Gåvan – Inledning

18 oktober 2006

Gabriel stod på klippan och kollade ut över sjön som låg nedan för. Solen speglade sig i det ljus grön vattnet. Det var här han kom för att tänka och för att vara ensam. Här slapp han att prata och vara trevlig mot de andra. Detta var hans plats där ingen störde honom. Han gjort klart för de andra när han var här ville han inte bli störd av någon. Men det hade aldrig hänt efter som ingen viste hur man skulle komma upp här. Allt var stilla det var bara hans andetag som hördes. Livet var så mycket enklare här uppe ingen politik inga strider, bara hans egna tankar som sällskap.
Världen hade förändrats under det senaste kriget mot Imperiet. Han kunde inte skaka av sig minnena. Det hade varit ett krig som hade orsakat stor förödelse på båda sidor.
Tusentals män och kvinnor hade dött och det hade involverat många raser inte bara människorna. Överallt där man gick hade någon blivit förlorad i kriget. Inget var som det skulle längre. Gabriel var känd bland alla raser nuförtiden alla viste om hans namn, slaktaren från Tipon. Det hade varit en massaker tusentals hade fåt sätta sina liv till. Och han hade varit orsaken till den massakern. Efter det blev han känd som Slaktaren från Tipon och detta var ett namn som han förtjäna.

Kriget hade startades när han var 16 år och varade i 8 år. Han hade tagit värvning i armen och steg i rank väldigt snabbt. Det hade gjort honom till en kapten inom den kungliga armen på bara några år. Gabriel hade fått ordern om att krossa staden Tipon oavsett kostnad. Han hade inte lämnat en ända person levande i staden. Män, kvinnor barn alla hade dött ingen som varit inne i staden hade hatt någon chans att ta sig därifrån. Det hade tagit två hela veckor sedan hade det inte funnits något kvar av det som en gång varit en fridfull plats där alla raser kommit för att utbyta handel.
De som hade beordrat honom att göra detta öste lovord över honom han fick medaljer, rikedomar allt han önskat sig. Men inget av detta kunde tysta skriken från de döda.
De hemsökte honom på natten och han kunde inte göra något för att slippa deras anklagande ansikten.
Klipporna var den enda platsen han fick vara ensam nu för tiden. Alla ville ställa sig in hos honom bara en massa fjäskade ädlingar som ville ha något av honom. Han var trött på allt, inget i livet gav honom någon glädje längre.
Gabriel tog sista steget, inget kunde hindra honom längre. Det var långt ner till ljus gröna vattnet nedanför. Klipp kanten kändes igenom hans svarta stövlar. Det var dags.

Vinden smekte hans ansikte och de ljus gröna vattnet kom allt närmre. Vattnet hade aldrig sett så vacker ut som det gjorde nu. Det kalla vattnet sved till när hans ansikte träffade vattnet. För första gången på väldigt länge kände han att en stor tyngd hade lyfts bort från hans axlar. Han kände sig lätt som en fjäder. Men det hindrade inte honom från att sjunk allt längre ner i sjön. Bubblorna som hans fall orsakat flöt sakta upp till ytan där de hörde hemma. Det kändes som han svävade, inget kunde hindra honom längre. Ljuset började få svårt att tränga igenom det gröna vattnet. Lungor började svida, han kände hur paniken börja välla upp inom honom. Han klöste vattnet men han sjönk bara längre ner som om någon ville ha honom. Det mörkna för hans ögon och han orkade inte kämpa längre. Han öppnade munnen och vattnet som hade väntat på detta forsade ner i munnen och ner till hans lungor.
Det sista som for genom hans tankar var vem som nu skulle få gamle Hibert att gå ut och gå på mornarna. Det var nästan som han kunde skratta, vem skulle våga sig nära gamle Hibert nu när han var borta. Allt sjönk undan och mörkret tog honom.

Den svarta kåpan fladdrade till när vinden svepte förbi. Hans blick var fixerad på platsen där mannen hade landat i sjön. Sjön vaknade helt plötsligt till liv. Bubblor sköt upp till ytan hela sjön såg ut att koka. Sjön började virvla runt punkten där mannen hade träffat vattnet. En malström tog form och börja stiga högre och högre upp över vattenytan tills det blev en tromb fylld med vatten. Tromben rörde sig sakta men säkert över sjön och träffade stranden några meter bort från där han stog. Där började den sakta mattas ur. Till sist stod en pelare av vatten 6 meter upp i luften och som sjönk sakta ner till marken. Hans ögon glimmade till när solen träffade dem. De var kristall blå och de skärskådad girigt pelaren som höll på att försvinna ner i marken..
Pelaren efterlämnade sig en man som såg ut att vara mellan 25 och 30 år och hans hår var kort och ljusbrunt. Han såg väldigt sträng ut och såg ut att ha varit i ett par slags mål. Hans näsa hade säkert varit bruten någon gång efter som den var lite krokig och det fanns ett ärr på hans högra kind, som liknade en halv måne. Mannen var klädd i en mörkblå rock med matchande byxor och ett par fina stövlar i svart läder. Han gick sakta fram mot mannen som låg på stranden. Det var honom han väntat på i så många år. Äntligen var han här, första gången på många år kände han en stor lättnad över att han snart kunde vila. Hans ansikte klövs i ett leende och ett klingande skratt kom strömmande ur honom. Han sträckte fram handen och la den på bröstet på den ungen mannen. Det kändes som ett blixt nerslag for igenom honom rakt in i den ungen mannen. Det var gjort han var fri, äntligen efter så många år. Han stoppade ner handen innan för sin dräkt och tog fram en ring. Ringen satte han på den unga mannens ringfinger och sedan reste han sig upp och gick sedan iväg medans han visslade på en glad melodi.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *