Halvtand och ängeln, förvandlingen

10 december 2006

De var från börjar helt ovanliga människor.
Prins Neldar Silvernos, så pass avlägsen tronarvinge att riket inte sörjde den iscensatta bortgången, och Jaden Mohr, född med silversked i munnen, men som kastat bort ett liv i lyx för ett slitsamt arbete.
De ingick båda i Marceleniens underrättelsetjänst, båda ytterst bra på sitt jobb som de skötte med stor glädje.
Ensamma var de fruktade, tillsammans, förödande.
Men vår historia följer inte dessa hjältar i deras ungdoms spår, vår berättelse börjar på deras sista uppdrag, det som skulle förändra deras liv för evigt.
Det hela var mycket enkelt, de skulle överlämna ett högriskbrev till en högt uppsatt tjänsteman. Då ämnet var rikets säkerhet valdes den tärningsspelande Prins Neldar Silvernos, även känd som “Dice” och kamoflageexperten Jaden Mohr, han känd som “Snowman” till uppgiften.
Själva uppdraget flöt på utan hinder, de smög ut i natten och tog sig fram över hustaken, över muren och ut på landsbygden, de drog igenom den stora skogen från gren till gren och var ett par dagar senare framme vid huvudstaden. De tog sig vidare över muren, över hustaken och så in i sovrummet medan månen ännu stod högt.
Vägen hem tog de med större lugn, de vandrade längst landsvägen och stannade med jämna mellanrum för att äta eller spela tärning en stund.
Men deras misstag började då de beslutat att snabba på stegen, ta en genväg genom skogen om natten då månen var full.
De valde en lämplig stig och gick i hastig takt in i den mörka skogen, grenarna lade sig i deras väg, men de hörde inte trädens klagan.
Så kom de till en glänta där en ensam främling väntade dem, han ögon brann röda som blod men hans skinn var blekt som kalk, och kappan var så svart att ingen av de två kunde se var den slutade, och natten tog vid.
När de kom närmare började främlingen tala på ett språk som ingen hört på flera hundra år, och gläntan fylldes av män och kvinnor lika främlingen.
De såg på våra hjältar med tomma ögon och andades tungt medan de kastade sig över de två, alla på en gång.
Men Dice och Snowman gav sig inte utan strid, de drog sina svärd och ställde sig rygg mot rygg. Dice’s båda korta klingor for igenom kroppar likt blixtar och Snowmans enda, långa, lätt böjda svärd skar igenom natten likt siden.
Men kampen var hopplös, inte ens en hjälte, eller två för den delen kan hålla undan mörkrets horder utan ljusets hjälp, och strax innan gryningen föll Snowman under ett berg av de bleka.
De bet hans hals, armar, ben och vad de nu kunde komma åt, det kändes som om de åt upp honom levande medan svärdet skar av händer och armar från varelserna.
Bara ett par, evighetslånga minuter senare kom gryningens första solstråle, och varelserna var borta, Dice var tömd på krafter, han kunde knappt hålla de blodiga svärden, och hans enda vän låg döende framför honom.
Dice skidade sina svärd och Snowmans, sedan uppmanade han mer kraft än vad en dödlig kan uppmana, lyfte sin sårade vän, upp på sina axlar, och bar honom vidare.
Hoppet brann i Dice som en löpeld, de var ett lag, den ena och den andra, men inte allena.
Med stapplande steg kom de fram till en by, väl befäst med stockverk. Byborna slösade ingen tid. En stor, kraftig man lyfte Snowmans lealösa kropp från sin väns axlar över till sina, och två mindre män stödde Dice’s sista steg till en rund hydda mitt i byn.
De lades på sängar och in kom ett barn, en pojke, inte gammal nog för skägg och lade sina händer över Snowmans bröst. Mer hann inte Dice se innan han somnade av utmattningen.
Ingen av dem vaknade på flera dagar. Snowman var den första att kvickna till. Han vaknade full av krafter han inte tidigare haft, han kände sig snabbare och starkare än någonsin.
Han såg sig om i hyddan med ögon röda som blod, han band bak sitt nu korpsvarta hår och slet loss bandage som endast var lite vitare än hans hud.
Ut i solens varma sken gick han, och blev stående där tills den lille pojken gav honom en silverbägare med vin, för det förlorade blodets skull.
Den kvällen fick Snowman en måltid passande adel, viltstek så fylld med vitlök att hans mun stank även dagen därpå, men den mättade inte hans hunger.
Dagen därpå vaknade Dice, öm i sin kropp, men fullt frisk, pojken tog honom bort från sin käre vän.
– Han kommer aldrig bli som förr, sade pojken, vampyrernas gift pumpas igenom hans ådror.
Pojken ledde Dice in i ett sidorum och gav åt honom en flaska till bredden fylld med röd vätska.
– Men med detta kan han förbli som han är, ett halvblod, fortfarande något mänsklig.
De båda vännerna lämnade byn, skyldiga sina liv, och fast beslutna om att återvända en dag för att betala åter.
Hemåt bar stegen, de var nu längre bort än förr, men inte vilse, och stegen tog aldrig slut för Dice, som evigt studerade sin vän.
När gläntan där de stupat närmade sig kunde de båda höra gråt från dess mitt, gråten av ett litet barn.
I språngmarsch begav de sig mot gläntan, och såg där samme varelse som bringat Snowman till sin gräns, fortfarande talande samma språk som då.
Men denna gång kom inte fler odöda som kunde kasta sig över våra hjältar, men barnets armar sträcktes upp mot skyn där de två kunde se en bevingad gestalt hastigt fly.
Barnets gråt fyllde gläntan medan varelsen lyfte honom upp från marken, de två visste vad som var rätt, och att de inte skulle kunna se sig själv i ögonen om de vek undan då en oskyldig var i fara.
Mannen som en gång kallades Dice, snabb och orädd rusade mot varelsen och slet barnet ur dess händer medan Snowman, som besatt övermänskliga krafter, skar ett långt sår i varelsens rygg med sitt svärd.
Dice gav sig av mot skogen med barnet i sin famn, en tår föll för vännen han kanske aldrig mer skulle se, så var han borta.
Snowman gjorde vad han kunde, men hur snabb, eller stark han än var så var varelsen snabbare och starkare ändå.
Varelsen log med blodtörst, barnet kanske undkom, men föda fanns ännu att få, och hans tänder skulle just sänkas i Snowmans kropp när han hejdades hastigt.
En pil av rent ljus stod ut genom varelsens hals, och svart blod strömmade ut i sådan mängd att gräset på platsen sedan den dagen var svart som sot.
Varelsen vände sig och såg hundraden och tusenden av bevingade gestalter med spända bågar, samtliga siktande på honom.
– Du, Halvtand, är dömd till mitt öde, sade han med skrovlig röst och försvann i en svart rök.
De bevingade stannade, flytande i luften, alla utom en, som landade framför mannen som kallats Halvtand.
– Mitt barn, sade den bevingade, och den forne Snowman lyfte förvånat sin blick.
– var är min son? Han som din vän räddade ur dödens grepp.
Då steg Dice åter in i gläntan, han skulle inte kunna lämna sin vän till död fast han försökt, och blev lättad när han såg sin vän i livet, med en godhetens varelse vid sin sida.
Barnet gavs åt sin far som studerade dess hjälpare noga.
– Jag såg vad ni gjorde, och det var mer än någon människa skulle göra, vad kan jag göra för att återbetala min skuld?
Dice funderade, men avböjde all belöning, endast vännens liv var nog.
Men den bevingade ville inte lyssna, han spärrade ut sina vingar, och drog loss en fjäder från varje vinge.
– För mod och godhet, människa, upphöjer jag er till min klass.
Den bevingade räckte över sina fjädrar och Dice tog dem, en i var hand.
Fjädrarna han höll växte in i hans händer, och den bevingade rev upp två avlånga hål på hans rygg, där befjädrade utväxter började skjuta ut i våldsam takt.
På ett par sekunder hade Dice fått vingar likt barnets far, hans hår färgades ljusare och ögonen blev blåa med ens.
De andra med vingar splittrades och flög åt vars ett håll, men Dice och den bevingade blev kvar, och han sade:
– Du är nu, men ändå inte riktigt, en av oss, en ängel.

Så gick det, när våra hjältar förvandlades till det ödet ville, en människa med vampyrernas, och en med änglarnas krafter, för att kämpa mot den ondska som snart skulle uppenbara sig för dem, men det, är en annan historia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *