Harmonica

2 september 2009

Alice Jane ägde ett munspel. Det var litet, guldfärgat och hade hennes initialer ingraverade på båda sidorna. Jag vägde det försiktigt i handen.
”Jag hade ingen aning om att…” Jag harklade mig. ”Jag menar, spelade hon?”
Hennes far nickade stumt och lade ned sin pipa på bordet. ”Jag gav henne det där i födelsedagspresent en gång, att spela var det bästa hon visste, vi brukade säga att om änglar hade munspel så skulle det låta just så”.
”Hon spelade aldrig något för mig, jag hade gärna velat höra.” Jag läppjade försiktigt på mitt kaffe i den spruckna koppen, det luktade beskt och smakade ännu beskare. Jag gjorde mitt yttersta för att undvika att grimasera.
Jag såg mig omkring i det enkla köket, jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför men allt i rummet från de solkiga vita gardinerna i fönstret, den sotiga vedspisen, de stirriga porträtten på väggarna, ja till och med skålen med mjölk på golvet som tre katter trängdes runt omkring, gav mig en märklig olustkänsla.
”Det var vänligt av dig att bjuda hem mig” sade jag och märkte att jag darrade lätt på rösten.
Alice Janes far såg ut som om han ville säga något men nickade istället och stoppade återigen in pipan munnen. Jag vände förläget ned blicken mot mina fötter.

Alice Jane talade nästan aldrig om sin familj, det enda hon berättade för mig var att hon kom ifrån ett enkelt och religöst hem och att hennes barndom hade varit mycket lycklig.
En gång visade hon mig ett foto som hon upprymt sade föreställde henne och hennes syskon, fotografiet som var svartvitt och lätt gulnat avbildade sju barn framför ett gammalt torp, flickorna hade rutiga klänningar och flätat hår, pojkarna vita skjortor och svarta hängselbyxor. Jag började skratta för jag trodde att hon skämtade, efter en stund började även hon att skratta men i hennes ögon kunde jag se att det här hade sårat henne. Jag skäms fortfarande som en gris när jag tänker på det. Efter det nämnde hon varken sin familj eller sin uppväxt över huvud taget. När allt känns som svartast förebrår jag mig själv och undrar om det inte var efter just det tillfället som förändringen började märkas.

Efter en lång stund av pinsam tystnad bestämde jag mig slutligen för att det var dags att bege sig hemåt, jag tog Alice Janes far i handen och tackade, lade varsamt ned det lilla munspelet
bland de andra sakerna i väskan (mestadels Alice Janes gamla kläder) och började köra iväg.
Jag var halvvägs mot staden då bilen plötsligt fick motorstopp, jag svor lågt och försökte förgäves att få den att starta igen ett par gånger innan jag gav upp. Lyckligtvis låg det en liten gård en bit bort, jag började gå ditåt för att fråga om hjälp.

Det första jag såg när jag kom fram var en ung man utanför huset, han stod framför en märklig hög av stenar, blundande med händerna knäppta som i bön.
”Hallå där!” ropade jag. Mannen ryckte till som han blivit träffad av blixten och stirrade skräckslaget på mig. ”Ursäkta att jag stör, men jag ville bara fråga om…”
Mannen utbrast plötsligt det mest ångestfyllda ljud jag någonsin hört, det riktigt skar i öronen, och sprang sedan in i huset så fort han kunde, dörren for igen med en hård smäll.
Förvirrat stod jag kvar och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen, som i trans gick jag fram knackade på dörren. Naturligtvis inget svar. Jag vände om och började precis gå tillbaka då något fick mig att stanna till. En flicka gick balansgång på ladutaket, hon var klädd i en vit klänning som fladdrade i vinden och hade långt utsläppt svart hår. Hon satte sig ned och viftade lätt med benen.
Alice Jane?
Svag musik hördes någonstans långt borta. Jag blinkade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *