Gwyn

4 mars 2007

Solen lyste från en klar himmel. Men den kunde inte skänka värme till ett sårat hjärta.
Gwyn satt ensam i gräset, med ryggen lutad mot en skrovlig trädstam i skogsbrynet. En fågel sjöng en sorgsen melodi. Gwyn lyfte blicken mot himlen. De stora ljusblå ögonen var blanka av tårar. Hennes mjukt lockiga, ljusbruna hår föll ner över hennes axlar, och nådde långt ner på ryggen. En mild vind svepte förbi, och fick det långa håret att dansa för en stund.
Gwyn drog ett djupt andetag, och försökte få ordning på sina tankar. Det här var ett bra ställe att tänka på. Här fick man vara för sig själv. Hon brukade gå hit när hon ville vara ifred.
De glada skratten från de andra hördes fortfarande, men hon ignorerade dem. Försökte stänga ute de känslor de förde med sig. Försökte inbilla sig att hon inte brydde sig. Hon var fast besluten att aldrig låta dem se henne gråta.
Men hon brydde sig. Hon kunde inte sluta tänka på honom, hur hon än försökte. Hon älskade honom. Och han älskade någon annan. Smärtan av den vetskapen var outhärdlig. Det högg som knivar i hennes hjärta.
Hon drog några skälvande andetag, och försökte återfå kontrollen över känslorna. Hon hade inte alls känt honom länge. Därför borde hon verkligen inte känna så här starkt för honom. Men kunde hon hjälpa det? Han var som en ängel, det allra vackraste hon någonsin sett. Och han skulle aldrig bli hennes.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *