Härskaren har stupat! Härskaren har återvänt!

31 augusti 2010

Mannen genomfors av en långsam rossling, lite blod rann ut ur hans mun och ner över kinden. De blå ögonen öppnades, bröstkorgen hävde sig i kramp och ett gurglande hördes som följde då han försökte dra in luft i lungorna.

-Vid det Svärtade Mörkret, helare, gör någonting!

Den vitklädde mannens händer arbetade blixtsnabbt över den sårades blottade bröstkorg, runt fingrarna dallrade luften av magisk energi, vågor av kraft rullade in i det sargade köttet. Det hemska såret skälvde till, och blodet verkade sluta rinna lika snabbt.
Den sårade försökte återigen dra efter andan, men istället rann det mer blod från hans läppar.

-Men gör något då, vad som helst!

Mannen som talade var klädd i en smutsig rustning, med den mörkblå manteln söndersliten och nerkladdad med svart blod. Han knäböjde vid båren och såg maktlös på hur doktorn fortsatte med sina konster. En klunga av högreste soldater i likadana solkade rustningar stod omkring den långa gestalten på marken. De stod rakryggade, men deras ansikten utstrålade skräck och förvirring.
För bara någon timme sedan hade dessa lojala krigare stridit, gett sina liv och tagit andras för den som nu låg här, svag och hjälplös dem. De hade slagits för honom utan skräck och utan tvekan, och de hade burit hans sårade kropp från striden under ihålligt pilregn och skyddat honom med sina egna kroppar.
Mannen som knäböjde var likblek, det korpsvarta håret klistrade sig mot ansiktet och de mörkblå ögonen irrade oroligt runt.

Helaren strök en gyllene hårlock ur pannan som fått bekymrade veck. Han sträckte sig efter sin packning och drog fram en plunta fylld med en blodröd vätska. Han tog ut korken och blåste ut de bittra ångorna som steg från den mot patienten. Andningen blev knappt märkbart lättare, kroppen ryckte svagt och ögon rullade upp i huvudet.

-Vad händer? – ropade soldaternas befälhavare och såg intensivt på doktorn.

-Han är svårt sårad, min prins. Jag kan…

-Vad kan du?! – morrade prinsen och skakade om den andre mannen med ansiktet förvridet. – Du kan inte, du SKA göra något!

-Min prins, jag kan försöka döva smärtan, men jag vet inte om jag kan göra mer.

-VAD? ! Du är hans livmedikus, du måste kunna göra något mer!

-Jag…

Prinsen hoppade upp på benen och drog ut den blodiga klingan ur skidan och lät eggen vidröra helarens hals.

-Jag svär vid Sakeson och Eldareia att jag kommer döda dig om du inte får honom frisk igen!

-Men jag…

-Inte ett ord till! – vrålade alven gällt och ögonen brann med en ondskefull glöd. – Jag kommer att…

Han avbröts av att den sårade slutade rossla och ögonen återfick sin skärpa.

-Härskare, hur mår ni? – utbrast prinsen och föll på knä igen, all ilska hade runnit av honom.

Härskaren log svagt och hans huvud föll tillbaka mot marken. Helarens händer återupptog sin dans, några gyllene blixtar strömmade från fingertopparna mot hjärtat, men inget hände.

-Nej, nej nej…

En gravlik tystnad lade sig över scenen. Medikusen lade pekfingret och långfingret mot Härskarens panna, och skakade på huvudet.

-Han är död.

Soldaterna föll på knä som en man och böjde på sina huvuden. Silverglittrande tårar rann stilla ner ör de smutsiga kinderna.
Prinsen satt mållös, som slagen av blixten och stirrade tomt framför sig. Sedan fick hans anletsdrag drag av förtvivlan, sorg och ilska.
Han begravde ansiktet i händerna och började också gråta. Han böjde sig ner över den döde, som hade varit som en far för honom och grät.
Efter vad som kändes som flera år av hopplöshet och trötthet, så såg livmedikusen upp, ansiktet var spänt och sammanbitet. Han greppade försiktigt tag om den underbart genomarbetade hjälmen som låg bredvid Härskarens huvud och reste sig upp.

Gardessoldaterna gjorde det samma, fortfarande gråtande som barn så rätade de på sig och sköt fram brösten som på en parad. Prinsen torkade sig i ansiktet och ställde sig sakta upp han med.

-Härskaren är död. Fallen i strid, då han ledde sina män mot ära. Han fick ära till sist, och må hans själ uppgå i intet. – sade helaren med viss svårighet, ty hans röst var hes. – Kiáz éla Sérot!

– Kiáz éla Sérot!

Soldaternas röste ekade högt och klart över den stilla kroppen, då de hyllade den döde Härskaren. De hade kommit att älska mannen, de hade älskat honom som barn älskar sin far. Alla hade känt honom i decennium, århundraden. Vissa i årtusenden. De hade varit honom lojala, och många av dem låg ute på de blodiga fälten, lojala in i döden i ett försöka att försvara sin monark.

-Härskaren är död. Den tjugotredje regenten av den Alsemenoranska ätten, Liran Azidromus Alsemenor är död. Vi välkomnar den tjugofjärde regenten av den Alsemenoranska ättelinjen, Findolfin Vergenor Alsemenor, som vår nya Härskare. Kiáz téla Arún!

-Kiáz téla Arún!

Helaren placerade hjälmen på prinsen huvud, tog ett steg tillbaka och knäböjde. Gardessoldaterna gjorde likaså och betygade sin nye Härskare sin vördnad.

Findolfin stod där. Tyst. Så ner på mannen han hade älskat. En sista tår rann ner för hans kind. Sedan riktade han blicken upp mon de går skyarna. Hans läppar log svagt.

-I Härskarens namn, jag ska göra dig stolt.

Han drog sitt svärd, höjde det i luften och vrålade för sina lungors fulla kraft.

-Återvänd till striden! Hämnas Härskarens död! Följ Härskaren och krossa fienden!
-Följ Härskaren!

Det unisona stridsvrålet följde truppen då de gick till strid en sista gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *