Friheim – prolog

27 juni 2017

Nerför en kulle.
Uppför nästa.

Irja sprang. Allt vad hennes ben förmådde. Trötta fötter slog rytmiskt i marken där hon for fram. Andetagen brände i hennes bröst och hennes lungor kämpade tappert mot ansträngningen. Hennes blonda fläta piskade mot hennes rygg, som om den försökte få henne att hålla ett jämt tempo. Den gula klänningen hon bar, med det orangea förklädet och dekorativa pärlorna, fladdrade kring hennes ben och hotade ge hennes framryckning ett abrupt slut. Men hon fortsatte tappert. Ut ur skogen. Nerför en kulle och uppför nästa. Nedanför henne spred sig hennes hemby ut sig bland vida ängar och fält.

Irja kastade en hastig blick över axeln innan hon fortsatte mot tryggheten. De borde ha märkt att hon försvunnit vid detta laget. Men hon stod inte ut längre. Spelet hade pågått tillräckligt länge. Alldeles för länge. Hon visste vad de var kapabla till, och hon hade verkligen försökt. Försökt avstyra det hon var rädd för skulle ske.

När hon äntligen passerar gränsen till byn känner hon hur tårarna börja brinna i ögonvrån. Äntligen. Människorna hon passerar ser förvånat upp när hon passerar dem, med flätan piskandes på ryggen och klänningen fladdrande kring benen. De började viska. Enstaka ord följde henne och hon förstod snabbt innebörden. Irja är tillbaka. Hon brydde sig inte om dem. Det fanns bara en person hon ville träffa. Måste träffa.

Stugan låg i andra änden av byn. Den såg likadan ut som när hon flyttade för flera år sedan, det kunde hon med lätthet se där hon kom springande. Irja öppnade munnen för att ropa, men inga ord kom över hennes läppar. Hon hade sprungit för länge. För långt. Men just som hon skulle försöka igen såg hon hur han steg ut ur stugan. Han stannade till då han hörde stegen som närmade sig och han såg upp. Irja kunde se hur han tvekade, Men när han insåg att det var hon började han springa mot henne. Ett brett leende dansade på hans läppar. Samma leende som hon alltid älskat.

När de nått varandra stannade de upp. För ett ögonblick stod de bara och såg på varandra. Som om de såg varandra för första gången. Sedan, plötsligt, slog han armarna om hennes midja och lyfte upp henne. Irja slog armarna om hans hals och skrattade när han snurrade runt med henne. Den glädje som slagit rot i henne i samma ögonblick hon sett honom, trodde hon aldrig hon skulle känna igen. Han stannade sedan och satte ner henne, hans intensiva bruna ögon glittrade i solskenet där han stod. Försiktigt sträckte han ut handen och lade den mot hennes kind, som om han var rädd att hon var en hägring.

“Du är hemma!”

Som Irja hade längtat efter att få höra de orden. Höra hans röst. Många hade varit de nätter då hon drömt om honom. Drömt om det som varit, och det som aldrig blev. Plötsligt mindes hon varför hon kom tillbaka. Varför hon flydde ett liv av rikedom och makt.

“Det är bestämt.” Sade hon tyst och vek undan blicken. “Soldaterna ska samlas.”

Han var tyst en stund. Som om han begrundade det hon sade. Sedan nickade han. “Jag vet.” Han svar lika lågmält, men betydligt modigare. Det Irja inte visste, var att han i den stund såg skymten av en kvinna med eldrött hår. En kvinna han misstänkte höll hans hembys öde i sina händer.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *