Gravens grinige herre

30 augusti 2004

Revastyr var på uselt humör. Inte hans vanliga klassiska ondinghumör, utan snarare något som kan liknas vid sinnestämningen hos en ovanligt aggressiv, blodtörstig, dreglande mördarhund som inte fått sitt dagliga mål av blodigt kött på en vecka. Hans underhuggare Suljek hade tidigare på natten totalt ohänsynsfullt krossat hans bästa fladdermus mot en katakombvägg, och för att späda på det hela hade Revastyrs kvinnliga sällskap haft huvudvärk sedan medeltiden. Frustration är inte ett ord som normalt räcker för att beskriva hans känslotillstånd; just denna natt skulle det vara som att jämföra solens ständiga bedrövliga strålande med den blåbleka lågan hos en ovanligt sliten oljelampa.

Revastyr fräste lagom vampyrlikt och klappade sin trogne hund Valdiovsocchsk på dennes bestaktiga nacke. Varför kunde folk helt enkelt inte lämna honom ifred? Vart han än gick så kom någon dreglande liten slyngel som ville skaka hans hand. Bara för att han var en två tusen år gammal tyrann med krafter som en ovanligt kraftig tornado en söndagsförmiddag behövde väl inte alla kretsa kring honom som gamar runt ett as. Revastyr ryste och upptäckte förstrött att hunden ätit upp hans högra arm igen – den han hade sitt bästa benarmband på. Han fnyste irriterat så att den kvarvarande armstumpen vibrerade, muttrade några väl valda ord på den mörkaste-av-de-mörkas språk och förvandlade prompt hunden till en rädisa. Det skulle ta minst en kvart för armen att växa tillbaka igen.

Om han hade haft något vett kvar hade han förmodligen tappat det för århundraden sen. Samma rutiner varje natt: terrorisera bygden – som nu bestod av sju små lerhus vars inneboende bara dreglade uppskattade åt hans brillianta ondskefulla illgärningar, flyga till någon större stad och sörpla te med vansinniga gamla stövelmakare samt välta några av de lokala fåntrattarnas kor. Visserligen var det rätt underhållande att välta kor. När han kom att tänka på saken var nog kovältningen en av de mest underhållande beståndsdelarna i hans liv. Det är nästan något hysteriskt över deras förtvivlade råmanden när de är på väg att tippa över.

Just nu befann han sig dock längst ner i sin katakomb som han ärligt knyckt av en ädel furste för oräkneliga år sen. Graven var övertäckt med spindelväv och nedskräpad av liken efter hundratals äventyrare som vågat sig ner i kryptans iskyla. Man tycker ju att de borde inse att det vore smartast att vända tillbaka när de får kravla över horder av kroppar i varierande grader av förmultning innan de ens kommit förbi ingångstunneln. Men icke, de skulle envisas med att komma springande, vrålande som om de vore sinnesrubbade, och vifta med sina löjliga svärd och sköldar.

Revastyr lade sig ner i sin kista och drog för locket. Kanske skulle några hundra års sömn göra världen till ett mindre eländigt ställe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *