Gudinnans högmod

9 december 2003

Det har nu gått tusen år. Tusen år sedan gudinnan Vilya tog makten. Tusen år sedan vi tvingades in i slaveri. Under dessa tusen år har jag bidat min tid, lurandes bland skuggorna.

Jag, den rättmätige arvtagaren till gudarnas tron. Jag och mina systrar och bröder har länge väntat på det här, som slavar åt min yngsta syster, hon som aldrig hade fått makten om det inte hade varit för Zelyan. Min make, min älskade, svek mig. Han förfördes av makten, och möjligheterna av att vara den regerande guden. Min syster är svag, det har hon alltid varit. Han styr genom henne, så som han aldrig kunde göra med mig. Mina krafter är starka, men jämfört med deras förenade krafter är jag svag. Och resten av min familj är för fega för att våga hjälpa mig, så jag har funnit ett tillfälle att ta upp kampen med egna händer.

Min strid har pågått i skuggan, med mina modiga undersåtar och tillbedjare. De som så föraktfullt kallas ”slödder”, “tjuvar, “mördare”…

Men nu är det dags. I tusen år har jag samlat krafter, men det var ändå inte nog. Jag och min trogne följeslagare, korpen Sarmo, har vandrat osynliga över världen. Vi har samlat krafter ifrån mina trogna tillbedjare, ifrån böner, ifrån jorden….

Min värdsliga gestalt är annorlunda nu. Mitt riktiga jag är såsom en flamma, gnistrande av makt och grace. Min jordsliga gestalt har varit såsom en mörk gestalt, skymmandes ibland skuggorna, utan att synas. Mörkret har varit min ständiga följeslagare, men det har ändrats nu.

Jag har tagit gestalt av en utav de drottningar, mäktig och outsägligt vacker. Med Döden i min högra hand och Livet i den vänstra, ska jag synas. Min syster har nu gått för långt. Hon mördar mina tillbedjare världen över.
Min samlade makt var stor, men inte tillräckligt stor. Det var då jag tog det slutliga beslutet.
Jag iförde mig en klädnad, vävd av oljus, och smög in i min familjs bostad. Sakta drog jag ut deras livskraft, tills de låg som döda på marken. Jag kände krafter spira inom mig, krafter jag aldrig hade känt förut. Min styrka var större än någonsin, och kände att stunden hade kommit. Av deras aldrig sinande livskraft smidde jag ett svärd, en manslängd långt. Jag smidde en rustning, stor och skinande, för att skydda mig emot deras fåfänga försvar. Mina händer sprakar av magi, tiden var inne!

Jag smidde en springare av renaste magi, som belyste världen, starkt lysande som den vackraste av stjärnor. Jag besteg den, och färdades till deras port, och deras palats. Porten revs ned av min blotta anblick, och jag skickade iväg min springare att färdas iväg som den stjärna han var. Stor i min makt gick jag in igenom porten och bjöd till kamp. Mörkret omsvepte mig som en extra rustning, och jag kände modet växa. Och sedan såg jag dem sitta på tronerna av ljus. Jag höjde svärdet och bjöd dem med hård röst att ställa sig upp och försvara sig. Min syster tittade upp, med blicken fylld utav sorg. –Milraven, sade hon, -vad har hänt med dig.

Jag log hånfullt, och svingade prövande på svärdet. –Detta blir vår strid, min kära syster, sade jag.

Zelyan reste sig upp. –Milraven, sade han, – tag ditt förnuft tillfånga! Ett vansinne har drabbat dig, som gör dig blind för sanningen!
Jag skrattade ett hånfullt skratt. –Detta är sanningen, min älskade!
Jag svingade svärdet, men han stod stilla.
– I sanning, ett vansinne har drabbat dig, sade min syster stilla.
Hon tog tag i Zelyans hand, och förenade sin magi med honom.
– Vi befriar dig nu, älskade syster, sade hon med tårar i ögonen.
Jag kände hur jag lyfte ifrån marken. Plötsligt drogs all magi ut ifrån min kropp.
Ett vansinnesvrål bröt ut ifrån mig, när jag insåg den fruktansvärda, onämnbara sanningen.
Det var jag som var tyrannen, jag som höll mina syskon i slaveri. Jag böjde mitt huvud, och kände tårarna komma rinnandee.
– Jag ber er att förlåta mig, sade jag med hes stämma. – Jag var mitt eget högmods slav.
Min syster log ett sorgset leende.
– Jag förlåter dig, min syster, men du kan inte leva här längre.
Jag tittade förtvivlat på henne, men jag visste vad som skulle komma.
– Du är härifrån nu bannlyst, tvingad att leva som dödlig tills din livstids dagar ändas, sade hon sorgset.
Jag kände hur min odödlighet slets ut ur kroppen, och jag skrek.
– Det är för ditt eget bästa, sade min syster olyckligt.
Och med en sista kraftansträngning sände de ned mig på jorden, och jag kände inget mer.

När jag sedan vaknade, mindes jag inget av mitt tidigare liv. Jag levde som en fattig bondflicka, tills mitt liv ändades, och jag kom till de dödas salar.
Det är här, ibland skuggornas träd jag nu lever, och sysselsätter mig med att skriva ned det jag minns av mitt gudomliga liv.
Det är underligt, men jag inser först nu, att den enda gången jag var riktigt lycklig, var när jag tvingades leva som dödlig. Och jag vet, att Zelyan och Vilya vakade över mig tills mitt liv ändade. Jag hyser ej längre något agg till dem, och jag önskar att de får regera länge än där ibland himmelens skyar.

Och jag ber för att mina gudomliga syskon skall leva i fred, och ej drabbas av det ondskans högmod som drabbade mig. Må de leva länge…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *