Gåvan – Kap 2 Mötet

27 oktober 2006

Drömmen var samma som förra gången och samma smärta hade dykt upp i hans vänstra axel. Gabriel stirrade in i elden. Tre nätter i rad hade han haft samma dröm. Ansiktet på den perfekta kvinnan kunde han inte glömma eller smärtan som alltid dök upp. Det hela var väldigt förvirrande, drömmen måste ha något samband med det som hade hänt honom. Han sparkade till sin packning som låg vid hans fötter. Irriterad över att inte kunna komma på vad som orsakade drömmen eller varför han vaknat upp på stranden utan att komma ihåg hur han kommit dit. Han skulle vara tvungen att uppsöka Toras och det var en sak han verkligen inte såg fram imot.
Toras var högt uppsatt inom rådet och han var också en präst. Han var inte världens trevligaste person. Gabriel var en av de få personerna som vågade säga imot Toras och det tyckte Toras inte om. De två hade aldrig kommit överens om hur saker och ting skulle gå till så de håll sig borta från varandra. Men det gick inte alltid och då var det ett himla liv mellan dom. Gabriel suckade. Nu skulle Toras verkligen njuta. Att han skulle komma och be honom om råd. Detta skulle Toras aldrig låta honom glömma.
Arjo gnäggade och stampade till i marken. Gabriel kände det med. Något iakttog dem och vad det än var så höll det sig gömt. Hans blick sökte igenom snåren som var runt omkring dem. Men han såg inget annat än buskar och träd. Nu önskade han att han tagit med sitt svärd. Men det hade han lämnat hemma. Varför han lämnat det hemma undgick honom. Gabriel tog fram det sista han hade av maten. Det ända som fanns kvar var lite torrt bröd som han började knapra på. Det gjorde ont när han svalde men det hade blivit bättre under de 2 dagarna han varit på väg hem. Han släckte elden.
Den obehagliga känslan att han var iakttagen ville inte ge sig. Han spände på sin packning på Arjo. När han skulle sitta upp hörde han hur en pinne knäcktes inuti buskarna bredvid honom. Utan att ens tänka sig för kastade han sig in i buskarna. Han landade på något mjukt men det var allt han känna innan det han landat på började sprattla. Gabriel grabbade tag i vad det nu var som gömde sig under en grön dräkt.
”Aaahh” skrek det. Det lät som en kvinna, hann han tänka innan något slog till honom i sidan av huvuden. Hela världen gungade till men han fick tag i en arm och böjde dens handled.
”Ajjjj. Sluta det gör ont”
”Rör dig inte för då knäcker jag din handled” Sa Gabriel med en kall stämma. Han drog av den gröna slöjan som dolde ansiktet. Gabriel ryggade tillbaka. Ansiktet var inte mänskligt. Ögonen var röda och såg ut som en katts. Huden var täckt med små svarta fjäll som täckte hela ansiktet och tänderna var spetsiga.
”Vad är du för något?” Varelsen sa inget. Han vek varelsens handled ännu mer bakåt så att den gnällde till.
”Om du inte svara mig kommer jag att knäcka din handled. Så det är bäst att du svara mig”
”Snälla sluta. Jag vill inget ont” Sa varelsen med en ynklig stämma som inte passade den alls.
”Svara mig då”
”Vet inte vad jag är. Snälla släppa mig det gör ont” Gabriel släppte lite på trycket mot varelsens handled.
”Varför smyger du omkring här?”
”Jaaag letade efter mat”
”Jaså” Gabriel drog upp varelsen från marken. Varelsen nådde honom bara till bröstet. Han gick ut från buskarna med varelsen framför sig. Den såg väldigt ynklig ut. Varelsen hade en grön dräkt som täckte dens kropp. Varelsens fötter hade tre klor fram och en där bak och dens knä böjdes inåt. Han släppte dens handled och säg att dens arm inte alls var någon människas. Den hade bara fyra fingrar och de såg mer ut som klor än fingrar. Varelsen backade som om den skulle fly. Men helt plötsligt stannade den.
”Så du tänker in fly” Sa Gabriel och log lite lätt. Varelsen kurade ihop sig. Den såg betydligt ynkligare ut nu. Han skakade lite lätt på huvudet. Och gick fram till Arjo som stod och stirrade på varelsen. Arjo ryggade tillbaka.
”Såja. Det är bara jag” Sa han med ett lugnt tonfall och smekte Arjos mule med sin hand. Gabriel satt upp i sadeln och vände på Arjo och red iväg. Han kollade över sin axel och såg att varelsen stod kvar där den stannat. Vad var det för något? Gabriel manade på Arjo. Hingsten tog ett språng och började galopperade.

Timmarna flöt förbi medans han grumlade på vad som hade hänt honom. Hur hamnade jag på stranden och varför har jag den förbaskade drömmen. Gabriel fick ingen rätsida på det som hade hänt, han fick avbryta sitt grubbleri. Känslan av att vara iakttagen hade helt plötsligt kommit över honom Han såg något som sprang snabbt inne i skogen. Det förföljde honom, men än hade det inte givit sig till känna eller hotat honom på något vis. Han var på sin vakt och bannade sig själv över att ha lämnat sitt svärd hemma. Det enda han hade var en liten slidkniv som inte skulle vara till större hjälp, om det som förföljde honom skulle anfalla.
Gabriel tog snabbt beslutet, om han skulle bli anfallen ville han ha det på sina villkor. Han red i lugnt tempo som han gjort den mesta av tiden och kom till en stor öppning bland träden. Där hoppade han av från Arjo och drog av sin packning för han ville ju inte att den som förföljde honom skulle fatta några misstankar. Han la ner sin packning på marken och ledde Arjo fram till en liten damm. Där lät han Arjo dricka sig otörstig medans han samlade ihop lite kvistar. Han lyssnade intensivt för att höra om något var där men han hörde inget. Tillslut hade han famnen full av kvistar och större grenar som han la ner vid dammen.
Gabriel gick fram till sin packning som låg mitt i gläntan, han ångrade att han lagt den där, det var oskyddad mitt ute i gläntan. Den som förföljde honom kunde använda en pilbåge för att döda honom. Men inget hände när han hämtade packningen.
Gabriel drog fram eldjärnet som han hade i sin packning och skrapade på fnösket han hade i sin pung med kniven och fick fram något som såg ut som brunt bommull. Han tog lite torrt gräs som låg gömt under några buskar och sedan drog han kniven på eldjärnet och fick fram gnistor som fick fnösket att börja glöda. Han la fnösket på det torra gräset och blåste försiktigt och det tog eld. Han la det på marken och la några små pinnar över det brinnande gräset som också tog eld. Medans han spejade runt omkring för att se om han kunde se vem det var som förföljde honom matade han elden med pinnar tills han blev nöjd. Gabriel visste att det fanns någon där ute som iakttog honom.
Gabriel gick fram till ett litet pilträd som växte intill dammen. Han knäckte av en lång gren och gick fram till väskan där han drog fram en lite stump snöre som han band fast längst ut på grenen. Sedan skar han av en bit från grenen och skar biten som ett v. När han var klar band han fast den vid änden av snöret och kastade den i vattnet. Fast än Gabriel kände sig iakttagen slappnade han av och njöt av att fiska, något som han inte gjort sen före kriget. Han började skratta och han kunde inte sluta. Det var som något brustit inom honom något som han hållit instängd väldigt länge. Det kändes väldigt skönt att äntligen kunna skratta av glädje, något som han inte hade gjort sen Tipon.
Hans skratt dog bort när han kände hur det rykte till i fiskespöet och sedan en gång till. Gabriel drog snabbt upp fiskespöet och längst ner på snöret sprattlade en gädda. Han tog fram sin slidkniv och grep tag om gäddan. Den var hal och sprattlade i hans hand. Gabriel slog till gäddan i huvudet med knivens handtag några gånger för att vara säker på att den var död. Sedan skar han upp gäddans mage och rensade den. Det ska bli gott med lite fisk. Han drog av snöret från grenen och rullade ihop det och stoppade ner den i packningen. Gabriel trädde på gäddan på grenen och stack ner grenen i marken så fisken hängde över brasan.
Solen gled saka ner i väst och gav ifrån sig ett rött sken.
Gabriel kände på fisken. En liten stund till sen skulle den vara klar. Han slöt ögonen och lutade sig mot sin packning för att få lite stöd. Gabriel hörde hur Arjo betade bredvid honom och han hörde hur en mus sprang inne bland snåren för att hitta något ätbart.
Bilden av varelsen som han hade träffat för några timmar sedan dök upp i hans sinne. Han såg den ligga under ett par buskar på andra sidan av gläntan. Gabriel slog upp ögonen han kände sig yr och lite illamående. Va var det där?. Han reste sig upp och tittade mot platsen som han sett när han blundade. Gabriel såg inget ovanligt. Men på något sett visste han att varelsen låg under just i buskarna.
”Du kan komma fram. Jag vet att du ligger under buskarna” Inget hände.
”Visa dig” skrek han. Buskarna darrade till.
”Det är lika bra att du kommer fram om du inte vill att jag ska komma dit och ta fram dig” Varelsen reste sig upp och dens ansikte doldes av en grön slöja.
”Varför förföljer du mig?” Frågade han varelsen, men den sa inget utan stod bara kvar. Den hade varit rädd för honom första gången de mötts, men ändå förföljde den honom två mil genom hård bergsterräng. Varför har den förföljt mig? Det förstod han inte, om den nu var rädd för honom.
”Varför förföljer du mig” sa han med en vänligare ton. Han såg varelsens röda ögon som stirrade på honom och sedan förbi honom. Den tittade mot elden och då förstod han att den ville ha mat och att den måste ha trott att han skulle leda den till det och den hade haft rätt. Gabriel skakade lite lätt på huvud och satte sig ner vid elden.
”Ville du ha lite mat? Men kom då.” Han vinkade till sig varelsen men den rört sig inte.
Gabriel drog av fisken från pinnen och delade den på mitten och la ena halvan två meter från där han satt vid elden och satte sig ner igen och började äta av den grillade gäddan.
Det tog en liten stund innan varelsen börja röra på sig, vaksamt och på sin vakt mot honom rörde den sig framåt med sin blick fäst på honom som om den trodde att han skulle attackera när den var tillräckligt nära. Varelsen böjde sig ner och snappade upp fisken i sin klo försedda hand som den förde in under den gröna slöjan som döljde hela dens ansikte förutom dens röda kattliknande ögon. Gabriel höll sig stilla, han ville inte skrämma varelsen mer än vad han hade gjort vid deras första möte där han nästan hade brutit dens handled. Varelsen stod kvar där fisken hade legat och stirrade på honom, men Gabriel tittade inte på varelsen direkt för han ville inte att den skulle bli rädd igen och om det hände skulle den med säkerhet att springa iväg och han ville gärna veta mer om denna underliga varelse.
Varelsen stod kvar på samma plats i nästan en timme innan den rörde sig mot honom, dens steg var försiktiga och lätta som om den var beredd på att fly om han skulle göra något. Den var nu knappt en meter ifrån honom och närmade sig. Varelsen böjde sig sakta ner och petade på den uppätna gäddan som låg vid honom. Den tog upp den och stoppade den innan för sin gröna slöja och Gabriel hörde hur fiskbenen knäcktes när varelsen tuggade.
”Var det gott?” Frågade han varelsen, den reste sig snabbt upp och backade, men när han inte rörde sig stannade den upp och tittade på honom. Varelsens huvud rörde sig från sida till sida i en mjukrörelse. Rösten som kom från varelsen stämde inte överens med dens groteska yttre. Dens röst fyllig och det lät som om den skulle passa till en kvinna.
”Jaa” sa den väldigt försiktigt.
”Det var ju bra. Förlåt för hur jag behandla dig innan, men du skrämde mig” Gabriel mötte nu varelsens blick som inte såg skrämd ut längre utan den såg mer nyfiken ut än något annat.
”Sätt dig så kan vi prata” Gabriel gjorde en gest mot marken för att visa att han inte ville något ont och varelsen gjorde som han hade sagt.
”Mer mat?” Frågade varelsen.
”Tyvärr fisken var det ända ja..” Han började gräva i sin packning och fick tillslut fram ett gammalt äpple som han räckte till varelsen.
”Här den är nog inte lika god som fisk var, men det går att äta” Varelsen snappade åt sig äpplet med sina klor och stoppade in den under sin gröna slöja. Gabriel hörde hur varelsen luktade på äpplet.
”Det är frukt” Sa Gabriel.
”Men om du inte vill ha det så kan jag ta det” Då hörde han hur varelsen började tugga på äpplet. Han log och lutade sig tillbaka.
Molnen på himlen hade färgats orangeröda av solen som var på väg ner. Några stjärnor började synas på den allt mörkare himmeln. Det började bli kyligt i luften nu när solen vart på väg ner, men brasan gav ifrån sig en behaglig värme. Gabriel tog grenen som han använt som fiskespö och knäckte den och kastade delarna på elden som sprakade till.
”Har du något namn?” Frågade han varelsen. Varelsen nickade.
”Vad heter du då?”
”Vet inte”
”Men du sa att du hade ett namn” Sa Gabriel och varelsen nickade igen. Gabriel kliade sig i nacken.
”Om jag förstår det har rätt, har du ett namn men du vet inte vad det är?” Varelsen nickade så kraftigt att slöjan flög upp och visade dens mun. Gabriel ruskade på huvudet.
”Varför vet du inte ditt namn?”
”Vet inte” sa varelsen och ryckte på sina axlar. Varelsen la sig ner på marken och kurade ihop sig till en liten boll. Ett svagt brummande kom från varelsen, det lät som en katt som spann. Gabriel förstod sig inte på varelsen alls eller på hur han reagerat på situationen heller. Om han träffat varelsen för 5 dagar sedan skulle han med säkerhet ha dödat den. Men nu var det som han alltid varit tillsammans med den underliga varelsen som inte visste vad den hette. Han visste att den inte ville skada honom, det var som om den sökte hans beskydd på något vis, men han visste inte varför men på något viss kände han att han skulle beskydda den mot allt som hotade den. Den var på något sett viktigt men hur eller varför visste han inte. Varelsens spinnande fick honom att känna sig varm inombords och väldigt sömnig. Hans ögonlock föll ner och han började andas tyngre. Sömnen kom snabbt och han föll in i drömmarnas värld där kvinnans ansikte fanns och ljudet av varelsen spinnande ekade i mörkret där han stod och tittade på den underbara kvinnan vars ansikte som fick honom att längta efter henne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *