Gast

4 februari 2007

Över dem gick solen ner
lavhällar aldrig så ensamma
andar väntar där
Fälld av en rot de underjordiska lyft
i mossa lika kall som deras hud
som vinden som drar genom skogen
tallkronors gripande varnande fingrar
håller mig nere
där rot efter rot efter rot bildar kedja
Andarna trängs och bänder bort min värdiga mask
slår in en kil av tvekan
står i skymningen
och kastar lögnerna från hand till hand

I mörkret när de gått
ekar jorden dina steg
Med dina språng, hjälp mig fördriva
andar som stiger som rök ur marken
andar aldrig viker
Spring över dem, trampa ner dem
var mina klor och lysande gula ögon
Var min gast
jaga dem i ljus och mörker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *