Frusna Minnens Förbannelse

30 mars 2005

Det var sent. Det var inte långt kvar tills solen skulle vara på väg ned för horisonten. Selien, inte mer än tolv år, vandrad längs den snötäckta stigen och såg sig omkring medan hon gick fram genom den tjocka snön, och hon kunde känna kylan bita henne i huden. Den här vintern, den var så… Kall. Kallare än någon vinter hon tidigare hade upplevt. Hennes mor hade sagt samma sak hon också, och hennes mormor. Den kallaste vintern på mycket länge, det vill säga. Medan hon gick längs vägen började snön återigen falla. Vinden tilltog och när snön slet i Seliens mantel hade hon fortfarande en lång väg kvar tills hon var hemma i byn.
Medan Selien vandrade längs stigen tyckte hon sig höra något i vinden. Hon stannade upp, och såg sig omkring. Vad var det för något hon hört? Var det inte något? ”Selien…” Där. Där var det igen. Någon ropade på henne. Med tunga kliv började hon gå genom snön, bort från stigen och in i skogen. Även fast hon visste att hon redan var sen, och att hennes mor skulle bli väldigt arg, kunde hon inte hjälpa att gå vidare, mot vad det nu var som kallade på henne.
När Selien tillslut nådde en glänta i skogen var alla tankar på hemmet som bortblåsta från henne. Allt hon kunde tänka på var rösten. Vem lät det som, egentligen? Var det inte en flicka som ropat? Jo, en flicka, helt säkert. ”Kom hit… Selien…” Där var det igen. Men varifrån kom ropen?
Selien kände plötsligt en känsla, som om någon… Vakade över henne. Eller såg på henne. Hon kunde känna något… Något som drog henne i rätt riktning, som om hon visste var hon skulle gå. Hon styrde sina steg mot en klippvägg. Eller hon trodde att det var en klippvägg, för hon var säker på att hon varit där många gånger tidigare. Men nu fanns där istället ett hål. En ingång, till en grotta, och Selien kunde inte sluta gå. Hon måste gå in där, hon bara måste. Medan hon med långsamma steg gick djupare in i grottan märkte hon hur den var upplyst av… Av något hon inte skulle ha kunnat namnge. Det var bara ljus, helt enkelt.
En bit in i grottan fann Selien ett öppet rum. Marken var frusen, så frusen att hon fick gå med lätta steg för att inte halka. Medan hon granskade rummet konstaterade hon att även väggarna verkade vara frusna. Och rummet var kallt, skrämmande kallt. Vad gjorde hon där? Hon borde varit hemma! Vad skulle hennes mor säga, nu när hon var så väldigt sen? Alla tankarna avbröts av en flickaktig stämma, som om ett barn pratat. Men trots det fanns det ett djup i den.
”Selien, du är här,” ekade rösten. Om det var i hennes inre, i hennes sinne, eller i rummet som rösten ekade, kunde hon inte säga. ”Se på mig, min vän. Vänd dig om, och se på mig.”
Selien vände sig om, och det hon såg fick henne att tappa andan. Hon såg på något stort, något hon aldrig trott existerade. Hon såg på en drake. En stor drake, klädd i skinande silvervita fjäll, två stora, hopfällda vingar och en stor svans. Draken glödande blå ögon stirrade åt henne, men det kändes som om den såg rätt genom henne, bokstavligen.
”Är du rädd för mig?” draken skrattade lätt. Ett barnsligt, flickaktigt skratt, såsom Selien och hennes vänner brukade skratta. Men draken kunde omöjligt vara ett barn. Nej, den var för stor, för mäktig, för det. ”Jag ska inte skada dig. Jag vill bara leka. Ska du inte säga något?”
Selien kunde knappt förmå sig att svara. Hennes röst darrade. ”Jo… Vad vill du leka?” sade hon, men en tomhet som tydde på hur chockad hon fortfarande var över att inte bara se, utan tala med, en varelse hon aldrig trott på. En varelse som ingen med vanligt vett skulle tro på.
”Jag vill leka med dina vänner. Jag vill vara som du.” svarade draken, fortfarande i samma flickaktiga, men djupa, stämma. Draken lade det stora huvudet på sned och studerade flickan, samtidigt som den sträckte på de breda vingarna. Selien kände något… Som om… Som om något strukit upp mot henne. Hon skulle inte kunnat förklara det på annat sätt. Det kändes som om någon rörde vid henne, vid hennes medvetande, trots att hon och draken var ensamma i rummet. Där, igen. Hon kände det igen. Närvaron av… något. Något som letade sig runt i hennes inre. Draken.
”Merin verkar vara en bra vän, inte sant?” Drakens röst lät glädjefull, med en barnslig nyfikenhet. ”Och Neyr är söt, inte sant? Ja, han ser söt ut.” Ett… fnissande ljud hördes från draken. Som om hon verkligen skulle vara en flicka i Seliens ålder.
”V-vad gör du?” var det enda Selien kunde få ur sig. Hon var rädd, väldigt rädd. Draken gjorde något med henne, så mycket kunde hon förstå. Hon funderade på att springa, kanske skulle hon hinna ifrån draken, men hon kunde inte röra sig.
”Jag vill vara som du. Jag vill vara som du, med dina vänner och din familj. Jag vill vara du!” Ett tjurigt utrop från draken, mycket tjurigt. Samtidigt kunde Selien känna en tyngd över sig, som om något, eller någon, försökte trycka ned henne mot marken. Hon kunde inte hålla emot, och knäna vek sig. ”Vad gör du! Sluta!” Rädslan i rösten var tydlig, och kanske var det därför som draken slutade, och talade till henne.
”Jag vill vara du,”sade den, nu i en mer förstående röst, en sorgsen röst. ”Jag vill vara du, som jag en gång var. Jag vill vara som jag en gång var, innan jag blev såhär.”
Selien lyckades höja huvudet för att se upp mot draken, och de djupa ögonen var dystra, och fyllda av år av sorg. Selien kände ett medlidande för denna varelse, av någon anledning. ”V-vad menar du?”
”Förstår du inte? Jag var som du, förut, för länge sedan. Och nu är det din tur. Fråga inget, låt det bara hända.” Återigen kunde Selien känna trycket över sig, som om någon försökte pressa ut henne ur kroppen, och hon gnydde av smärtan.. ”Snälla, kämpa inte emot. Du kommer att förstå. Så snart det är gjort, kommer jag att berätta.” Trycket ökade, och det kändes som om något försökte trycka sig in i henne. För ett ögonblick, bara ett ögonblick, blev att allt svart och otydligt.
Selien såg sig omkring, och hon kände sig… Annorlunda. Hon kände sig större, på något sätt. Hon lyfte en hand till sitt huvud, och när hon såg handen blev hon kall. Fjäll. Handen var täckt med vita, skinande fjäll. Hon sträckte på sina… Sina vingar. Och svansen. Vad hade hänt med henne!
”Nu… Nu får du veta allt, Achelein,” hördes en röst, en bit bort. Selien vände blicken ditåt och såg sig själv stå där. Hon såg sig själva, och hörde sig själv, tala. ”Det är vad du heter nu. Achelein. Det är vad jag hetat i ett århundrade. Du kommer fortfarande ihåg dig själv, eller hur? Ja, det måste du göra. Jag kom ihåg mig, medan jag lyssnade. Det måste vara samma sak för dig, eller hur?”
Selien, draken, lyssnade, men hon kunde inte förmå sig att prata. Hon visste inte ens hur hon skulle kunna prata i denna kropp. Så hon nickade, istället. Det var allt hon kunde göra.
”Du kommer snart att glömma bort att du varit jag. Eller att jag har varit du. Precis som jag kommer att glömma bort det innan jag är hemma. Då kommer jag att leva ditt liv, och du mitt. Och om ett århundrade kommer du att fortsätta leva, igen.”
Fortfarande kunde Selin inte förstå något. Vad hade hänt, vad hade hon gjort med henne!? Hon gjorde ett försök till att röra sig mot flickan, mot sig själv, eller vem det nu var, men det gick inte. Hon kunde inte röra sig.
”Du kommer att kunna röra dig snart, så fort du glömt bort allt. Men nu vill du säkert veta vad det är som har hänt? Ja, jag antar det. Då ska jag berätta. För ett hundra år sedan var jag ute och gick, precis som du. Jag träffade, precis som du, en drake. Och den draken gjorde vad jag gjort: Den stal min kropp. Den bytte plats på oss. Jag blev den, och den blev jag. Och den berättade samma sak som jag berättar för dig. Om inte allt för lång tid kommer du att börja glömma bort vem du har varit, precis som jag kommer att börja glömma bort vem jag har varit. Dina minnen är mina, nu. Det var det du kände. Du kände när jag stal dina minnen från dig. De minnena kommer jag att leva efter, och jag kommer att vara du. Ingen kommer att märka någon skillnad.
”Du kommer att bli kall, snart. Väldigt kall. Alla dina minnen kommer att försvinna, som om de fryser fast. Du kommer att känna dem någonstans i ditt inre, men liksom du inte kommer åt vattnet i en frusen sjö kommer du inte att komma åt dina minnen. Den enda skillnaden är att den här isen inte kan brytas. De Frusna Minnenas Förbannelse. Det är vad det här kallas. Jag vet inte hur det startade, bara vad som kommer att hända. Du kommer att leva ett hundra år som drake, utan att komma ihåg att du varit människa. Du kommer att leva ett kallt liv, och för att bli varm kommer du behöva äta. Men inte mat, utan det du kommer behöva livnära dig på är något annat. Du kommer att märka det tids nog. Om ett hundra år kommer kylan att lätta, och du kommer att bli varm. Dina minnen kommer att återvända, och du kommer att komma ihåg allt. Du kommer då att återvända hit, och göra samma sak som jag gjord. Du kommer att fortsätta leva någon annan flickas liv, men du kommer inte att komma ihåg att det är en annan flickas liv. Mer än så kan jag inte säga dig, för mer än så vet jag inte. Jag måste gå nu, innan mor blir för arg. Farväl.” Och med de orden, vandrade flickan ut.
Selien… Nej, Achelein, satt kvar i grottan under en stund innan hon lyckades röra sig. När hon väl kunde röra sig började hon gå ut ur grottan, och väl ute i gläntan i skogen sträckte hon ut vingarna, och flög iväg. Snön virvlade runt henne, och när hon flög ned mot den närliggande byn drog hon med sig den värsta snöstormen på länge. Den värsta snöstorm byn skådat på ett hundra år. Draken gav ifrån sig en djup suck. En djup, sorgsen suck, som ekade genom dalen byn låg i.
Inne i byn, i ett av husen, satt Selien med min mor, sina bröder, och sin mormor. Seliens mor såg ut genom fönstret när hon hörde ett högt, ekande ljud, nästan som ett ylande. Ljudet fyllde för ett ögonblick hennes hjärta med en djup sorg, som om hon förlorat någon. Men vem skulle hon ha förlorat? Alla hon behövde fanns där, i rummet. Hon skakade på huvudet och återgick till att samtala med sin dotter. Aldrig igen skulle hon tänka på den saknad hon kände i det ögonblicket.
Ovanför byn svepte draken fram på tunga vingar, och sorgen rev i dess inre. Minnena var ett virrvarr som hon omöjligen kunde förstå. Medan draken Achelein flög fram genom dalen lugnade sig minnena, och de lade sig till ro djupt i hennes inre, där de frös fast. När minnena frusit kände hon inte längre några känslor, inte som hon känt förut. Vad var förut, för den delen? Inget. Hon kände sig bara stark och mäktig. Förutom det var det bara två saker hon kände. En längtan, en längtan efter att nå en plats, en plats hon inte visste vad det var. Och en hunger. Draken slog hårt med vingarna och lämnade dalen för att söka den enda föda som skulle behövas. Draken lämnade dalen i jakt på sorg.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *