Fruktansvärde Bhoghdhan

6 april 2005

Varken Corlosin eller någon annan kunde drömma om att alvriket en dag skulle
gå under. Riket var större än någonsin tidigare, och överallt tycktes det blomstra
i lyx och överflöd. I teorin var det störst, rikast och mäktigast, och hade en
lång och ärorik historia. Först när allt var över, och han på en sprängd häst
med plågsam långsamhet närmade sig berget där fruktansvärde Bhogdhan bodde, kom
klarsynen.
Hans sovande cymian låg hopkrupen som en bevingad katt i hans ryggsäck, medan
hans tankar klarnade. Den mjuka värmen som cymianen utstrålade skänkte honom det
hopp som inte längre fanns, och de drömmar som sedan länge slocknat.
Corlosin insåg sambanden klart nu när dimman bäddade in berget, och träden med sin
grå svepning.
Alvriket hade sträckt sig över en tredjedel av världsdelen. Men riket
var en husruin invåndigt och ett palats utvändigt. Det bestod av tre hertigdömen, som i sin tur var ett lapptäcke av halvt självständiga län. Ingen gemensam lag rådde, ingen gemensam
valuta gällde, och framför allt var riket ett kaos där ingen tänkte på det
gemensamma. De tänkte bara på sig själva.
Adeln och jordägarna härskade, och den i teorin så mäktige kungen var endast en
marionettfigur som ingenting kunde uträtta.
Parlamentet bestod av ett oräkneligt antal representanter. De var
tvungna att vara eniga. Om en enda av dem lade in sitt veto föll varje
förslag. Det hade hänt att parlamentet förhandlat i ett halvår innan de kom
till beslut. Sedan var det högst osäkert om beslutet fick något genomslag
ute i landet eftersom jordägarna var som småkungar. Riket bestod av tre
olika slags arter, och hade inte mindre än fyra religioner. De fattiga
omänniskorna var i praktiken slavar, och även de fria bönderna arbetade
ihjäl sig under förtrycket från hänsynslösa jordägare. Hela riket var
som en eldbomb efter hundra års förfall och korruption.
De väpnade styrkorna var föråldrade och fåtaliga med tanke på rikets
enorma utsträckning.
När sedan upproret kom, klarade armén inte att slå ned det, eftersom
revolten stöddes av främmande makt. Efterhand invaderades riket
från tre håll av mäktiga utländska armeèr, samtidigt som det slets
sönder av uppror och revolter. Nu, sju år senare var det i det närmaste
utplånat. Bara en remsa land i söder fanns kvar. Bara en
tiondel av alverna hade överlevt katastrofen. Deras tid var förbi. Det
verkade alla vara ense om. Men deras öde berodde på hur fredsförhandlingarna
med deras besegrare stenfursten avlöpte.

*

Stenfursten hade sänt sina mest intelligenta förhandlare till staden. En av dem
var den berömde filosofen Aspoil i den röda manteln. Hans skarpa hökögon sken som eldar i ett ansikte med en smal kroknäsa och permanenta rynkor i pannan. Han var känd som filosofen från nordlanden. Så många lärda avhandlingar om svåra spörsmål hade hans magra händer författat, att man kunnat tapetsera hela det kungliga palatsets väggar med dem.
Hans mest kända bok var det epokgörande verket om huruvida det var länkarna eller järnet
som kedjade fast den tänkta fången x. I häftiga diskussioner rörande om intet
kunde vara allt hade han utmärkt sig som en slående retoriker vars skarpa
ord skar som knivar genom grumliga tankebyggnader.
Stenfursten hade även sänt munken Kiros. Denne var känd som en ordvrängare av stora mått. Han hade
vunnit en känd debatt om stillhetens rörelser i den högre filosofiskolan,
samt vederlagt Guds existens genom ett bevis som blivit klassiskt. Inbäddat i det
blekfeta ansiktets fett, formligen brann ögonen av intelligens.
En ännu bättre förhandlare var den stolte, vitskäggige Alstor. Han var en lång asket, som en gång lyckats övertala en fiende att ränna svärdet genom sin egen buk. Hans ord var sannerligen mäktigare än både svärd och spjut. Under en kort fängelsevistelse
utmärkte han sig genom att lösa den cykliska diversinprincipens gåta och
vederlägga det stängda rummets öppenhet. Det var två matematisk gåtor som
fått många visa män att bränna ut sina hjärnor under åratals tänkande för
att sluta som lallande fånar på de svagsintas hus. Han var också en
kosmolog av rang, och hade räknat ut att världen var formad som en
fyrdimensionell pannkaka.
Men den bäste debattören var ändå stenfurstens fjärde förhandlare, dvärgen Överbar. Han talade tolv språk flytande, och kunde med sina ord skapa dimridåer som fick såväl de vise, som dårarna att gå vilse i verbala labyrinter utan slut.
Alstor och Överbar skämtade och glammade vid bordets mitt, medan de drack snövin
i väntan på att de stackars slagna alvernas förhandlare skulle anlända.
De var bägge övertygade om att de skulle övertala vitalverna vars rike stenfursten
knäckt som en övermogen frukt att helt uppgå och uppslukas i stenfurstens imperium. Det skulle krävas erbjudanden, hot och lismande, men både de själva och stenfursten förväntade sig en diplomatisk seger.
Alvernas förhandlingsläge var uruselt, och även om de nog kunde ställa upp
intelligenta män, var det få som var lika väl bevandrade i ordens konst som
stenfurstens förhandlare. Dessutom hade alverna ingen makt att sätta bakom orden.
Stenfurstens förhandlare väntade förgäves. En smal, finlemmad alvkvinna iklädd vit mantel uppenbarade sig i dörröppningen.
– Vitalvernas förhandlare Bhoghdhan Ludrik kan tyvärr inte komma idag.
Han känner sig inte riktigt bra efter en krogrunda i staden.
Överbar reste sig upp, med ett ansikte lika vitt som snö.
– Vad? Det kan de bara inte göra. Det är för hemskt!
– Vad talar du om? frågade Alstor.
– Fattar du inte? De har valt Bhoghdhan som förhandlare. Fruktansvärde
Bhoghdhan! Det är ute med oss!
Med ett ansikte förvridet av lidande sprang han helt utom sig runt
i salen som om han förlorat förståndet. Plötsligt kastade han sig ut genom ett rödfärgat fönster.
Alstor kände det som om dödens skeletthand kramat om hans hjärta då han
såg ut genom fönstret. Överbar var bara en blodig hög fyra våningar
nedanför. Han hade föredragit att möta döden framför att möta alvernas
förhandlare Bhoghdhan. Uppskakad lämnade han rummet, uppfylld av onda
aningar.

Nästa dag kom alvernas man Bhoghdhan Ludrik till fredsförhandlingarna. Han var det
klumpigaste de någonsin sett. Stor och grovhuggen med slängande armar, låg
panna och ett par dimmiga ögon. Ideligen föll han i sömn, eftersom han enligt
egen utsago supit som ett svin dagen innan. Bhoghdhan var ett troll.
Stenfurstens förhandlare skrattade nästintill oavbrutet åt
hans klumpighet och dumma uppsyn, liksom hans obegripliga tröghet. Ingen av
dem begrep hur alverna kunnat välja ett troll som förhandlare, och
ingen förstod Överbars fatala reaktion. Antagligen hade den stackars dvärgen
tagit miste på person. Kanske hade han en gång förlorat en disputation mot en mental
halvgud som också hetat Bhogdhan. Någon annan förklaring kunde de inte komma på.
Redan innan
förhandlingen var slut, hade de fått ett dokument undertecknat, som
förvandlade det gamla alvriket till en slavstat underställd stenfursten. Det
var först på kvällen, då de firade som mest, som Kiros plötsligt upptäckte
att Bhoghdhans underskrift inte var giltig. Han hade stavat så ömkligen fel
att dokumentet inte gilldes. Alla utom Alstor sopade denna detalj under
mattan. De menade att med en sådan enfaldig varelse som Bhoghdhan skulle de
få sin vilja fram dagen efter. Alstor kände dock onda aningar rida honom som
en gammal rynkig mara under natten. Ingenting stämde. Varför skulle alverna skicka en
inkompetent förhandlare, och varför reagerade Överbar som var den visaste av
dem alla på detta ofattbara sätt? Något stod uppenbarligen inte rätt till,
men hur han än rådbråkade sin hjärna kunde han inte komma på vari felet låg.
Nästa dags förhandlingar gick på likartat sätt. De duperade enkelt det
tröga trollet och det svåraste var att få honom att stava förnamnet rätt.
Det verkade ta en evighet. För att skyla över gårdagens lilla förtretlighet
hade de utökat dokumentets betydelse så att alverna inte bara blev slavar,
utan att alla deras förstfödda söner skulle skickas till stenfurstens
underjordiska gruvor bortom bergen. Allt verkade vara klart, då Bhoghdhan
slutade skriva.
– Efternamnet, sade Kiros. – Skriv bara efternamnet så ska du få en
hel back isvin och fem horor. Det kom vi ju överens om.
Trollet glodde på honom med halvöppen mun. Dumheten lyste i ögonen på
det, och det satte åter pennan till papperet. Sedan hejdade det sig och
dunkade sin näve i bordet.
– Nej, sade det med tjock röst.
– Men kära nån då. Du har ju redan gått med på allting vi har sagt. Nu
återstår bara denna lilla formalitet.
– Jaja, muttrade trollet och satte pennan mot papperet.
Sedan hejdade det sig återigen, och det verkade som om tankarna malde
som stenar bakom den rynkade pannan.
– Nej. Bhoghdhan inte tycka om att skriva när inte solen lyser.
– Men fotogenlampans sken räcker gott och väl.
– Bhoghdhan inte tycka om fotogenlampa. Bhoghdhan tycka lampa trist.
Bhoghdhan vill ha sol. Nu!
Kiros drop häpet efter andan.
– Men det är natt nu. Solen kan inte skina på natten.
– Du ljuger! Du försöker lura Bhoghdhan.
Alstor kände hur det dunkade i tinningarna. Bhoghdhans ögon hade en
slags trögsint envishet, som var mäktig som gamla trästockar. De hade lurat
trollet otaliga gånger under hela dagen, men nu anklagade han dem för att
luras om att solen inte kunde lysa på natten. Det ofattbara dumheten bakom
detta påstående var i sig så skrämmande att han blev iskall. Kiros röst gick upp
i falsett.
– Varför skulle vi ljuga om det? Det förstår du väl att solen och
månen inte kan byta plats?
– Bhoghdhan arg. Bhoghdhan inte tycka om Kiros.
Hastigt rev han sönder dokumentet, och lämnade förhandlingarna i det
han anklagade dem för att luras och fara med osanning.
Då han gått stod de som förstenade. Alstor insåg att han stiftat
bekantskap med den ultimata dumheten, och att dumheten visat sig mycket
svårare att övervinna än han någonsin kunnat tro. De försökte skratta åt det
inträffade, men alla tre var i det närmaste chockade över det som hänt. De
hade ägnat fjorton timmar åt de mest effektiva och spetsfundiga
övertalningar de kunnat tänka ut, och trollet hade svalt allt och gått med
på allting. Senare hade allt stupat på en löjlig detalj. De var trötta och
utmattade, och deras halsar var torra efter all vältalighet. Under natten
drömde Alstor mardrömmar om hur han försökte övertyga Bhoghdhan om att solen
inte kunde lysa på natten, men hur
denne likt ett berg av tröghet käftade emot och vägrade ta reson.
Nästa dag använde de all sin intelligens och verbala förmåga. Trots
motpartens långsamma tankeförmåga lyckades de efter nästan tjugofyra timmars
oavbrutna förhandlingar få honom till dokumentet igen. Det var samma
dokument som tidigare, och Bhoghdhan hade sagt ja till alla deras krav och
åsikter. Då skedde en ny upprepning, som gjorde Alstor tröttare än han någonsin
känt sig i hela sitt liv.
Bhoghdhan bara låtsades skriva på dokumentet. Då de sade honom att han
endast skrev på låtsas och att inget syntes, svarade han att han var rädd.
– Rädd för vad? frågade Kiros.
– Tecknen. Bhoghdhan inte tycka om att skriva sitt namn på papper.
Bhoghdhan vill ha pergament. Bhoghdhan vet att papper förhäxat. Papper suger
åt sig själen. Troll inte skriva namn på papper. Bara på pergament.
– Vad i helvetets namn sade du inte det på en gång för då? röt Kiros.
Det förra dokumentet skrev du på.
– Bhoghdhan glömde bort. Bhogdhan glad han stavade fel. Då inte Bhohdhan
förlora sin själ. Nu Bhoghdhan trött. Bhoghdhan sova en stund.

Då de bara sovit en timme vaknade de av ett fruktansvärt liv. Det var
Bhoghdhan som slog på en stor gryta och skrek att de skulle sluta lata sig.
Det var mitt på dagen, och dags att fortsätta förhandlingarna. Halvdöda
anlände de till förhandlingsbordet, och återupptog denna pina. De hade nu
skaffat fram pergament. I timtal kämpade de för att förklara och belysa sina
åsikter, men de fick kämpa hårt för att trollet skulle begripa vad de
menade. Bhoghdhan hade dåligt minne. Trollet mindes inte vad de sagt dagen innan, eller ens för ett
ögonblick sedan. De tvingades ständigt upprepa varje liten sak, och hela
tiden satt trollet där på andra sidan bordet och glodde på dem med trög
surmulenhet. Då varelsen skulle till att underteckna fredsdokumentet märkte
de att pergamentet var för hårt, och pennan för svag. Trollet tryckte så hårt
att det förstörde två fjäderpennor. Sedan slog det rasande näven i bordet
och anklagade dem för att sabotera förhandlingarna. I vredesmod
kastade det deras mödosamt hopskrivna dokument i elden, och lämnade dem.

Dagarna släpade sig fram i en fruktlös kamp, som verkade följa samma
mönster. De upprepade sig i oändlighet eftersom trollet inte mindes, och
sedan baxade de samma gamla förklaringar uppför Bhogdhans inre berg av
dumhet. När de äntligen trodde sig ha lyckats, hakade motparten upp sig på
någon obetydlig detalj och blev så oresonlig att han inte vek sig en fingerbredd. Tid efter
annan söp Bhogdhan ned sig, men kom ändå till förhandlingen så att de fick lyssna på hans
bölande fyllesånger.
Stenfursten pressade dem hårt med sina arga brev, och till sist satt
de dag som natt i ständiga förhandlingar och stångade sig blodiga mot
en mur av enfaldighet. De kom ingenstans i
förhandlingarna. Deras böner om att byta ut motpartens fredsförhandlare
möttes med kallsinne från alverna, som sade sig ha stort förtroende för
Bhoghdhan.
Stenfurstens vrede över att förhandlingarna drog upp på tiden, var
fruktansvärd. Han hotade med att hugga av deras huvuden och
spela boll med dem, om de inte snart kom fram till en
förhandlingslösning. Han kunde inte förstå problemet överhuvudtaget.
Alverna försäkrade ju att Bhoghdhan gick med på deras krav. Varför blev det inget avslut?
Då fyra månader gått utan att de oavbrutna förhandlingarna fått ett slut, utbröt
krig mellan stenfursten och ett grannrike. Bara Alstor var kvar i livet. De två
andra vise männen hade förintats av den obetvingliga dumhetens kraft, och
tagit sina liv för att slippa de stavelser som Bhogdhans malande käkar frambringade. Alstor hade den sista tiden endast rabblat ramsor av ord i
frustration över Bhoghdhans envishet, och han hade hört sina egna tjänare
bakom hans rygg säga att han förmodligen skulle hamna på de svagsintas
hus efter detta.
Stenfursten kunde på inga villkor föra krig på två fronter. Hans
trupper lämnade alvriket, och det fick en chans att återuppstå.
Corlosin eskorterade Bhoghdhan tillbaka till berget. Hans hjärta sjöng av glädje, och
vart de än gick blev de överösta med hedersbetygelser från mängder av alver.
Trollet Bhoghdhan var en hjälte nu, för hans diplomati hade till sist tagit
knäcken på de visaste männen i världen. Nu var det bevisat att dumheten var
starkare än visdomen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *