ända in i botten av själen.

Han vandrade alltjämt dyster,
sörjande
och mörk.
Han såg bara sina fötter,
steg för steg.

Steg som blev allt tyngre ju längre han gick.
Han vandrade i ett töcken av bilder,
bilder han aldrig sett.
Bilder,
såsom kvinnan på livets stig.

Med ens såg han henne,
hon stod där och grät.
Och runt om henne
började världen grönska.

Hon var den som gav världen liv,
det var hon som gav den den grönska som fanns i skogen,
skogen vid livets stig.
Men det var inte samma stig som han vandrat på,
det var en stig i en annan värld.

En annan värld,
en värld han inte kunde nå.
Han stod och betraktade henne en lång stund,
i sitt inre.

Han såg det som han sett så många gånger förr,
en ensam kvinna som vandrade på en stig,
vid randen av ett stup.
Han såg hennes lugna ansikte
och bestämda steg.

Han visste med ens att hon var förlorad,
hon skulle vandra,
vandra så länge denna nya värld var vid liv.
Hon skulle vandra,
vandra tills hon inte mindes den långa ritten,
den korta tiden efter,
som hade varit så lycklig.
Han visste,
för han såg.

Han vandrade på krokiga stigar,
krokiga stigar i förtvivlans land.
Han vandrade och så förtvivlan,
all förtvivlan som fanns.
Förtvivlan i denna värld,
precis som i så många andra.

Han vandrade i förtvivlans land,
ty det var det enda han såg,
det enda han kände.
Det enda som var rätt,
hans slutgiltiga uppgift.
Rösternas straff.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *