Fredens Pris #1 – Flickan från Verihn

1 februari 2004

Detta är prologen och första kapitlet till Fredens Pris, del ett i serien Mörkrets Väktare.

Det finns ett rike som har burit många namn. Först kallades det ’Mondruul’ – ett namn vars betydelse gått förlorad sedan riket upptäcktes och döptes för mer än två årtusenden sedan. Sedan kom krig – det ena efter det andra. Och riket blev känt som ’Harath’ – skuggornas och skräckens rike. Under denna tid växte en dimma upp ur haven runt riket och inga skepp kunde segla genom den utan att förlisa. Omvärlden trodde att Harath hade sjunkit i vågorna – nedtyngt av de dödas kroppar och den ondska som dödat dem.
Men vi fanns kvar bakom dimman. Väntande.

Kapitel 1
Flickan från Verihn

Verihn, kungadömet Harath
2778 e.B.

Jag föddes många år innan dimman restes som en mur kring riket. Innan kriget bröt ut och innan alla sagor som berättades om Harath var onda sagor. Vid denna tid var Harath inte mycket mer än ett rykte i omvärlden. Många var övertygade om att riket fanns, men de flesta avfärdade det hela som en amsaga. Det var länge sedan ett skepp utifrån kom hit. Vi var utelämnade åt oss själva. Resten av världen hade övergivit oss.
Harath är ett litet rike. I dess mitt ligger Whyrath, huvudstaden, där konungen styr, vägledd av sina magiker. Staden ligger i en ofantlig dalgång, omringad av höga berg från vars toppar snön aldrig töar bort. Utanför bergen finns slätter och skogar, åt öster, väster och söder. Norrut finns bara hav. Farvattnen kring ön är förrädiska. De är fulla av rev och små skär som inte syns vid högvatten. Många skepp har gått i kvav där och aldrig slutar vågorna att spola iland resterna av de fartyg som förlist. Närmaste andra rike ligger över en månads seglats från Harath. En alldeles för lång och farofylld sträcka för handelsmän att färdas, när de kan sälja sina varor på närmare håll.
Jag bodde i byn Verihn, tillsammans med min familj. Byn låg inne i skogen, strax väster om bergen. Landsvägen passerade genom byn, från Whyrath i mitten av riket och ända ut till staden Nollono, längst ut på de västra slätterna. Mycket folk passerade Verihn, så vi kunde försörja oss på att sälja hantverk till resande, och på det min bror tjänade som skogshuggare.
Mor arbetade hårdast av oss. Hon tände det första ljuset på morgonen och medan vi barn klädde oss ordnade mor frukost. Min bror, Ainnon, var den ende av oss som hade bråttom på morgonen. Vi lät honom ändå sova lite längre, eftersom hans arbete var så slitsamt.
Min syster, Aisa, brukade ta hand om vår nyfödde lillebror medan mor kokade gröt åt oss. Lillen skrek både dag och natt, så vi vaknade sällan utsövda. Själv var jag bara sex år gammal och var inte till så stor nytta med morgonsysslorna.
När vi till slut satt vid bordet, en höstmorgon, var jag som alltid vrålhungrig, men mor förmanade mig att äta långsamt för att maten skulle mätta bättre. Jag tog därefter sked efter sked av den tunna gröten och njöt av varje tugga. Medan vi åt kom Ainnon ut till oss i sina grova grå arbetskläder och fick sin skål med gröt. Han blev klar först, som vanligt, och kysste mor på kinden innan han tog sin rock och lämnade stugan. Utanför började tupparna gala i den tidiga gryningen.
Så snart Aisa var färdig med lillen räckte hon över honom till mor och tog fram en kam för att reda ut mitt ostyriga hår. Jag fortsatte att äta. Jag tittade på mor på andra sidan bordet. Hon satt framför elden med lillen vid bröstet. Hennes svarta hår låg i stripor kring ansiktet och hon såg trött och frusen ut. Händerna som höll lillen var röda och nariga efter långa dagars arbete.
“När kommer far tillbaka?” frågade jag.
Aisas kam stannade upp en kort stund, innan hon fortsatte att reda ut mitt hår. Mor vaggade lillen fram och tillbaka i sina armar. Hon tittade inte på mig när hon svarade; “Han är fortfarande i Whyrath.”
“Har han inte sålt allting snart?” frågade jag. “Han tog inte mycket med sig.”
Mor skakade på huvudet. “Han blir borta länge,” sade hon och strök bort håret ur sitt ansikte. “Vi måste klara oss utan honom, Minora.”
Jag åt resten av gröten under tystnad. Jag kände på mig att de dolde någonting för mig, och jag tyckte inte om att bli lämnad utanför. Men jag tittade på mor och såg att hennes svarta ögon var alldeles blanka.
Ofta undrade jag varför våra ögon var annorlunda än andras. De flesta hade bruna ögon, men min familj och ett par andra familjer hade svarta ögon. Folk var nog lite rädda för oss på grund av ögonen, för det var svårt att urskilja uttryck i dem om man inte var van vid det. Aisa hade berättat för mig att de svarta ögonen varit en gåva till våra förfäder, men jag undrade fortfarande. Varför hade vi andra förfäder än alla andra?
“Ni får gå ut och skära näver idag,” sade mor. Hon ammade fortfarande lillen. Jag var lite avundsjuk, för han fick minsann alltid äta sig mätt.
Aisa knöt ihop mitt hår med en snörstump och lyfte sedan ner mig från stolen. “Hämta knivarna,” sade hon till mig.
Jag sprang in i det bakre rummet och plockade fram våra korgar och knivar ur skåpet. Den större korgen var till Aisa, den mindre till mig. Korgarna var flätade i näver, av mor. Hon var mycket duktig på det, och jag skämdes ibland för mina egna dåliga försök till korgar. Mor eller Aisa fick alltid rätta till det jag tillverkade.
När jag hade samlat ihop allting vi behövde gick jag tillbaka ut i stora rummet, men hejdade mig i dörröppningen när jag fick se att mor satt och grät vid bordet. Aisa stod bredvid med lillen i armarna, samtidigt som hon strök mor över håret. “Vi borde ge oss av,” sade hon lågt. “Det pratas om byar i bergen, där de lämnar oss ifred.”
Jag stod alldeles stilla, men Aisa måste ändå ha känt att jag var där, för hon tittade rakt på mig och nickade sedan mot dörren. “Jag kommer efter,” sade hon. “Gå inte in till byn, utan kom tillbaka hit när du är klar. Om du ser några andra ska du inte prata med dem, utan komma hem genast. Förstår du, Minora?”
Jag nickade och smög mig bort till dörren. Jag tog min rock från spiken bredvid och slank sedan ut på gården. Jag var frestad att lyssna vid dörren, men jag hade alltid blivit lärd att det var fel att göra så. Istället knäppte jag min rock och tog korgarna under armen.
Jag var noga med att stänga grinden efter mig när jag lämnade gårdsplanen, så att inte hundarna skulle smita ut. Sedan låg den ljusa lövskogen framför mig. Morgondimman låg kvar mellan träden, spindelnäten glänste av daggdroppar. Jag hörde kvitter från många olika fåglar medan jag följde stigarna djupare in i skogen, mot björkgläntorna. Mor föredrog att arbeta med björk när hon flätade sina korgar.
Det tog mig inte lång stund att komma upp till de små kullar där björkarna växte. Jag och Aisa hade varit där många gånger förr, så träden var ärrade av våra knivar. Jag valde ut en av björkarna och började skala av nävret. Jag använde Aisas kniv, för den var vassare.
När jag skalat av några skivor kådigt näver lade jag handen mot trädet. Jag kunde känna det leva under mina fingrar, och när jag slöt ögonen var det som om jag kunde känna trädets hjärtslag. De slog i takt med mina, och det dröjde inte länge förrän de verkligen var mina. Jag var trädet, och samtidigt var det bara en del av mig. Jag kunde känna vinden mot mina löv, vattnet som rörde vid mina djupaste rötter. Och jag kunde känna det sår som kniven tillfogat min stam. Jag vet inte hur jag gjorde, men på något sätt gav jag av mig själv åt trädet. Jag delade med mig av min livskraft, så att trädets sår skulle läka.
När jag drog tillbaka handen bröts kontakten med trädet. En kort stund kände jag mig alldeles söndersliten, som om jag just förlorat en arm eller ett ben. Men jag rätade på ryggen och tittade på trädet. Skadan i nävret fanns fortfarande kvar, men den såg ut att vara flera veckor gammal och i full gång att läka. Jag var nöjd med mig själv. Visserligen blev jag trött av att läka träden, men mor och Aisa sade att man alltid skulle göra så. Vi tog någonting från träden, så då var vi tvungna att ge dem någonting tillbaka.
Jag gick vidare till nästa träd och fortsatte mitt arbete. När jag tagit nävret från träden hjälpte jag dem alltid att läka. Jag tyckte om kontakten med träden, och jag visste att jag skulle lära mig att hjälpa dem bättre om jag övade ofta. Det hade mor sagt. Hon kunde det inte själv, men far kunde. Han kunde få ett helt träd att växa upp ur ett litet frö.
När jag slutligen var klar med mitt arbete stod solen högt på himlen, men det var fortfarande svalt och skuggigt under lövverket. Att hela träden hade gjort mig både trött och hungrig, så jag tog mina fulla korgar och gick iväg hemåt.
Jag var glad och uppåt när jag gick tillbaka. Jag nynnade på visor medan jag gick, och hoppade då och då upp på fallna trädstammar och gick på dem istället för att hålla mig till stigen. Just som jag skulle hoppa ner från en av stammarna slog någonting hårt till mig i ryggen. Jag tappade helt andan och ramlade huvudstupa av stocken. Någonting drog loss en lång slamsa hud från mitt ansikte och jag skrek vilt av smärta och chock. “Svartöga!” hörde jag någon ropa, genom de dimmor som smärtan sänkte över mina ögon. “Svartöga, svartöga!” ekade andra röster.
Jag kände försiktigt på min kind och skrek och grät när jag kände den stora revan. Jag kunde inte se någonting, allting var bara dansande färger, men jag visste att det kladdiga på mina fingrar var blod. “Svartöga! Häxunge!” ropade rösterna, närmare den här gången. “Rör henne inte,” sade en av dem. “Rör man dem så ruttnar fingrarna!”
I nästa stund träffades jag i magen av en känga, och all luft gick ur mig igen. Gråten fastnade i halsen och jag kämpade för att andas, men det gick inte och jag trodde att jag skulle kvävas. Det var som om de hade lagt någonting över mitt ansikte, som hindrade mig från att dra ner luft i mina värkande lungor. “Det räcker,” sade en av rösterna. Jag hörde dem springa iväg, skrattande.
Just som jag trodde att jag skulle dö drog min kropp ett andetag alldeles av sig självt. Luften rann ner i lungorna, tillsammans med jord och gräs. Jag hostade och spottade mellan tårarna, och långsamt återvände min syn. Till och med när jag kunde ha rest mig låg jag kvar, gråtande efter mor.
Det var Aisa som fann mig. Jag glömmer aldrig hur hon lyfte upp mig från marken, så försiktigt som om jag varit allt hon hade i världen. Hon sade ingenting, utan höll mig bara tätt intill hela vägen genom skogen. Jag var för trött för att gråta mer, men inombords grät jag av lättnad för att det var över.
Lite senare låg jag nerbäddad i mors säng, under de varmaste filtarna. Mor tvättade försiktigt min sönderrivna kind med en kall vätska som luktade av örter och kändes underbart svalkande mot den hettande revan. “Vilka var det?” frågade hon.
“Jag vet inte,” viskade jag till svar. Det stack som nålar i mig när jag talade, och jag fick bita mig i läppen för att inte börja gråta igen.
Aisa kom in i rummet med ett par rentvättade tygbitar i händerna. “Jag vet nog vilka det var,” sade hon. Hon slängde ner trasorna på sängen. “Jag ska döda dem, det ska jag.”
“Till vilken nytta?” frågade mor med en djup suck. Hon strök håret ur ögonen och kastade en blick på lillen, som för en gångs skull sov lugnt i vaggan.
Det bullrade när Aisa drog fram en pall och satte sig vid sängen. “Jag kan inte leva med det här!” utbrast hon. “Vi måste kunna göra någonting!”
“Vi kan ge oss av,” svarade mor med rynkad panna. Hon plockade fram nål och tråd från en låda.
“Vi kan slå tillbaka,” envisades Aisa. “Mor, vi är starkare än dem. Med svartmagi kan vi döda dem. Om vi dödar ledarna så vågar de inte ge sig på oss igen.”
“Nej,” sade mor vänligt men bestämt. “Det är bättre att fly. Men inte nu, inte sent på året. Vi ger oss av till bergen när vintern är förbi.”
Aisa flög upp från stolen. Hennes svarta ögon lågade av ilska. “När vintern är till ända kommer vi vara döda!” skrek hon. Hon pekade på mig med hela handen och fortsatte; “Om de kan göra såhär mot en liten flicka, vad kan de då inte göra mot dig och mig och Ainnon? En dag kommer han inte hem till kvällen. En dag kommer du att vakna av att de skär halsen av dig. Och en dag kommer jag bli våldtagen och kastad åt vargarna.”
Jag stirrade förskräckt på henne, och jag kände tårarna välla fram igen. “Varför?” viskade jag.
“Hysh,” sade mor och lade handen på min panna. “Jag skickar dig till drömmarnas land, min dotter. Sov.” Därefter kände jag värme strömma in i min kropp, genom mors hand. Så varmt. Jag kände mina hjärtslag i det varma mörkret och snart föll jag i djup sömn.
När jag vaknade var det mörkt ute. Min kind var hopsydd och jag kände mig lite bättre. Aisas nariga hand kramade min. Hon satt strax bredvid och tittade ut genom fönstret. Jag tyckte att jag kunde se stjärnorna speglas i hennes mörka ögon.
“Ska vi dö?” frågade jag henne.
Aisa vände sig långsamt mot mig. Hon strök håret ur ansiktet, precis som mor brukade göra. I det ögonblicket såg hon ut som mor, fast en ung mor, en som inte var tyngd av att arbeta ihop mat åt sina barn. “Nej, Minora,” svarade Aisa stilla. “Vi ska inte dö. Vi är Mörkrets barn, lilla syster. En frälsare kommer att komma till oss. En man med Mörkrets hjärta i sitt bröst. Han kommer att svinga Mörkrets svärd i sina händer, och befria oss. Han kommer att befria oss från Ljuset som bränner oss. Han kommer att beskydda oss.”
“När?” frågade jag, och betraktade stjärnorna i hennes ögon.
“Snart,” svarade hon och log mot mig. “Och när han är här, då kommer de aldrig att göra dig illa igen.”
Aisa vände sig mot fönstret igen. Månljuset sken in och fick hennes svarta hår att glänsa, som om det vore täckt av en väv av blekt ljus. “Jag vill ge mig av,” sade hon. “Men mor vill inte lämna den här platsen. Far byggde det här huset innan du föddes, så mor vill stanna. Hon vill så gärna tro att far kommer tillbaka. Hon förstår inte.”
“Hon säger att far ska komma tillbaka,” sade jag, lite orolig nu. Aisa pratade så konstigt. De hade ju försäkrat att far skulle komma tillbaka.
Aisa skakade på huvudet. Tårar glänste i hennes ögon nu. “Nej, Minora, han kommer inte tillbaka,” sade hon. “Han kommer aldrig tillbaka. Far är död.”
När hon sade det förstod jag att de hade ljugit för mig för att beskydda mig. Jag var så liten, och ändå insåg jag. Han var borta. Jag var för trött för att gråta, så jag fällde mina tårar i hjärtat.
Aisa vände sig mot mig igen, och nu fattade hon båda mina händer i sina. “Lyssna på mig,” sade hon, fortfarande med samma mjuka, sorgsna röst. “Du är bara ett barn, Minora, men du kan inte vara ett barn längre. Vi är i fara. Folk ser oss som monster. De är rädda för oss, för att vi är starkare än dem. Och de kommer att göra dig illa igen, om du inte lär dig att utnyttja dina krafter. Du måste lära dig att döda, lilla syster.”
Jag kunde inte säga någonting, bara nicka. Jag ville få vara ett barn och leka i skogen efter mina sysslor, men dagens händelser hade fått mig att förstå att världen var en farlig plats. “Men jag är så liten,” viskade jag. “Hur kan jag döda någon?”
“Du kan höra trädens hjärtslag,” sade Aisa. “Du kan läka träden. Men har du någonsin provat att skada dem? Har du provat att stanna deras hjärtan?”
“Nej,” viskade jag. Jag ville verkligen inte skada träden. Men om Aisa bad mig skulle jag göra det.
“I morgon ska jag visa dig,” sade hon och rättade till bandaget runt mitt huvud. “Men du får inte berätta för mor. Förstår du?”
Jag nickade och lade mig tillrätta igen. Mor fick inte veta. Jag litade på Aisa. Kanske skulle det bara göra mor ännu mer ledsen om hon fick veta att jag skulle lära mig att döda.
“Sov nu,” sade Aisa och kysste mig på pannan. “Sov, lilla syster, och vakna med ett vuxet hjärta.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *