Genom tiden (uppdaterad)

13 januari 2009

Vänner mig följt och vikit av mot graven.
Kärlekar mig drabbat och aldrig mig lämnat.
Dagar har passerat men minnena långsamt bleknar.

Värld jag format den förnimmer mig ej.
Vandrar genom skogar jag fött upp ifrån sten.
Mina avtryck lättar, jorden mig långsamt lyfter.

Vackert som var ter mig slöjat och förvridet.
Rörligt och mjukt nu stelnat, segt och knotigt.
Ljud som hörts dovnar sakta tyst bort.

Kvar blott de sår som ondskan hårt har skapat,
de stelnar mina vätskor likt höstens råa kyla.
Mitt ljus fladdrar bränslelöst svagt förtvinande.

Kanske bäst nu att i steget stanna.
Slå rot och vila minnas alls inget mer.
Glömma alla intryck båd ljus, ljud och beröring.

Finns det en vila eller blir det blott inget.
Är inget det sanna som väntar med tiden.
Men tiden väntad inget ändå saknas bittert.

Rörelsen stannad fortsätter ändå vidare och fram.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *