Halvtand och ängeln, barndomen

10 december 2006

De var från början helt ovanliga människor.
Prins Neldar, Konungens tredje broders tredje son.
Vereon, Son av Tronas, godsherre och tyrann.
De föddes på helt skilda ställen och levde i helt skilda familjer, men på många sätt var de redan från födseln ämnade för något mer.
Prins Neldar, som ung var en plåga, han uppfostrades som en rik mans barn, med silver att skära maten med.
Vereon, arbetade på fälten redan som ung, och slet för den bit bröd som blev hans kvällsvard.
Den unge Neldar skolades i etik, och lärde sig skilja herre från herre medan unge Vereon lärdes hacka jord och föra oxe.
De hade en sak gemensamt i alla dessa års avskildhet.
De avskydde båda allt de tvingades göra, varje dag, varje minut.
Så kom då äntligen dagen, de skulle skickas bort, långt bort. Men inte tillsammans, eller ens till samma ställe.
Unge Neldar skulle på sin tio år fyllda dag skickas till akademin, och skolas till spion, och han hoppade av lycka när han fick beskedet från sin far.
Vereon, på den dag han fyllde nio skickas till det militanta läger som verkade i området, för att få disciplin, och pengar till hemmet.
Men ödet ville annorlunda, och dessa två skulle vara tillsammans.
Unge Vereon klarade inte av exercisen, och efter blott en vecka skrev en sergeant under det brev som utförde ödets önskning. Brevet som skulle skickas med unge Vereon, till akademin.
Man kan tro att sagan slutat, att de båda fann varandra och att ödet kunde vila tills det skulle behövas igen, men så enkelt slutar inte historien.
Ett helt år skilde de unga åt, och de sågs inte i samma rum förrän en dag då Vereon, av misstag gick vilse.
Han kom in i ett främmande rum, där främmande människor stod samlade utmed väggarna, och i mitten stod endast två, den ena, unge prins Neldar.
Unge Neldar hade, liksom unge Vereon ofta gjort, försatt sig i en situation av slagsmål, men träffades aldrig av ett slag.
Neldar var, redan som ung en mycket smidig och snabb människa, och han dansade enkelt undan de klumpiga anfall som riktades mot honom, samtidigt som han utan hejd smädade sin motståndare.
Den unge Vereon såg genast orättvisan i slagsmålet, de främmande människor som stod utmed väggarna ropade icke hans namn när de höjde sina knutna nävar, och förutom detta var unge Neldars motståndare nästan tre gånger så stor som han själv.
Vereon såg snabbt en lucka i ett anfall och bröt sig loss ur publikens massa, på en sekund stod han bakom Neldar och slog med all sin kraft sin knutna näve in i buken på den yngling som kallades Marok.
De fördes snabbt ifrån varandra, men ödet insisterade på att de skulle föras samman, och med tiden kom en tävling till skolan.
En tävling, där en elev från Neldars årskurs skulle välja en från Vereons, och besegra de övriga lagen med hjälp av varandra.
Tiden gick inte långt förrän Neldar stormade in i det rum där Vereon skolades, och drog med sig honom ut. Mästaren protesterade vilt, men unge Neldar bevärdigade honom inte ens en blick. De samtalade, lärde sig varandra som öppna böcker innan de gick ut på arenan.
Och i sanning, Neldars hastiga danser, och Vereons starka anfall tog dem båda i en hast till den plats där vinnaren skulle utses.
Nu skulle inga trick användas, inget smygande eller gömmande. De båda lagen, de fyra ynglingarna, skulle slåss, man mot man, om segern.
Striden var snabb och hänsynslös, Neldar och Vereon nergjorde sina motståndare på en tid av inte ens tjugo sekunder.
De hyllades den kvällen som hjältar, nästan legender, ty de hade inte bara besegrat jämlikar, utan även de som var starkare.
Och redan nästa dag förflyttades de båda till den utbildning som skulle lära dem att använda varandra som de använde sig själv.
Men historien fortsätter ännu en stund.
Unge Neldar, och likaså Vereon skaffade sig rykten på akademin.
Prins Neldar kunde lura pengarna av vem som än satte sig vid ett tärningsspel med honom, och unge Vereon kunde försvinna var han än fann det lämpligt.
Prins Neldar kallades vid examen ”Dice”, för det överlägsna spel han alltid spelat.
Vereon kallades i sin tur ”Snowman”, för att han gömt sig i snö, klädd i svart, och inte funnits.
De båda togs om hand redan minuter efter examen, och fick anställning i Merceniens underrättelsetjänst.
Där deras historia, med ödets hjälp skulle fortsätta, en dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *