Gruk och Tinuviel del 1

23 februari 2005

Berömda kärlekspar som Romeo och Julia, Tristan och Isolde eller Aragorn och Arwen bleknar vid jämförelsen med denna fantastiska, romantiska och hittills helt okända kärlekssaga! Äntligen är den här, på begäran: Berättelsen om Gruk och Tinuviel!

Tack till Liuba för inspiration.

Slutackordet klingade i rummet. Gruk väntade tills strängarna hade slutat vibrera innan han lyfte ner harpan ur knäet och bugade sig lätt. Det lilla sällskapet – en baron, hans baronessa, ett par herrar och damer från deras hov samt ett par tillresta gäster – applåderade nådigt.
”Mycket trevligt”, sade baronen och höjde sina redan höga ögonbryn. Gruk log och tackade. Fint folk var vanligen snåla med berömmet. Lågmälda applåder och två ord var att betrakta som översvallande.
Gruk sökte upp köket när han tilläts lämna baronens sällskap. Han slog sig ner för att språka lite med tjänstefolket. Han hade en obehaglig känsla av att kokerskan var lite kär i honom, men hennes mat var för god för att avstå. Förresten hade Gruk genom åren vant sig vid att kvinnor hade en tendens att bli kära i honom. Han hade kommit ut ur en ganska förvirrad pubertet som en högväxt ung man med breda axlar och smala höfter, långa bruna lockar, stiliga anletsdrag, stora, milda ögon och en synnerligen inbjudande mun. Att han dessutom var öppen och talför och sjöng som en gud gjorde förstås inte saken sämre. Efter några dumheter i ungdomsåren hade dock Gruk nu, vid tjugofyra års ålder, lärt sig att ta det försiktigt med kvinnorna. Han hade också lärt sig att hantera svärmerier och vifta bort dem utan att förolämpa.
Det fanns dock stunder som han kunde känna sig oerhört ensam, som nu när han satt där i köket i baronens slott, åt god mat och skämtade med kokerskan och kökstjänarna.
Jag önskar att jag hade någon, som älskade mig bara för min skull, och inte för mitt utseendes, tänkte han för sig själv.
Han hade varit i baronens tjänst hela vintern. Snart skulle han dock ge sig av neråt kusten. Baronen hade en son som snart skulle gifta sig med en flicka från Nyhamn, och Gruk var engagerad att spela på bröllopet, som enligt traditionen firades i flickans föräldrahem.

Fru Melanna betraktade sin dotter.
”Kan du inte åtminstone försöka att sträcka på ryggen, lilla vän?” suckade hon. Tinuviel sträckte lydigt på de runda axlarna. Det hjälpte inte. Klänningen satt helt enkelt inget vidare, och den där rosa färgen som passade Loassa och Vadrina så väl fick Tinuviel med sin bleka hy och råttbruna hår att försvinna alldeles. Fru Melanna suckade igen. Det var för sent att skaffa fram en annan klänning, och dessutom hade Ghelia bestämt sagt att hon ville att hela bröllopet skulle gå i rosa. Nåja. Tinuviel hade aldrig varit festens mittpunkt tidigare, och hon skulle antagligen inte ha blivit det den här gången heller ens med en annan klänning.
Tinuviel själv var ytterst medveten om detta, vilket förstås bidrog till hennes hopsjunkna hållning och tråkiga min. Loassa och Vadrina, hennes systrar, såg ut som skira prinsessor när de svepte in framför henne på deras kusins bröllopsfest. Allt var mycket riktigt rosa därinne – blommor, tyger, kläder. Tinuviel hade aldrig tyckt om sin kusin, och detta rum som tycktes fullkomligt nedkladdat av rosa spyor ändrade inte hennes ståndpunkt. Hon koncentrerade sig på att vara så osynlig som möjligt (vilket kanske hade varit lättare om hon inte varit huvudet högre än de flesta kvinnorna i rummet och därtill tämligen omfångsrik). Hon följde efter sin mor till matbordet.
”Ät inte så mycket, Tinuviel”, väste fru Melanna automatiskt när Tinuviel tog för sig av de fyllda småbröden och svanpastejen. Tinuviel rodnade och fumlade och tappade förstås pastejkniven på golvet. En tjänare var genast där och tog hand om den. Tinuviel försökte få fram en ursäkt, men tjänaren hade anlagt en professionell dövhet och låtsades som om hon inte fanns. Fru Melanna märkte inte heller något. Hon hade uppmärksamheten mot ingången, där just bruden trädde in. Härolden äskade tystnad. När pladdret och viskningarna från gästerna hade upphört, stämde en vacker mansröst upp en högtidlig kärlekssång, om lycka och trohet och den Eviga Kärleken, som övervinner allt. Vackra, blonda Ghelia – klädd i vitt, men med ett jättefång av rosa rosor i famnen – steg fram, och alla ungmör bland gästerna (alla klädda i rosa, förstås) slöt sig till henne, så som seden var. Tinuviel backade mot väggen och försökte hitta någonstans att sätta sig innan någon fick för sig att putta fram henne. Loassa och Vadrina var naturligtvis där bredvid bruden redan. Som tur var verkade Melanna för ögonblicket glömt bort sin tredje dotter och suckade hänfört över all rosa skönhet.
Jag skulle ändå bara förstöra för Ghelia, tänkte Tinuviel. Hon avskyr mig för att jag är stor och klumpig. Hon kan lika gärna få ha sitt hemska rosa brudfölje ifred.
Bruden och hennes tärnor skred fram mot den väntande brudgummen, alltmedan mansrösten fortsatte sin smäktande sång. Tinuviel sneglade omkring sig för att få syn på sångaren. Han satt på läktarens räcke med sin harpa, en underskön ung man som fick Tinuviel att fnysa. Det kunde man ju ha väntat sig, att någon med en sån sirapsröst skulle se ut sådär. Hon försökte att inte låtsas om sin första reaktion (en lätt hjärtklappning och rodnad) eftersom hon var väl medveten att en man som såg ut som sångaren på läktaren aldrig någonsin skulle bevärdiga henne med mer än möjligen en föraktfull blick. Hon suckade, föste bort en motsträvig, råttfärgad hårslinga som klibbade fast vid hakan och tog ett stort bett av det fyllda brödet.
Sångaren kom till slutfrasen exakt när Ghelia nådde sin brudgum, sonen till en baron från inlandet. Ghelia hade knappast kunna göra ett bättre parti, och alla var helt överens om att det var tack vare att hon var så vacker, liksom alla kvinnor på den sidan släkten. Tinuviel suckade igen. Varför bråddes inte hon på sin mor, som systrarna? Nej, istället hade några illvilliga gudar bestämt att hon skulle ärva sin fars kraftiga kropp, trista färger och stora näsa. Hon tuggade på brödet medan prästerna läste sina välsignelser över brudparet och bröllopskontraktet undertecknades. Sedan började musiken spela igen, en glad dansvisa framförd av några musiker på ett podium. Den vackre sångaren var bland dem, men han höll tyst och nöjde sig med att spela harpa nu. Tinuviel reste sig beslutsamt för att hämta mer mat, men den här gången dök hennes mor upp i vägen.
”Så du ser ut, vännen”, sade fru Melanna och borstade brödsmulor från Tinuviels klänning. ”Torka dig om munnen, du har något i mungipan. Ät inte mer nu, kom här, din far och jag har någon vi vill att du ska träffa.”
Hon drog iväg Tinuviel tvärs över rummet och stannade nästan mitt för musikernas podium, där fadern, herr Vinilam, väntade tillsammans med en tunn herre i medelåldern.
”Här är min äldsta dotter, herr Kobel”, sade Vinilam stolt och slog ut med armen. ”Är hon inte grann?”
Tinuviel ville sjunka genom jorden. ”Grann” var ett både fånigt och missvisande uttryck, och herr Kobel såg mycket riktigt besviken ut. Tinuviel var beredd att satsa pengar på att han hade hoppats att herr Vinilams äldsta dotter hade varit Loassa eller Vadrina istället. Hennes föräldrar hade ihärdigt försökt gifta bort henne sedan hon fyllde arton för snart två år sedan, men av någon märklig anledning hade friarna en tendens att dra sig ur. Ibland lät de uttryckligen förstå att det var någon av de yngre döttrarna de var intresserade av, men herr Vinilam lyssnade aldrig på det örat. Loassa var arton och Vadrina bara sexton, och de skulle inte ha några svårigheter med att hitta friare. Det var Tinuviel det var problem med, och eftersom Vinilam var systematiskt lagd så ville han bli av med sin äldsta dotter först. Tinuviel var inte själv särskilt pigg på att bli bortgift som en tygbal i sin fars affärsrörelse – sanningen att säga brukade hon anstränga sig lite diskret så att friarna skulle bli ännu mindre angelägna än vad de redan var. Just nu var hon dock mest bara uttråkad medan faderns berättade om vilken fin och väluppfostrad flicka hon var och hur stor hans nästa kungliga tygorder var. Herr Kobel lyssnade och nickade. Tinuviel tittade sig omkring, på dansande och konverserande grupper av människor, på de koncentrerade musikerna, på dansen igen, på… vänta lite. Hon blev plötsligt medveten om att något inte stämde och sökte sig tillbaka med blicken.
Den vackre sångaren tittade rakt på henne med förundrad min.
Tinuviel blev rasande. Hon kanske var storväxt och ful, men hon var inget missfoster som behövde stå ut med att bli utstirrad. Hon blängde tillbaka på sångaren. Till hennes förnöjelse tittade han genast bort med skamsen min. Han hade dessutom uppenbarligen kommit av sig i sitt musicerande, vilket verkade orsaka viss irritation bland hans medspelare. Tinuviel flinade för sig själv medan han fumlade med notbladet och försökte komma in på rätt ställe. Det var rätt åt honom, som stirrat ut henne så. Uppblåsta idiot.

Gruks förvirring höll i sig ända till styckets slut, en förvirring som var helt oförklarlig för honom själv. Den där långa, kurviga flickan med de stora ögonen och markerade ansiktsdragen hade sett så ensam och arg och olycklig ut i sin illasittande rosa klänning. För ett ögonblick hade han inom sig sett henne som hon borde ha varit, glad och skrattande och lycklig. Den känslan var så stark att han helt kom av sig. Han skämdes också över att ha irriterat henne. Det var i sig anmärkningsvärt – få kvinnor brukade bli irriterade när han tittade på dem (förutom de som varit inblandade i de där olyckliga episoderna i hans ungdom och som han helst ville glömma).
Hans medmusikanter skrattade åt honom när stycket var slut och pikade honom för att han inte hade övat och antagligen låtit sig distraheras av någon vacker dam. Gruk skämtade tillbaka och låtsades som ingenting. Han fortsatte dock att kasta snabba, försiktiga ögonkast åt den storväxta flickans håll. Han lade märke till att hon tillbringade större delen av kvällen antingen sittande eller stående längs en vägg, när hon inte befann sig i en liten elegant kvinnas släptåg. Flickan såg lika olycklig ut hela kvällen. Det var inget tvivel om att hon vantrivdes. Gruk undrade lite över detta. De flesta unga flickor tyckte ju om baler och fester.

Tinuviel Vinilamsdotter var visserligen ingen nätt liten älva, men herr Kobel beslutade sig ändå efter moget övervägande att göra henne till sin hustru. Han hade alltid trott på att rejäla kvinnor var duktiga på hushållsarbete och födde många barn, och hennes far erbjöd dessutom ett delägarskap i en mycket framgångsrik affärsrörelse under förutsättning att äktenskapet blev av. Han diskuterade saken med herr Vinilam, herrarna skakade hand, och herr Kobel gick sedan att officiellt framföra sitt frieri till sin unga utvalda. Hon väntade i tesalongen, väl medveten om vad som komma skulle. Hennes systrar syntes inte till, och hennes mor reste sig genast med krystade ursäkter när herr Kobel trädde in.
”Ja, jag lämnar väl er ensamma”, sade fru Melanna. Hon fnittrade tillgjort och hötte med fingret åt herr Kobel. ”Ni hittar väl inte på några dumheter nu, herr Kobel?”
Tinuviel himlade med ögonen. Hennes mor gav henne ett strängt ögonkast, gick ut och stängde dörren efter sig. Herr Kobel harklade sig. Det var lika bra att få det hela överstökat.
”Ja, fröken Tinuviel”, sade han. ”Jag vet att jag varken är ung eller vacker, men min hälsa är god och min ekonomi likaså.”
Han gjorde en paus och tog fram den vita tygblomman.
”Jag har er fars välsignelse i denna sak”, fortsatte han. ”Fröken Tinuviel, vill ni bli min hustru?”
Han räckte fram tygblomman till Tinuviel. Hon tvekade. Herr Kobel förstod mycket väl att han knappast var drömprinsen för en ung kvinna, men samtidigt var ju inte Tinuviel direkt någon drömprinsessa heller, så hon borde vara glad och tacksam över att överhuvudtaget bli föremål för ett frieri. Till slut sträckte hon dock fram sin vänstra hand.
”Jag accepterar”, sade hon, men hon lät inte glad när hon sade det.
Nåja, hon vänjer väl sig vid tanken, tänkte herr Kobel medan han fäste tygblomman runt hennes handled.

Fru Melanna hade tillbringat hela veckan med att tjata på henne. Så småningom hade Loassa gjort henne sällskap.
”Jag kommer aldrig att få gifta mig om inte du blir gift först”, gnällde den yngre systern.
”Du kommer knappast att hitta ett bättre parti”, envisades fru Melanna.
Tinuviel slingrade sig och strävade emot. Hon var så otrevlig hon vågade mot herr Kobel, men han bara log överseende, så där kom hon ingen vart. Till slut kallade hennes far in henne på sitt arbetsrum.
”Tinuviel, din mor säger att du är besvärlig”, började han. ”Herr Kobel är förmodligen den bäste friare du någonsin kommer att få. Han är välbärgad och jag är mån om att få honom som affärskompanjon.”
”Han är gammal”, muttrade Tinuviel.
”Du får det att låta som om han står med en fot i graven. Så förfärligt gammal är han inte, han är bara lite över fyrtio och vid prima vigör. Han är dessutom, tro det eller ej, ganska så förtjust i dig.”
Tinuviel trodde inte på det ett ögonblick, men hon sade inget. Herr Vinilam reste sig och lade händerna på ryggen.
”Jag vill att du ska ha en sak klar, Tinuviel. Jag kommer att diskutera bröllopet med herr Kobel imorgon, och vi kommer att nå en överenskommelse. Jag kommer att bli mycket besviken på dig om du gör så att den överenskommelsen går i stöpet! Du kommer inte att kunna räkna med en så framskjuten plats i mitt hushåll om du ställer till det den här gången också.”
Tinuviel tyckte inte att hennes plats i sin fars hushåll var överdrivet framskjuten, och det sade hon också. Vinilam blev röd i ansiktet.
”Dumma flicka!” skrek han. ”Passar det sig inte att gifta sig med herr Kobel så blir det klostret för din del! Försvinn härifrån nu!”
Tinuviel skyndade ut ur rummet. Hon var skakad. Hennes far hade aldrig skrikit så åt henne förut – och han hade alltid lovat henne att hon aldrig skulle hamna i kloster om hon inte själv ville. Och Tinuviel hade alltid sagt att klostret var den värsta plats hon kunde tänka sig, för det låg långt upp i inlandsbergen, och där späkte sig skinntorra prästinnor i tagelskjortor och dyrkade den kalla mångudinnan, och den som en gång tagit klosterlöftena fick aldrig träffa sin familj eller ge sig tillbaka ut i världen igen. Tinuviel kanske inte alltid var på god fot med sin familj, men att sitta inlåst i ett avlägset kloster resten av livet tedde sig allt annat än lockande.
Hon låg länge vaken den kvällen. Hon vände och vred på saken, och till slut somnade hon utan att ha fattat något beslut i frågan.
Dagen därpå kom mycket riktigt herr Kobel på besök. Han pratade länge med hennes far och framförde sedan sitt frieri till Tinuviel själv. När hon till slut sade ja var det med en känsla av att acceptera det ofrånkomliga.

Så Tinuviel förlovade sig med tyghandlaren herr Kobel. Hennes far var nöjd eftersom han knutit en viktig affärskontakt, hennes systrar gladdes eftersom de nu själva kunde göra sin entré på äktenskapsmarknaden, och hennes mor började genast planera bröllopet, som skulle stånda fyra månader senare.

Tinuviel kände sig fruktansvärt vilsen. Ikväll skulle förlovningsfesten hållas, med vin och kakor och musik. Hon skulle för första gången i sitt liv tvingas vara medelpunkten på en fest och hon hade ingen aning om hur hon skulle hantera det. Hon strövade omkring i huset utan att riktigt veta vart hon skulle ta vägen. Till slut hamnade hon i stora salen. Hon snubblade på en matta och höll nästintill på att riva ner en av de blomstergirlander som tjänarna hade satt upp.
”Hur gick det, fröken?” frågade en röst. Tinuviel tittade upp på någon som hon kände igen som sångaren från Ghelias bröllop. Han kom emot henne. Han måste ha suttit i salen och övat, för han hade sin harpa i ena handen. Tinuviel förstod att han var en av kvällens musikanter.
Det gick bra”, mumlade hon. Han var lång, klart längre än henne själv, vilket var ovant för Tinuviel som var lika reslig som de flesta män. Hon skrattade förläget. ”Jag gör sådär hela tiden, snubblar alltså… Det var ju tur att jag inte förstörde dekorationerna.” Hon hejdade sig och kände sig plötsligt dum, stod där och pladdrade inför en anställd. Hon slog ner blicken och kände hur kinderna blev varma.
Till hennes förvåning skrattade han, inget hånskratt utan bara glatt och vänligt, som om hon faktiskt hade sagt något roligt.
”Då hade de väl fått sätta upp dem igen”, sade han. ”Det är ju frökens förlovningsfest.”
Tinuviel mumlade något ohörbart och ville vända sig om och gå därifrån, men barden öppnade munnen igen.
”Har fröken något önskemål?”
Hon tittade förvånat upp. Ja, att slippa gifta mig, ville hon säga, men det var förstås inte det han hade menat.
”Hurså?” sade hon.
”Jo, jag menar, vill ni höra någon särskild sång under kvällen?”
Plötsligt blev Tinuviel upprorisk. Här hade hon faktiskt chansen att påverka festen aldrig så lite. Hon kände ett leende växa fram i mungiporna.
”Ja, faktiskt. Jag vill slippa alla smöriga kärlekssånger. Jag vill inte höra en enda kärlekssång ikväll! Annars kan du spela precis vad du vill.”
Han skrattade igen, förvånat den här gången.
”Det var ett… udda önskemål, fröken. Det blir inte lätt. Men jag ska göra som fröken begär. Det är ju er kväll.”
Han bugade skämtsamt. Steg närmade sig, och han lyfte upp sin harpa, satte sig och började stämma den. Fru Melanna kom in i rummet.
”Där är du ju, Tinuviel”, sade hon. Hon lät stressad. ”Kom nu, det är hög tid att du börjar göra dig i ordning.”
Tinuviel följde med sin mor. Plötsligt kändes det som om hennes steg var lättare.
Han pratade med mig som om jag vore helt normal, tänkte hon förundrat. Som vilken flicka som helst.

Fortsättning följer… snart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *