Gruk och Tinuviel del 4 – upplösningen

18 mars 2005

En stund senare hade allihop samlats i herr Tograks bibliotek. Fru Melanna hade kvicknat till och fått ett glas starkvin, och alla som inte tillhörde familjen hade körts på dörren. Herr Kobel redogjorde måleriskt för hur han först hittat Gruk med hästarna, blivit misstänksam, tyckt sig ha sett någon i trädgården och därefter tagit ett par tjänare till hjälp för att kontrollera sovrum, silverschatull och så vidare. Då hade han upptäckt att Tinuviel saknades, genast skyndat ut och ridit för att hämta herr Vinilam och därmed ridit ikapp paret. Han förklarade sig mycket besviken på Tinuviel, som uppenbarligen ”fallit för denne dagdrivares smicker”, samt uttryckte en del tvivel angående hennes dygd och hur passande hon var som hustru. Vinilam mörknade om möjligt ännu mer vid de sista anmärkningarna. Han gick fram till Gruk. Gruk var en lång man, men Vinilam var minst lika lång och betydligt bredare. Gruk tog ofrivilligt ett steg bakåt när herr Vinilam lutade sig mot honom.
”Din förbannade orm!” Vinilam var mörkröd i ansiktet och spottade fram orden. ”Tinuviel är en fin flicka. Jag kan bara förbanna min egen dumhet, för jag borde ha insett att det var något lurt med de där harplektionerna. Och nu det här! Du har besudlat min dotter. Du är inte ens värd min vrede. Försvinn härifrån innan jag slår ihjäl dig med egna händer!”
”Jag älskar Tinuviel”, sade Gruk. Han försökte låta oberörd, men i ärlighetens namn skrämde den här mannen honom rejält. Han tvivlade inte alls på att Vinilam skulle ta till våld om han blev tillräckligt retad. Gruk var visserligen stark och smidig, men han var ingen slagskämpe, och Vinilam såg otäckt massiv ut. ”Vi vill gifta oss, men vi visste att det aldrig skulle tillåtas. Jag har inte besudlat henne eller skändat henne, det svär jag vid allt som är mig heligt.”
”Det var hennes arv du var ute efter, inte sant?” Vinilam flinade elakt. ”Som om jag skulle låta henne stå kvar i testamentet ifall hon rymde med en bard! Ha! Nej, de pengarna kan du glömma, min gosse.” Han mörknade igen. ”Tinuviel, har du något att säga till den här smilfinkens försvar? Eller har du tagit ditt förnuft tillfånga?”
En plågsamt lång tystnad föll. Efter alltför länge öppnade Tinuviel munnen.
”Jag ville egentligen inte rymma”, började hon, men avbröts av sin far.
”Det var väl det jag visste!”
”Åh, Tinuviel”, suckade fru Melanna. Hon såg ut som om hon skulle svimma igen. Vinilam grep tag i Gruks arm och tryckte honom mot dörren, som beredvilligt öppnades av herr Kobel.
”Försvinn!” ropade Vinilam och knuffade iväg Gruk. När Gruk klängde sig kvar och försökte ta sig in i biblioteket igen, ropade Vinilam på förstärkning samtidigt som han och Kobel höll Gruk tillbaka medan Tinuviel skrek och hamrade på sin fars rygg med knytnävarna. Strax kom tre av familjen Tograks storvuxna vakter joggande, grep Gruk under armarna och släpade iväg med honom.
”Om jag någonsin ser dig igen så slår jag ihjäl dig!” skrek Vinilam efter honom. I samma stund trängde sig Tinuviel förbi sin far och kom springande.
”Tinuviel, min ängel!” ropade Gruk. ”Hörni”, sade han till vakterna som ruskade honom för att få tyst på honom, ”ni kan väl låta oss säga farväl i alla fall?”
Men Tinuviel stannade till hans förvåning en bit ifrån honom. Hennes ögon blänkte.
”Han har rätt, vet du”, sade hon. ”Min far. Jag är ledsen, Gruk, men det är så här det måste bli. Vi kan inte träffas mer. Det var dumt av mig att rymma, det skulle aldrig ha fungerat. Farväl, Gruk. Jag älskade dig verkligen.”
Hennes röst bröts vid de sista orden, och hon vände om och sprang tillbaka till sin familj i biblioteket. Gruk stirrade efter henne. Hon kunde väl aldrig mena allvar? Nej, det måste ha varit något hon sade för att avleda misstankarna. Ja, så måste det vara, det var så hans Tinuviel skulle göra. Han skulle försöka kontakta henne igen, så snart allt hade lugnat ner sig.

Sommaren gick och hösten kom. Budet om Tinuviels bröllop nådde Gruk genom en av hans musikerkollegor. Inte ett enda av alla hans brev hade hon besvarat. När han fick höra om bröllopet fattade han pennan en sista gång.
Älskade Tinuviel! skrev han. Idag är den svartaste dagen i mitt liv, ty idag äktar du en annan. Du har lämnat alla mina brev obesvarade, och jag kan bara hoppas att det beror på att du inte har vågat, att du fortfarande är alltför övervakad. Nyheten om ditt bröllop får dock mitt hjärta att tvivla. Jag lämnar nu Nyhamn och färdas inåt landet igen över vintern. Jag vill dock att du ska veta att om du vill kontakta mig, så behöver du bara säga ett ord till min vän Lembas, som ger dig detta brev, så ska han hitta mig och meddela mig.
Jag älskar dig för alltid, Tinuviel.
Din för evigt
Gruk

Epilog
Ugrik trilskades. Tinuviel suckade och hukade på knä.
”Ugrik, du får inget mer godis, har jag sagt. Nu slutar du att bråka. Vi ska snart gå hem.”
Hon tog fram en näsduk ur fickan och torkade pojken om näsan. Han fortsatte att böla, men hon ignorerade honom och vände sig mot slaktaren igen.
”Ja, vitlökskorven vill jag också ha, tack. Du vet vart det ska levereras. Tack ska du ha.”
Hon tog sin son i handen och gick ut ur slaktarboden. Hon låtsades inte om den sura blick en äldre kvinna gav henne. Vid gudarna, tanten visste väl hur småbarn kan vara!
”Kom nu, vännen, så går vi hem”, sade hon till Ugrik. Sedan tystnade hon och stannade tvärt när hon såg mannen som stod framför henne. Plötsligt var det som om duggregnet upphörde och ett gyllene sken kunde anas bland molnen. Var det verkligen… visst var det…
Han hade inte sett henne än. Hon kunde inte andas medan hon väntade på ögonblicket när han måste vända sig om, vända sig om och se henne. Hon svalde, men halsen kändes tjock.
”Tinuviel?”
Han var sig lik. Hans hår var lite kortare, och han såg magrare ut i ansiktet, men hans ögon var lika underbara som hon mindes dem.
”Gruk”, sade hon. Hon kände hur hon fick en klump i bröstet, och hon visste att hon rodnade och hennes ögon blev blankare. Hon svor över det. Vad skulle han tänka?
Han gick närmare, avvaktande.
”Tinuviel… du… ni ser strålande ut.”
En sådan artighetsfras! Var det så det skulle vara, kalla artighetsfraser och att låtsas som om det som varit aldrig hade hänt?
Nej, jag ska vara ärlig, tänkte Tinuviel. Högt sade hon:
”Jag har saknat dig.”
Han höjde ena ögonbrynet en smula.
”Har du? Du hörde aldrig av dig.”
Han lyckades undvika att låta anklagande, bara konstaterande.
”Det fanns skäl till det”, försökte Tinuviel försvara sig. Hon öppnade munnen för att fortsätta, men stängde den igen. Hon kunde räkna upp hundra mer eller mindre bra skäl, men det främsta skälet var feghet, och det hade hon vetat i nästan fyra år nu.
Han svarade inte, utan nickade mot Ugrik.
”Ja, det är min son”, svarade hon. ”Han blir tre nu till sommaren.”
”Har du fler barn?”
Tinuviel skakade på huvudet.
”Men du är fortfarande gift med…?”
”Kobel, ja.”
Han nickade. Han såg inte glad ut.
”Du då?” frågade hon försiktigt. ”Är du gift… eller så?”
”Eller så? Nej, ingetdera.” Ett snett leende, sedan en blick så full av smärta att hon inte kunde möta den.
”Förlåt mig”, viskade hon, för hennes röst bar inte riktigt längre. Hon sträckte fram handen. ”Förlåt mig.”
Han rörde vid hennes hand, och hon rös till när minnena strömmade genom henne. Hon svalde, återkallad till nuet av ett litet ryck i sin andra hand. Ugrik stirrade storögt på Gruk med fingrarna i munnen.
”Jag borde nog gå nu”, sade Tinuviel. ”Du vill aldrig se mig igen, eller hur?”
”Där har du fel”, sade Gruk. Hon lyfte på huvudet – efter fyra år med Kobel hade hon nästan glömt hur lång Gruk var – och mötte hans blick. Plötsligt log de båda två.
”Jag vill väldigt gärna träffa dig igen också, Gruk.”
”Möt mig då. Imorgon kväll på värdshuset Silverstaren. Jag arbetar där.”
”Jag ska inte svika dig. Inte den här gången.”
När hon yttrade de orden visste hon hur sanna de var.

”Jag var en idiot”, sade hon till honom på värdshuset följande kväll. Hon hade kommit dit i kläder hon lånat av sin kammarjungfru, smugit på omvägar, mån om att förbli oupptäckt. Nu satt de för sig själva vid ett bord i värdshusets inre rum, bakom en skärm som användes just för personer som ville ha enskildhet – kärlekspar eller parter i hemliga affärsuppgörelser, vanligtvis. ”Jag var så rädd för vad jag kunde förlora att jag inte insåg vad jag skulle vinna.”
”Du krossade mitt hjärta”, svarade Gruk.
”Jag krossade mitt eget också”, svarade Tinuviel, ”och jag har levt med den sorgen varje dag i fyra år.”
De grät en stund över detta.
”Du kunde ha kontaktat mig”, sade Gruk sedan.
”Jag vågade inte. När jag väl insåg vad jag hade gjort mot dig, mot oss, så trodde jag att du aldrig skulle vilja tala med mig igen.”
Gruk log glädjelöst.
”Det var nog sant, ett tag i alla fall. Jag hatade dig länge för det, Tinuviel. Men jag kunde aldrig sluta älska dig.”
Han lutade sig fram, försiktigt, väntade på gensvar. Hon besvarade hans gest, och de kysstes försiktigt, trevande medan tårarna strömmade nerför deras kinder.
Efter en stund återupptog de samtalet.
”Jag trodde inte herr Kobel skulle gå med på att gifta sig med dig efter det där”, sade Gruk.
Tinuviel skrattade till.
”Han fick en ännu större andel i företaget. Tillsammans med sitt eget företag gör det honom ännu rikare än min far. Vid gudarna, mina föräldrar ville verkligen få mig bortgift!”
”Är du lycklig nu då?”
”Tror du jag hade suttit här då?”
”Så vad händer nu?”
Tinuviel log sakta, ett leende som växte sig allt bredare. Hon tog Gruks händer.
”Älskade Gruk,” sade hon, ”jag slarvade bort dig och trodde jag hade förlorat dig för alltid. Nu har jag hittat dig igen, och otroligt nog verkar du fortfarande älska mig.”
Hon tystnade, eftersom hon gärna ville ha en bekräftelse, trots att hon visste svaret i sitt hjärta. Gruk lutade sig fram och gav henne en varm kyss. Hon log igen och fortsatte.
”Så om gudarna i sin godhet har gett mig – gett oss – en andra chans så vore det ett brott mot allt som är rätt att slarva bort den också. Jag var ung och dum och feg den gången, och om du kan förlåta mig och gå vidare, så följer jag dig vart du än går, Gruk. Den här gången menar jag det, och det finns ingen tvekan i mitt hjärta längre.”
”Din son då?”
”Kan du stå ut med att bli styvfar?”
”Bara att veta att ditt blod rinner i hans ådror gör att jag redan älskar honom. Men du tror inte att herr Kobel kommer att ha invändningar mot att du tar hans arvinge ifrån honom?”
”Jo – men jag kan ju få honom att tvivla på att Ugrik verkligen är hans arvinge. Det har han nog förresten gjort hela tiden. Du vet, tidsmässigt skulle det faktiskt nästan kunna vara din son, även om både du och jag vet att det inte är det.”
”Pojken då? Du tar ifrån honom hans arv.”
”Då får vi skapa ett nytt arv till honom.”
De satt tysta en stund, såg varandra i ögonen och tänkte på framtiden.
”Jag behöver en förmiddag på mig att packa och lämna lite föreskrifter till tjänstefolket. Kobel är på resa, så jag måste skriva ett brev till honom och förklara allt. Sedan tar jag vagnen och möter dig i hamnen. Låter det bra?”
”Det låter underbart”, svarade Gruk.

Vårsolen värmde som bara vårsol kan göra när hon kom honom till mötes följande dag. Måsarnas skrik ackompanjerade dem medan de omfamnade varandra. Ett par sjömän hjälpte dem att bära ombord väskorna medan Gruk lyfte upp Ugrik på sina axlar, tog Tinuviel i handen och gick ombord på skeppet som skulle föra dem till öländerna i söder.
Tillsammans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *