Gruk och Tinuviel del 3

17 mars 2005

Författaren kan nu, efter en tids efterforskningar och även en kortare resa till Nyhamns dammiga arkiv, äntligen presentera den spännande FORTSÄTTNINGEN.
Håll till godo!

Sommaren kom, och det var dags för herr Vinilam med familj att packa väskorna och åka ut till sin lantvilla några mil utanför staden. Det innebar naturligtvis också slutet för Tinuviels spellektioner.
Hon och Gruk hade inte haft några fler tillfällen att vara helt ensamma, utan de hade mest fått nöja sig med att utväxla ömma blickar. En snabb beröring, några framviskade ord, kanske en hastig kyss – men deras kärlek hölls vid liv ändå och brann allt starkare.
”Vi måste göra något”, viskade Tinuviel i slutet av deras näst sista lektion tillsammans. ”Efter sommaren står mitt bröllop.”
Gruk nickade utan att se på henne och låtsades upptagen av att lägga ner harpan i dess fodral.
Till nästa lektion, den allra sista, hade Tinuviel förberett sig. I Gruks hand stack hon en egenhändigt gjord ritning över villan och dess trädgård, med ett lämpligt, skyddat hörn av trädgården markerat med ett kryss.
”Möt mig vid krysset”, viskade hon.
”När?” frågade Gruk.
Tinuviel sneglade mot sin farmor, men den gamla damen verkade ha slumrat till.
”Vi åker i övermorgon”, sade hon. ”Vi kommer inte fram förrän på kvällen, så då har jag svårt att komma ifrån, men kvällen därpå.”
Gruk log och svarade med att öppna hennes hand och sluta hennes fingrar runt en hopvikt biljett.
”Läs det här när du är ensam”, viskade han. Med högre röst fortsatte han: ”Då ska det bli spännande att se om Cavourin sitter som den ska, min fröken.”
Tinuviel slog an strängarna. Farmor Tindra vaknade till av ljudet och log och nickade sedan i takt med musiken.

Älskade! började biljetten som Tinuviel öppnade när hon satt ensam i sin kammare den kvällen. Tanken på att vara åtskild från Dig är mig svårare än vad som är möjligt att förstå. Jag måste följa Dig till landet – jag ska gömma mig i byn och vänta där, i hopp om att få se Dig, om så blott på avstånd. Jag hoppas att vi kan hitta något sätt att mötas, ty det är så många saker jag vill säga Dig och så många kyssar jag ännu inte har fått från dina ljuva, ljuva läppar. Men det värsta av allt är detta: När sommaren är över ska Du bli en annans hustru! Älskade Tinuviel, så får inte ske! Mitt hjärta kommer att brista och jag kommer att dö om jag tvingas se Dig förlorad till någon annan…
Kom, Tinuviel, rym med mig! Det är lösningen på våra problem – du och jag kan resa utomlands, vi kan leva på min musik – vår musik, ty Du är också musiker. Tänk över detta, älskade, för det är den enda utväg jag ser.
På återseende, min kära! Måtte dagens möte inte vara det sista!
Din för evigt
Gruk.

Tinuviel läste biljetten igen och igen, tills hon kunde den utantill. Tårarna steg i hennes ögon och hennes kinder hettade. Visst hade hon tvivlat på Gruks kärlek – hur kunde han älska någon som hon? – men inte längre. Åh, visst ville hon rymma med honom och leva med honom – samtidigt tvekade hon. Hur skulle det vara, leva på landsvägarna, långt från den ekonomiska trygghet som fanns hos hennes familj och för den delen hos herr Kobel? Åh, varför kunde inte Gruk ha varit den välbeställde köpmannen istället? Hennes tankar vandrade hit och dit, vägde för och emot. Hon sov inte många timmar den natten.

Två dagar senare flyttade familjen till landet, och Tinuviel såg från första början till att göra det till en vana att ta en kvällspromenad i trädgården – ensam. Ingen ifrågasatte henne. Hennes systrar umgicks bara med varandra, eller sprang på bjudningar hos någon av de andra familjerna i grannskapet. Hennes mor satt mest och skvallrade med fruarna i grannskapet, och hennes far brydde sig inte särskilt mycket om vad kvinnfolket i huset gjorde. Att Tinuviel skulle kunna ägna sina kvällspromenader åt hemliga kärleksmöten i bersån längst bort i trädgården föll ingen in. Men hon och Gruk träffades snart sagt varje kväll, i månsken och stjärnljus, medan daggen kylde nattluften och syrsorna sjöng. I början talade de inte mycket alls om framtiden. Gruk frågade om sin biljett, och Tinuviel sade att hon egentligen ville rymma med honom, men att han måste förstå att hon också i så fall skulle ge upp många saker i sitt liv.
”Det är inget lätt beslut”, förklarade hon. ”Jag önskar att det vore det. Ge mig lite mer tid, bara.”

Sommaren led och kylig försommar byttes till ljumma högsommarnätter. Herr Kobel kom på besök och stannade i flera veckor. Till Tinuviels förvåning var han faktiskt riktigt trevlig. Han pratade med henne om ditt och datt, och även om hon inte såg fram emot att bli hans maka, så kunde hon i alla fall uthärda hans sällskap och till och med uppskatta det.

”Det var märkligt”, sade herr Vinilam en dag när hela familjen inklusive herr Kobel satt och drack te i trädgården (inte långt ifrån Gruks och Tinuviels hemliga mötesplats). ”Jag kan svära på att jag såg den där barden när jag red igenom byn idag.”
Tinuviel låtsades upptagen med att bre smör på ett kex.
”Ni vet, han som gav Tinuviel harplektioner.”
Tinuviel såg sig tvungen att titta upp med ett förvånat uttryck i ansiktet.
”Vad är det för märkligt med det”, sade fru Melanna. ”Han är väl anställd av någon som underhållare. De flesta har ju lämnat stan nu, så barderna måste väl ge sig ut på vägarna så här års.”
Tinuviel andades ut.
Jag måste be honom vara försiktigare, tänkte hon. Samtidigt hade han ju ett helt legitimt skäl att vara i byn – han försörjde sig genom att spela på det lokala värdshuset.
”Herr Kobel”, sade fru Melanna då, ”jag kan nu meddela er att vi har bokat kock och börjat titta på matsedeln. Har ni några önskemål? Det är ju inte långt kvar.”
Det stack till i Tinuviel vid de orden. Det var klart att det inte var långt kvar, det var hon väl medveten om – men hon undvek att tänka på det. Nu börjde hennes mor gå igenom menyn och vinvalet, och påminna henne om att klänningen skulle provas ut tillsammans med brudtärnornas känningar. Plötsligt insåg Tinuviel att om hon skulle kunna undvika bröllopet så måste hon handla snabbt – det gick inte att skjuta upp det och förtränga det längre.

Hjärtat fladdrade i hennes bröst när hon gick Gruk till mötes den kvällen.
”Vill du fortfarande rymma med mig?” frågade hon efter deras hälsningskyss.
”Det är klart jag vill, min älskling”, svarade Gruk ömt och smekte hennes kind.
”Då gör vi det!” utbrast Tinuviel bestämt. Hon kände sig lättad – hon hade fattat ett beslut om sin framtid. Samtidigt gnagde en oroskänsla i maggropen, men hon ignorerade den och log mot Gruk istället.
”Hur ska vi göra?”
Gruk hade uppenbarligen funderat på den saken, för han började genast lägga fram en plan.
”Jag vet var jag kan få tag på bra hästar, så jag ordnar det och packning. Du behöver bara ta med dig kläder till dig själv, enkla, praktiska kläder…”
”Hör du, jag är inte mina systrar!”
”Tacka gudarna för det”, log Gruk. ”Ta också alla pengar du kan – de lär behövas. Min tanke är att vi rider mot havet, säljer hästarna och tar en båt nere vid kusten. Vart den båten går är inte så noga, vi byter i första bästa hamn. Sedan bär det av söderut, mot öländerna. Där känner jag folk som vi kan bo hos och som kan hjälpa mig hitta arbete. Vi kan gifta oss där i söder, i ett av deras vita blomstertempel vid havet…”
”Underbart!”
”Det enda problemet är hur vi kommer iväg härifrån utan att upptäckas. Tror du att du kan smita ut på natten utan att någon ser dig?”
Tinuviel såg för sin inre syn hur hon försökte smyga ut och rev ner ett par vaser, ramlade nerför en trappa och fastnade med klänningen i någonting som skramlade.
”Jag ska försöka”, sade hon. ”Men älskade Gruk, gudarna är på vår sida. Hela familjen är bortbjudna om några dagar – hela huset kommer att stå tomt långt inpå småtimmarna. Och jag kan ju låtsas bli sjuk så att jag måste stanna hemma. Ingen kommer att märka någonting förrän dagen därpå.”
Gruk slog armarna om henne och kysste henne.
”Då bestämmer vi det”, sade han. ”Älskade, om en vecka är vi långt härifrån – tillsammans!”

Fyra kvällar senare låg Tinuviel på sin säng och tittade i taket. Hennes föräldrar och systrar hade redan lämnat huset i sällskap med herr Kobel och ytterligare ett par bekanta till familjen. Tinuviel hade klagat på illamående och huvudvärk hela dagen, och det var väl egentligen bara Kobel som sett besviken ut när hon klargjorde att hon inte orkade följa med.
Helt och hållet hade hon inte ljugit. Hon mådde faktiskt lite illa. Delvis berodde det antagligen på att hon i ren nervositet ätit kakor och konfekt precis hela dagen, men det var något annat också. Tänk om hon stod i begrepp att göra sitt livs största misstag?
Att Gruk älskade henne tvivlade hon inte på. Men skulle han verkligen fortsätta att älska henne? Det slog henne att hon visste mycket lite om hans bakgrund och tidigare kärlekshistorier – hon kanske bara var en i en lång rad flickor som han förälskat sig i och lekt med ett tag, för att sedan tröttna på och lämna. Hon försökte intala sig att han inte skulle bett henne rymma med honom om så var fallet, men den lilla oroliga rösten i hennes inre ville inte tystna. Och sedan var det något annat också…
Hon skulle antagligen aldrig mer få träffa sin familj om hon rymde med Gruk. Nog för att hennes far var sträng, men han var också den som oftast hade tagit hennes parti när hon kommit i konflikt med sin mor eller sina systrar. Fru Melanna kunde vara nog så tröttsam och krävande, och hon gjorde ingen hemlighet av att hon tyckte bättre om Loassa och Vadrina, men hon var ändå snäll för det mesta. Loassa och Vadrina var faktiskt helt uthärdliga en och en. Och farmor Tindra var nog den mest godhjärtade farmor en flicka kunde ha. Tinuviel bodde i ett vackert hem, tjänarna var trevliga, hon behövde inte sköta hushållet själv och mat fanns alltid på bordet – god mat, dessutom. Hon kunde göra vad hon ville mest hela dagarna, som att läsa, eller promenera i Nyhamns vackra parker, eller som på senare tid spela harpa. Livet med Gruk skulle bli annorlunda och betydligt hårdare. Det var inte troligt att de skulle kunna hålla den ekonomiska standard Tinuviel var van vid, och något tjänstefolk som kunde sköta hushållsarbetet skulle knappast finnas. Tinuviel drog sig till minnes historier hon hört – som den om barondottern som rymde med en officer. Officern visade sig vara en suput som slog såväl hustru som tjänstefolk, och barondottern dog sedemera i sviterna av ett missfall framkallat av makens brutalitet. Hon mindes den lentungade sonen till en bankir som försökt fria till Loassa härom året. Tinuviel hade sedan av Vadrina fått höra att Loassa övertalats till både det ena och det andra, men bankirsonen tvingades gifta sig med flicka som han gjort med barn i samma veva – det visade sig sedan att det var betydligt fler än Loassa som fallit för hans fagra ord. Tänk om Gruk visade sig vara ens hälften så illa som någon av dem!
Midnattstimmen närmade sig. Tinuviel reste sig ur sängen och började plocka ihop sina saker med tunga rörelser. Snart skulle hon möta Gruk i korsningen nedanför backen. Hon måste gå dit, hon kunde inte bara överge honom där han väntade. Men skulle hon följa med honom? Hon visste inte. Plötsligt visste hon helt enkelt inte.
Hur ska jag kunna säga det till honom? tänkte hon förtvivlat.
Hon försökte skrämma upp sig själv genom att tänka på vad alternativet till ett liv på rymmen med Gruk skulle innebära – bröllop och äktenskap med herr Kobel. Det fungerade inte alls. Herr Kobel var inte rolig, men åtminstone uthärdlig, och bekvämligheten i det hem han kunde erbjuda tycktes för tillfället överskugga andra mindre trevliga aspekter av äktenskapet. Å andra sidan kanske Gruk lyckades få anställning hos någon förnäm adelsman därnere i söder, och deras liv skulle kanske inte alls bli så fattigt och besvärligt.
Det var en mycket kluven Tinuviel som svepte manteln över axlarna och tassade ut ur sin kammare och nerför trappan.

Det enda i hästväg Gruk hade lyckats uppbringa var två ponnyer, den ena liten, raggig och fläckig, den andra ett mörkbrunt sto med stort, stabilt huvud. Ponnyerna vilade mot varandra på hästars vis medan Gruk satt på en sten vid vägkorsningen nedanför backen och väntade. Han reste sig vid ljudet av hovslag längs vägen. Han spanade oroligt mot backens krön. Tinuviel borde komma när som helst.
En högbent ridhäst, mörk i månskenet, dök upp. Ryttaren höll in hästen när han närmade sig Gruk.
”Vad försiggår här?” frågade en röst. Gruk kände igen herr Kobel. Det var väl sämsta tänkbara tillfälle för den karlen att dyka upp. Han drog ner hatten ytterligare över ansiktet.
”Inte för att det rör er, min herre”, svarade han, ”men jag väntar på en vän.”
Herr Kobel fnös. Gruk lade märke till att han höll sig på avstånd, som om han fruktade någon sorts attack.
”Jag har lagt dig på minnet, min gode man”, sade Kobel. ”Försök inte med något fuffens.”
Han red därifrån, lite för snabbt för att verka orädd.
Han tog mig nog för en stråtrövare av något slag, konstaterade Gruk roat, men så fick han annat att tänka på, för herr Kobel svängde sin långbenta häst och red uppför backen som ledde till herr Vinilams villa och Tinuviel.
Gruk lämnade hästarna och smög uppför backen, i skydd av några buskar. Måtte bara inte Tinuviel komma just nu! Han spanade, men såg henne inte – bara Kobel som i lätt trav red in på villans uppfart. Gruk väntade, nästan utan att våga andas. Efter en stund, såg han en gestalt komma skyndande. Tinuviel!
Hon hade andan i halsen.
”Såg han dig?” frågade hon oroligt när hon hunnit fram. ”Jag tror han kan ha sett mig – jag vet inte. Jag gömde mig bakom häcken när han kom ridande, och han fortsatte förbi. Såg han dig?”
”Han trodde nog jag var en bandit, för han fick väldigt bråttom”, sade Gruk. ”Han verkade inte känna igen mig. Kom nu, vi måste skynda oss.”
Han tog Tinuviel i handen och började dra henne med sig. Han tyckte sig märkligt nog ana ett visst motstånd, men i brådskan tänkte han inte på det, och motståndet försvann strax. De satt upp på ponnyerna och började trava iväg längs vägens sydvästliga arm.
”Familjen Tograks villa är åt det här hållet”, påpekade Tinuviel. ”Det är där min familj är på besök.”
”Jag förstod det, herr Kobel kom härifrån”, sade Gruk. ”Men det här är den enda vägen om vi inte vill tillbaka till Nyhamn. Vi får skynda oss och hålla tummarna, helt enkelt.”
De red vidare medan månen gick i moln. Natten var kylig och blåsig, och det dröjde inte länge förrän de första regndropparna började falla. Regnet tilltog snabbt i styrka och blötte upp vägens lerjord. Kanske var det allt väsen från regn och vind och klafset från hästhovarna som gjorde att de inte upptäckte förföljaren förrän han var helt inpå dem.
”Stanna!” ropade en röst bakom dem plötsligt. I ren förvåning höll de in hästarna och vände sig om.
”Herr Kobel?” sade Tinuviel.
”Jag visste väl att det var något lurt i görningen!” utropade herr Kobel i det han red fram till dem och spände ögonen i såväl Gruk som Tinuviel. ”Vad är det som försiggår här? Man kan nästan tro att ni håller på att rymma!”
Tinuviel öppnade munnen för att säga något, men Gruk hann före. Han slet av sig sin hatt.
”Ja!” utbrast han. ”Jag är Gruk, och nu ger jag mig av med Tinuviel, som är kvinnan jag älskar. Stoppa oss om ni vågar!”
”Det var det fräckaste! Nu följer ni med till Villa Tograk. Jag skulle väldigt gärna vilja höra er förklaring inför herr Vinilam. Ni kan ju försöka rida er väg, förresten. De där små ponnyerna är inte svåra att hinna upp.”
”Som ni vill”, sade Gruk. ”Utmärkt. Så ni vill stoppa oss? Är det för Tinuviels skull? I så fall utmanar jag er på duell!”
”Gruk!” utbrast Tinuviel. Hon lät inte glad. ”Du får inte, hör du det! Jag förbjuder dig!”
”Snälla Tinuviel”, sade herr Kobel med tillrättavisande tonfall, ”du förstår väl att jag aldrig skulle anta en sådan utmaning…”
Han avbröts av att två män med facklor närmade sig.
”Vad pågår här?” ropade den ene. Herr Kobel vände sig mot dem och frågade vilka de var.
”Jag är herr Tograks grindvakt”, sade han som talat. ”Ni står praktiskt taget på hans uppfart. Är det något problem av något slag?”
”Kan han vara så snäll och hämta en herr Vinilam som är på besök hos herr Tograk”, sade Kobel. ”Hälsa från herr Kobel och säg att det gäller hans dotter. Här har han för besväret.”
Han slängde ett mynt åt karlen, som fångade det med vänsterhanden och skyndade iväg, den andra hack i häl.
”Blev det någon duell?” undrade herr Kobel med ett överlägset leende.
”Det var inte jag som fegade ur”, anmärkte Gruk.
”Nej, det blir ingen duell”, sade Tinuviel och satte därmed punkt för diskussionen.
Tystnaden föll. Regnet avtog lite. Gruk red upp vid Tinuviels sida och försökte ta henne shand, men hon drog sig undan. Efter en liten stund återvände grindvakten med herr Vinilam, fru Melanna, herr Tograk samt ytterligare ett par nyfikna gäster som vågat sig ut trots regnet. Herr Vinilam tvärstannade när han fick syn på Gruk och Tinuviel.
”Vad i alla helvetesdemoners namn pågår här?”
Fru Melanna svimmade.

Nej, det tog inte slut den här gången heller! Men, kära läsare, nu återstår bara UPPLÖSNINGEN!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *