Gruk och Tinuviel del 2

28 februari 2005

Gruk höll sitt löfte till Tinuviel. Inte en enda kärlekssång spelade han den kvällen. Det var tydligt att hon inte var särskilt lycklig på sin förlovningsfest, vilket man kunde förstå, för hennes fästman såg inte särskilt rolig ut. Emellanåt kastade hon dock en illmarig blick åt Gruks håll. De log i samförstånd över sin komplott. Hon bar blått ikväll, en färg som klädde henne betydligt bättre än rosa, men klänningen var enligt modets föreskrifter försedd med puffar och rosetter, vilket fick henne att se stor och tjock ut (till skillnad från den enkla, ljusa klänningen hon burit tidigare under dagen och i vilken hon bara hade sett lockande kurvig ut). Hon verkade inte trivas, konstaterade Gruk från sin plats. När hon blev tilltalad av någon gäst intog hon en slags flyktposition, spänd och tillbakadragen, mån om att komma därifrån. När hennes mor pratade med henne, däremot, sjönk axlarna ihop och hon såg kuvad och ledsen ut. Och hennes skrattande, dansande systrar och deras söta väninnor verkade inte prata med henne alls – men vid mer än ett tillfälle såg Gruk dem slå ihop sina huvuden och fnissa och viska och kasta elaka blickar åt hennes håll.
Gruk började förstå varför hon sett så olycklig ut på det där bröllopet.
”Åh, snälla bard, kan du inte spela sången om Höken och Näktergalen?” En av systrarna med väninna stod framför honom. De lade huvudena på sned och blinkade och log.
”Tyvärr, kära fröknar”, sade Gruk, ”det blir inga kärlekssånger ikväll.”
De båda flickorna blev bestörta.
”Tyvärr”, upprepade Gruk. ”Jag har mina befallningar.”
”Men snä-älla”, läspade systern och log inbjudande. ”För min skull?”
Gruk insåg att han struntade fullkomligt i hennes lovande leende och hade inte ett dugg lust att göra något för hennes skull, så han skakade bara kort på huvudet och började spela en annan visa om hökar, en jaktvisa. Tinuviel stod inte längre bort än att hon kunnat följa konversationen och förstått dess utgång. Han blinkade åt henne och belönades med ett snett litet leende.
Av någon anledning kändes det mycket bättre att göra henne till lags än den flinande blondinen till syster.

Seden bjöd att den som anställde en bard också bjöd honom husrum för natten. Alltså sov Gruk på en halmmadrass som hade tagits fram åt honom på köksgolvet. Dagen därpå samlade han ihop sina saker för att ge sig iväg. Trots att han tog god tid på sig, hade Tinuviel fortfarande inte synts till när han rimligtvis inte kunde skjuta upp sin avfärd längre. Det var något av en missräkning, så Gruk såg till att ”glömma” några notblad i stora salen. Under eftermiddagen återvände han, ursäktade sig och förklarade att han nog hade glömt något. Tjänarna släppte in honom i salen, och den här gången såg han faktiskt Tinuviel sitta utanför de öppna dörrarna som vette på trädgården. Han gick dit. Hon satt och läste på den lilla terrassen utanför salen, såg upp när hon hörde hans steg, reste sig till hälften och tappade boken hon läste.
”Är ni kvar?” undrade hon förläget medan de båda böjde sig ner efter boken.
”Jag glömde en sak”, sade Gruk. Deras huvuden krockade nästan, och Gruk var inte riktigt säker på hur det gick till, men plötsligt höll han Tinuviels händer i sina medan boken låg kvar på golvet. Hennes blå ögon såg in i hans. Luften tycktes tätna. Sedan mindes Gruk vem han var, vem hon var och var de befann sig. Han släppte hennes händer och tog upp boken för att räcka henne. Hon lade den ifrån sig på bordet. Hennes kinder var röda och hon tittade ner.
”Jag ville bara höra ifall kvällen var till belåtenhet”, sade Gruk. Han kände sig både förlägen och förvirrad. Hade han varit nära att kyssa henne nyss?
”Jag menar”, sade han, ”tycker fröken att jag skötte mitt uppdrag?”
Hon lyfte blicken och log plötsligt.
”Jadå.”
De blev tysta igen. Tinuviel fingrade på boken.
”Stannar ni i staden?” frågade hon blygt.
”Det beror på. Om jag får arbete här.”
De måste ha fått idén samtidigt, som om de vore vägledda av osynliga krafter.
”Tänk om ni skulle kunna…”, började Tinuviel.
”Vill fröken lära sig spela…”, började Gruk, samtidigt. De tystnade. Gruk bad om ursäkt för att han avbrutit henne.
”Nej, nej”, sade hon. ”Säg ni först.”
”Jag tänkte, att om fröken skulle vilja lära sig spela harpa, så kan jag ge lektioner. Om fröken vill, alltså.”
Det där lilla sneda leendet dök upp igen.
”Jag tänkte på samma sak själv”, sade hon. En busig glimt hade dykt upp i hennes ögon. ”Om ni kan tänka er ge lektioner…”
De såg på varandra.
”Jag ska genast höra med far”, sade hon. ”Vänta ni i köket så länge. Ta något att äta.”
Hon skyndade iväg, missade dörröppningen och törnade in i dörrposten, skrattade förläget och försvann in.

Hade det varit Loassa eller Vadrina som hade bett få bli undervisade av den tvålfagre harpolekaren, hade herr Vinilam sagt blankt nej. Hans yngre döttrar var karltokiga och alldeles för vackra för sitt eget bästa, och särskilt Loassa fick man ha ögonen på. Tinuviel, däremot, var det knappast någon fara med. Hon gick garanterat säker för eventuella kärlekskranka barder. Det troliga var väl att karlen behövde ett jobb, och sett att här fanns det pengar att tjäna. För Vinilam trodde inte ett ögonblick att Tinuviel hade kommit på idén med lektioner på egen hand, oavsett vad hon hävdade.
”Skicka in barden hit så jag kan diskutera lönen”, sade han. ”Men Tinuviel – jag vill att din mor eller någon annan sitter med på alla lektioner. Det ser inte bra ut att en ung kvinna vistas i enrum med en vandrande bard. Din fästman ser nog också gärna att du har ett förkläde.”
Tinuviel gick med på detta. Hon var inte förtjust i tanken på att hennes mor skulle sitta och bedöma henne, men hon förstod att det var ofrånkomligt.

Det visade sig dock att fru Melanna inte alltid ansåg sig ha tid att sitta och lyssna på sin dotters lektioner. Hon närvarade ju redan vid Loassas sånglektioner och Vadrinas teckningslektioner, och dessutom hade hon ett fulltecknat schema med visiter och bröllopsplanering att se till. Så kom det sig att det för det mesta blev herr Vinilams gamla mor som fick agera förkläde. Änkefru Tindra var nästan åttio år och ganska döv, men hon hade fortfarande god syn och ägnade lektionstimmarna åt att knyppla och brodera. Under tiden upptäckte Tinuviel att hon hade både tonkänsla och taktkänsla, och hon hade nog njutit av musiklektionerna även om det inte hade varit Gruk som undervisade henne.
Gruk och Tinuviel hittade snabbt sin egen jargong och sina egna skämt, som de fnissade åt utan att farmor Tindra hörde särskilt mycket. Den konstiga stämningen som uppstått när hon tappat boken var borta, vilket Tinuviel var glad för. Hon kände sig bara förvirrad och illa till mods när hon tänkte på det, för i det ögonblicket hade hon haft känslor som hon visste aldrig skulle kunna bli besvarade. Istället gladdes hon nu över att hon hade fått en riktig vän. Hon inte låta bli att förundras över hur vänskapen hade visat sig i form av någon som Gruk. Han var verkligen en helt annan person än vad hon först hade trott när hon såg honom på Ghelias bröllop, varken uppblåst eller självgod. Han skrattade åt samma saker som hon, och det visade sig att de hade samma smak när det gällde både det ena och det andra. När hon sade något dumt eller fumlade och tappade saker var det som om han inte ens märkte hennes klumpighet, och Tinuviel kände för första gången att hon kunde vistas i någons närhet utan att ideligen stamma och rodna och göra bort sig. Två gånger i veckan hade de lektioner, och de få timmarna var veckans bästa. Och de där känslorna som gjorde sig påminda ibland – dem försökte hon glömma.

Om Tinuviel njöt av sitt nya intresse och sin nyvunna vänskap, så pendlade Gruk mellan glädje och lidande. Redan efter första lektionen var allt han längtade efter att få vara i Tinuviels närhet. När hon satt där bredvid honom och lät fingrarna med förvånansvärd precision leka med harpans strängar värkte det i hans hjärta för att han inte kunde röra vid henne eller låta henne förstå vad han kände. Hennes leende var så varmt, hennes intellekt så kvickt, hennes sätt så naturligt och enkelt, och hennes hår såg så mjukt ut att han ibland måste koncentrera sig för att inte sträcka fram en hand och smeka det. Varje gång han kom in i musikrummet och hon satt där, var det som att komma hem – han som hade levt ett kringflackande liv i flera år. Tanken på att hon om bara några månader skulle bli herr Kobels hustru gjorde honom förtvivlad.
Jag älskar henne, tänkte han. Jag vet inte hur det gick till, men jag älskar henne och kan inte tänka på någon annan än henne. Om jag bara kunde låta henne förstå! Men vad skulle hon säga? Älskar hon mig?
Åh, dessa ovisshetens kval! Vad skulle hända om Gruk bekände sin kärlek och den visade sig vara obesvarad? Skulle hon köra bort honom och aldrig mer vilja se honom? Skulle hon skvallra för sin far? Allt eftersom veckorna led, insåg Gruk att han måste våga ta risken – bara han kunde få tillfälle till det.
Tillfället visade sig till slut. En dag – lektionerna hade hållit på i nästan sex veckor – var det tydligt att änkefru Tindra inte mådde bra. Hon klagade över trötthet och illamående och ålderdom.
”Men farmor, gå och lägg dig”, sade Tinuviel. Hon ringde på tjänarna. Snart stod två av dem i dörren. Efter en kort överläggning beslutades det att änkefrun skulle gå till sängs. I sitt indisponibla tillstånd tycktes inte änkefrun ha en tanke på att be någon annan ta över som Tinuviels förkläde – och till Gruks glädje föreslog inte heller Tinuviel något sådant. Snart var de ensamma, och Gruks hjärta började slå hårdare. Nu gällde det!
Tinuviel lyfte upp harpan igen. Hon sneglade mot Gruk. Plötsligt verkade en del av hennes första blyghet ha kommit tillbaka.
Gruk rörde vid hennes handled. Plötsligt fann han sig drabbad av tunghäfta – det hade aldrig hänt honom förr i liknande situationer. Tinuviel hejdade sin ansats och mötte hans blick, och när han såg in i hennes ögon visste han att hon varken skulle köra bort honom eller skvallra. Sakta lyfte han sin hand till hennes kind – så len den var – och när han lutade sig mot henne, lutade hon sig mot honom. Deras kyss var mjuk och trevande till en början, sedan allt ivrigare, medan hans händer omslöt hennes ansikte och hennes hand letade sig in under hans hår. De släppte varandra, såg på varandra, kysstes igen.
”Jag har aldrig kysst någon förut”, viskade Tinuviel.
”Aldrig har en kyss varit ljuvare än dina”, viskade Gruk. ”Jag älskar dig, Tinuviel.”
”Gör du?” viskade hon. Sedan log hon sitt underbara leende. ”Jag älskar dig också, Gruk.”

Ja, hur ska det gå för Gruk och Tinuviel? Ska de få varandra, eller kommer deras kärlek att leda dem i fördärvet? Missa inte den spännande fortsättningen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *