Hatets makt

11 juni 2004

En vind svepte förbi över det en gång så gröna landskapet. Nu var all grönska borta och snön täckte marken. De två männen huttrade till av den kyliga vinden. Det var mycket kallt i år. Kallare än någonsin. Snön hade kommit tidigt förra året och låg nu kvar en lång bit in på våren. Det var inte många ute på gatorna nuförtiden. Förr i tiden hade stadens gator vimlat av människor, skrattande barn och tiggare. Inte längre. Människorna höll sig inomhus och tiggarna var sedan länge döda. Kylan kan ibland vara det mest dödliga av vapen.
Fåglarna sjöng sin vanliga sång men deras toner var inte längre lika vackra. Deras kvittrande fick honom inte längre att skratta som de en gång hade fått. Världen förändras verkligen. Eller var det bara han som förändrades? Han visste inte längre svaret på den frågan. I vilket fall som helst verkade världen nuförtiden mycket mer främmande än den hade gjort när han var ung. Nyfikenheten hade sedan länge lämnat honom och med den ersattes osäkerheten.
Kahn vände sig om för återvända till palatset. Till värmen.
Solan var en ståtlig stad. Med sina höga torn, palats och ändlösa torg, hade den en gång fascinerat honom. Men den känslan hade sedan länge lämnat honom i takt med åldrandet. Människor är vanemänniskor. Att en stad som en gång hade sett så stor, ståtlig och vacker ut nu endast var grå och tråkig var för honom ett mysterium. I denna stad bodde Konungen, all världens härskare. Konungen var dock ingen bra härskare. Han snodde folks pengar och ljög om det. Ljög för sitt eget folk. Det folk han hade svurit att skydda. Att vaka över. Hans egen fader var verkligen ingen bra härskare.
Molnen började samla sig över dem. Ännu ett av dessa sabla oväder var på väg. De kunde pågå flera dagar. Han hade aldrig någonsin sett dess like. Hundratals människor hade mist livet, främst tiggare. Han hade själv sett några för bara ett par minuter sedan. Liggande där i snön med sina blåa ansikten och skräckslagna blickar. Han hade riktigt kunnat se döden i dem.
Ingen människa kunde överleva en storm när den rasade som mest. Och att döma av molnen skulle denna rasa som aldrig förr. Livet var alltför värdefullt för att slösas bort. Han hade en framtid, en dröm och ett liv. Det om något var väl värt att kämpa för. Han var förväntad att en dag bli Konung och styra över denna förbannade värld. När väl hans fader, Konungen var död skulle det bli hans tur att sätta kronan på sitt huvud. Fatta de beslut som är avgörande för världens överlevnad. Att försöka rädda de fattiga och giva folket glädje och hopp. Med andra ord skulle han bli en bättre Konung än sin fader på alla punkter. Skulle han klara av det? Nej, att vara Konung är ett dömt jobb. Ingen kan lyckas. Det kommer alltid att finnas fattigdom och svält, död och krig. Det skulle alltid finnas folk som hatade honom. Som skulle vilja mörda honom. Frågan är om det var ett straff eller en gåva som Gudarna hade gett honom?
Hans farfar hade blivit mördad i sitt eget badkar. Vad är det egentligen för sabla jobb, där man inte ens kan gå säker i sitt eget hem? En kniv mot strupen och allt hade varit över. Det är egentligen konstigt. Ett människoliv kan tas så lätt. Människokroppen är så svag, så klen. Och en kniv mot strupen kan ingen försvara sig mot. Inte ens den starkaste av alla troll eller den största av alla krigare. En kniv mot strupen dör de alla av.
Nu var det bäst att skynda sig innan stormen kom över dem. Khan vände sig om för att se att hans yngre broder Ankor var efter honom. Sedan sprang de. Bakom sig kunde han höra vindens tjutande i träden och dova åsksmällar från fjärran. Nu härjade döden.

Säkerhet, värme, trygghet. Khan drog en lättnadens suck när han stegade in i palatset. Hans hem. Dyra tavlor kantade dess väggar och färgstarka mattor från alla delar av världen täckte golven. Han var äntligen hemma.
Ute härjade stormen som aldrig förr. Den som inte befann sig inomhus nu var en död man. Khan bad en stilla bön för alla de hemlösa i Solan och förbannade den Gud som skapat snön.
När det skulle vara hans tur att få kronan på huvudet, när det skulle vara hans tur att beträda tronen, så skulle han avböja. Han skulle, till allas öppna förvåning, skänka den till sin broder. Khans framtid låg inte i att skydda landet eller föra armeer till krig. Det var ingen framtid för Khan Malko. Han som hatade det här palatset, den här staden, världen. Han visste inte varför. Hatet mot världen hade på något sätt vuxit inom honom, som en främmande makt på uppstigning. Han hatade blommorna som växte i trädgården. Han hatade vinden som blåste i träden, vattnet som flöt i sjöarna, snön som föll till marken, blixtarna i himlen, regnet som smattrade mot taket. Han hatade den värld han själv blivit uppfostrad att härska över. Men värst av allt. Han hatade sin egen fader. Det var något som sade honom att bryta sig loss ifrån mönstret. Något skrek åt honom att ta en egen väg. Inte följa den stig han blivit uppfostrad att följa, den väg folk förväntade sig att han skulle ta. I hela sitt liv hade han följts av förväntningar. Folk hade analyserat honom och bedömt honom. Mätt honom och vägt honom. Skulle han bli en bra Konung? Nej!
Khan hade en liten råtta vid namn Ran. Råttan hade följt honom de senaste åren och kommit att bli en trogen följeslagare. Ran kunde göra konster. Snurra runt, sitta, hoppa, sträcka tass. Det var en mycket ovanlig råtta. Den var av Kashe sorten. Sådana kunde ibland leva lika länge som människor. Det var denna råtta som var Khans framtid. Det var denna råtta Khan skulle leva resten av sitt liv på. Han skulle följa sin egen väg. Ingen tvekan om saken. Folk skulle komma till honom och titta på den ovanliga råttan. Folk skulle skratta åt råttan och vilja se den om och om igen. Till slut skulle Khan ta betalt. Han skulle göra stora föreställningar och människor skulle komma från hela världen. Han och råttan, ständiga följeslagare, samtidigt som brodern hans styrde världen. Det var en framtid lika bra som någon. Kanske skulle han inte ha så mycket pengar, makt, eller ära som han kunde ha haft. Men han skulle vara lycklig. Och det var trots allt det viktigaste. Han och råttan för alltid. Vart var den där råttan förresten? Khan tittade sig runt i korridoren, och hans blick sökte efter Ran. Detta var konstigt. Han vände sig om mot sin broder som ryckte på axlarna. Ran brukade ju alltid sitta där, på den där stolen, och vänta på honom när han kom. Vart kunde han nu befinna sig? Khan kände rädslan gro inom sig. Den växte och växte och snart skulle tårarna komma. Nej! Inga tårar. Han var hård som sten. Inga tårar. Vass som stål. Inga sabla tårar!
Ran var säkert ute på jakt. Så måste det vara. Nu måste han lugna sig. Ta några djupa andetag. Tränga in rädslan i en undangömd vrå av sin kropp. Regelbundna andetag. Råttan var ute och jagade. Bara för att det aldrig hade skett tidigare betydde ju inte att det inte kunde ske nu? Djupa, lugna andetag. Någon gång måste ju vara den första. Nu var han lugn. Rädslan var borta. Tillbaka var beslutsamheten. Tillbaka var den polerade fasaden av lugn. Ran var ute och jagade. Snart skulle han komma springande här, med sina glada ögon och små öron. Det var bara en tidsfråga.
Men råttan kom aldrig.
Tillbaka kom rädslan. Ankor satte sig ner på en stol och tittade lugnande på Khan. Skräcken måste vara tydlig i hans ansikte. Han måste få tillbaka masken. Han måste få tillbaka den polerade fasaden. Tränga undan rädslan. Han var ju för Guds skull man nu! En man måste vara lugn i de mest krävande av situationer. Men vad skulle han göra utan Ran? Hela hans framtid skulle gå förlorad. Hela den bild han hade byggt upp av sitt liv kulle raseras. Råttan fick bara inte vara död!
Plötsligt stegade Konungen, deras högt ärade fader, fram runt hörnet. Han gick med beslutsamma steg som det bekom en Konung att göra. Hans blick var som polerad is och hans röst som den kallaste av nätter.
– Du är rädd, min son. Du låter dina känslor synas. Det får inte en Konung göra. Återfå ditt lugn, min son. Jag vill inte tala med en man som styrs av personliga känslor. Och jag vill absolut inte att mitt land skall styras av en sådan person.
Khan ansträngde sig till sitt yttersta och hans ansikte förvandlades återigen till polerad is. Ett ansikte som på intet sätt avslöjade de känslor han hade inom sig. Den kamp han stred inombords.
– Vet du vart Ran är? sade Kahn, hans röst lika känslokall som det ondaste av troll.
Konungen gick fram till sin son, lade sin hand på hans axel och fäste sin blick i hans ögon.
– Det finns saker som du kanske inte förstår idag, här och nu, men som i framtiden blir lika klara som de vackraste av sjöar.
– Vad har det att göra med Ran! nästan skrek Khan men hans polerade fasad sprack inte. Den skulle aldrig få spricka igen.
Konungen vände bort blicken, kramade om sin sons axel och öppnade återigen munnen.
– Du har på senare tid ignorerat dina studier, fnyst åt dina lärare och den där råttan har alltmer kommit att ta över din värld, den du lever i och andas ifrån. Den där råttan höll på att bli för viktig för dig. Den höll på att ta över ditt liv. Den höll på att förstöra din framtid som Konung. Jag kunde se det komma och var tvungen att skrida till handling. Att rädda din och landets framtid. Råttan är död. Den led inte. En liten spruta i nacken och den somnade in…för alltid. Du kan få se den en sista gång. Säga farväl av den. Jag gav den en god sista måltid. Den största osten jag kunde hitta. Den var lycklig in det sista. Jag kunde nästan se ett leende på dess läppar när den hade tagit den sista tuggan. Jag bad den att sträcka fram sin tass en sista gång för att säga farväl till livet. Den led inte. Leendet lämnade aldrig dess läppar. Fasaden sprack.
Råttan var död. Hans framtid var död. Hans liv var dömt och hans hopp om ett lyckligt liv krossat. Hatet spred sig genom kroppen. Spred sig genom hans armar, hans ben, hans hjärna. Till slut var hela kroppen fylld av vrede. En vrede som styrde hans steg, hans tankar. Han hade inte längre något att leva för. Khans egen far hade tagit hans liv ifrån honom. Ett sånt svek. En sådan smärta. Svärdet låg i hans skida där det alltid låg. Nu hade han inte längre någon framtid. Den var krossad av en människa han trott sig kunna lita på. Tänk så fel han hade haft. Man kan inte lita på någon nuförtiden. Inte ens sin egen fader. Han drog sakta svärdet ur skidan. Det var ett ensamt krig han kämpade. Svärdet kändes tungt i handen. Det var han mot världen. Ett krig som han var dömd att förlora. Men ett krig är fortfarande ett krig oavsett hur orättvist det är. Han höjde svärdet över sig. Han hade blivit förråd. Svärdet flög genom luften. I krig var straffet för förräderi döden. Konungen skrek ut sin smärta när svärdsspetsen trängde sig genom hans kött.
Sedan var allt tyst. Tårarna skulle inte komma. De fick inte komma. Han var vuxen nu. Han var en mask som dolde känslorna. En mask av lugn. Inga tårar fick komma. Han var sten. En kal vägg utan några hål där känslor kunde sippra igenom. Tårarna måste hållas borta. Han måste hålla känslorna i styr under de mest krävande av situationer. Det hade alltid hans fader sagt. Som Konung får man inte visa några känslor. Som Konung måste man vara kall som is, oberoende av människans svaghet vid namn känslor. Blodet bildades i en pöl under hans faders livlösa kropp. Svärdet var tillbaka i skidan, där det skulle stanna. Ankor grät där han satt på knä vid väggen. Hans tjut ekade genom korridoren. Nu började tårarna komma. Han kunde känna det vattnas i ögonen. Han måste hålla dem borta. Det gick inte. Tårarna forsade ner i massor och gick inte att hejda. Herregud, vad hade han gjort? Han var ju inget monster. Khan var en god en människa som tänkte på sina medmänniskor. Nu var han en sabla mördare. Han hade för Guds skulle mördat sin egen far! Ankor öppnade med ens munnen.
– Du är ju galen! Hur ska du ta dig ut ur det här? Du kommer att bli hängd för mord. På Konungen till råga på allt. Och allt för en sabla råttas skull. En jävla råtta! Det är ju för Guds skull sjukt! En liten äcklig råtta!
Khan satte sig ned bredvid sin livlösa faders kropp och begravde händerna i sitt ansikte.
– Det var en väldigt speciell råtta! Min framtid, Ankor. Det var för Guds skull min framtid!
– Din framtid var att styra riket, om du inte visste det. Men du har förstört allt nu genom att döda vår far! Förresten så var råttan äcklig. Den sket i maten och luktade illa.
Khan reste sig sakta upp och hans blick svepte fram och tillbaka.
– Vi blev överfallna. Några rånare, nej lönnmördare, hade smugit sig in i palatset. De smög sig på vår högt ärade fader bakifrån och han hade inte en chans att försvara sig. Vi jagade dem längs korridorerna men tillslut kom de undan. Eller hur, Ankor? Det måste fungera.
Ankor bara skakade på huvudet och hans ansikte var fyllt av tårar.
– Inga lönnmördare kan ta sig in i palatset osedda. Du måste finna dig i ödet, broder. Du är en död man. Herregud, så död du är.
Khan gick fram och tillbaka längs korridoren.
– Jag kommer aldrig att ge upp! Aldrig någonsin! Det måste finnas något sätt!
Plötsligt avbröts deras samtal av steg i korridoren. En soldat vid namn Larry kom springande mot dem. Hans ansikte var uppspärrat i fasa och hans annars så ståtliga sätt hade nu förändrats helt. Larry var en mycket bra svärdskämpe. Han och Khan hade ofta övat tillsammans nere på herrgården. Aldrig mer. Khans tid i palatset var nu över. Det kapitlet var avslutat. Han skulle bli tvungen att fly från sitt eget hem. Han skulle bli en flykting. En jagad man med en belöning på sitt huvud. En framtid värd att förakta. En framtid som bara kunde ha ett slutmål. Galgen. Det var dit hans resa var på väg. Han var en dömd själ vars liv förstörts. Han hade inte längre någon framtid. Den hade gått itu mitt framför ögonen på honom. Och allt han kunde göra var att förbanna att han var en Konungs son. Förbanna det helvete som drabbat honom. Förbanna det liv som hade getts honom.
Larry skrek till och hans röst var fylld av rädsla.
– Vad är det som har hänt här? Är han?
Khan nickade samtidigt som tårarna rann nerför hans kinder.
– Han snubblade och slog i huvudet. Det fanns inget vi kunde göra. Herregud, han är död!
Larry sprang fram till den livlösa kroppen och knäböjde vid den.
– Vänta ett tag, började han. Det här är ett svärdshugg…
Khan höjde svärdet för andra gången denna blodiga dag. Han tömde huvudet på alla mänskliga känslor. Detta var ett krig. I ett krig måste man räkna med människooffer. Och så flög svärdet återigen genom luften. Det var som om tiden stod stilla. Larry som febrilt försökte undkomma Khans vassa klinga. Svärdet som sakta flög genom luften på sin väg mot kött. Khans ansikte, uppspärrat i hat, vrede och rädsla. Sedan förändrades livet för alltid.
Khan dödade sin vän. Den vän han så många gånger hade skrattat tillsammans med. Den vän han så många gånger hade lekt med som liten. Den vän som hade uppfostrat honom och lärt honom att hantera svärdet. Allt detta tog nu Khan död på, helt kallblodigt. Larrys huvud klövs av från kroppen. I ett krig dör soldater.
Khan vände sig mot sin broder och i hans ögon lös galenskapen.
– Vi måste härifrån nu, Ankor. Fort, innan någon kommer.
– Du måste finna dig i ditt öde. Jag tänker springa till palatsvakten nu och hämta hjälp. Så får du vänta här tills de kommer för att hämta dig. Jag reser mig upp nu och går härifrån.
Framför sig så såg Khan ett torn. Ett högt, vackert torn som reste sig upp i himlen. Det tornet föreställde hans liv. Nu rasade det.
– Om du inte är på min sida i kriget så är du på fiendens sida. Välj sida!
– Jag är på rättvisans sida, broder. Rättvisan! Det du har gjort är sjukt.
Khan bara skakade på huvudet och ett galet skratt lämnade hans läppar.
– Rättvisa? Nej, det finns ingen rättvisa. Du är på fiendens sida. Min egen bror har gått över till fiendens sida!
– Nu går jag härifrån.
Khan sprang fram med det blodiga svärdet i högsta hugg.
– Har jag gett tillstånd till det? Har jag det? Du är inne på fiendens linje, broder, och där blir man dödad!
Khan gjorde ett aggressivt utfall med svärdet som Ankor med nöd och näppe lyckades hoppa undan ifrån. Hans broder drog sakta sitt svärd och väntade på nästa anfall. Vad skall man göra när man upptäcker att ens egen broder har förråt en? Ska man tyst låta se på medan han går iväg för att förstöra ens liv eller skall man kämpa mot honom? Skall man kämpa mot den man som tidigare varit ens vän, ens egen broder? Ja, i krig måste man förbise mänskliga svagheter såsom känslor. I krig var man ett med svärdet, ett med sin fiende. Det fanns inget annat än det. Lät man känslorna ta över, endast för en sekund, ett andetag, så var man en död man. Ankor gjorde ett utfall som Khan snabbt hejdade. Den slutgiltiga striden. Vem var starkast, mäktigast och hårdast, av dem? Striden var jämn. Men så är det också de jämnaste krigen, när slutet är ovist, som är de mest intressanta. Han lyckades nätt och jämnt ducka för sin broders vassa klinga. Blodsmaken i munnen. Svetten som rann nerför pannan. Den fokuserade blicken som inte för en sekund lämnade sin motståndare. Och så, plötsligt, oförutsett, som från ingenstans, kom smärtan. Blodsmaken i munnen blev mer påtaglig. Smärtan tycktes existera i hela kroppen. Hans händer lydde honom inte. Varför lydde de honom inte? Han blev arg, ilsken, hatisk. Varför lydde hans kropp honom inte? Sedan föll han. Med en duns slog hans kropp i marken. Smärtan. Den genomsyrade hela kroppen. Han ville skrika. Öppna munnen och ropa på hjälp. Men hjälpen kom inte. Han fick inte ut ett ord.
En man, hans broder, lutade sig över honom, med ett leende spelande på sina läppar.
– Så föll min broder till marken, kämpande in i det sista. Allt för en äcklig liten råttas skull.
Ett skratt. Sedan fortsatte rösten.
– Du vet att du har gjort mig till Konung nu. Min dröm har, tack vare den där råttan, blivit verklighet. Alltid har jag drömt om denna dagen. Förbannat livets orättvisor. Förbannat det faktum att du föddes före mig. Det var en väldigt osäker plan jag hade. Mycket osäker. Men det fungerade. Jag lyckades utnyttja ditt hat, din lättretlighet, för mina egna syften.
Ännu ett skratt.
– Jag minns när du var åtta år och slog halvt sönder en man för att han hade snott din boll. Du har alltid haft lätt för att bli arg, broder. När som helst kan ilskan blossa upp inom dig, och du blir aggressiv, våldsam, nästan galen. Jag visste hur mycket du älskade den där råttan. Jag visste, till skillnad från Konungen, exakt vad den där råttan betydde för dig. Den var ditt allt, ditt liv. Det var jag som berättade för Konungen att du sket i dina studier. Det var jag som kom med förslaget att råttan borde dö, för att rädda din framtid som vis Konung. Konungen gick med på det. Första delen i min plan mot herravälde var avklarad. Jag visste hur arg du skulle bli när Konungen berättade om råttans öde för dig. Jag kunde nästan ana att du skulle förlora förståndet, logiken. Jag kunde nästan ana att du skulle göra något som fick dig i galgen och göra mig till tronarvinge. Naturligtvis var det ett väldigt osäkert kort, men det var ju trots allt värt ett försök. Och så lyckades det. Kanske blev du lite mer galen än vad jag hade anat men jag lyckades trots allt. Jag måste kanske säga tack, broder, du har just gjort mig till Konung.
Återigen detta förbannade skratt. Khan kände sorgen blossa upp inom sig. Kände en olidlig smärta, sorg och svek. Kriget var förlorat och motståndarsidan hade vunnit en makalös seger. Sedan spred sig tomheten genom kroppen och allt blev svart.

Ankor vände sig om när fotsteg hördes bakom honom. Han öppnade munnen utan att vända bort blicken från sin broders livlösa kropp.
– Min broder blev galen och anföll Konungen. Efter att ha dödat Larry anföll han mig. Jag var för Guds skull tvungen att mörda min egen bror. Herregud, min egen bror! Vilket jävla blodbad! Vilken jävla sorg! Soldaterna gick fram till sin nya Konung och kunde se den sorg han genomled.
– Ers majestät får följa med mig. Det är mycket som måste förklaras. Jag beklagar verkligen sorgen. Konungen var en god man, och Larry efterlämnar en fru och två barn. En sorgens dag det här. En djävulens dag, ers majestät.
Den nyblivna Konungen reste sig sakta upp från golvet och torkade av tårarna.
– Det har du så rätt i, soldat Sam, en djävulens dag är vad det är.
Sedan lämnade Konungen korridoren och följde med sina män. I hans tankar härjade en speciell liten råtta som talade till honom. Mycket av det som råttan sade var nonsens, och gick inte att uppfatta men det var en fras, en mening som ständigt upprepades. Allt hade varit till ingen nytta.

Fredrik Wollentz 2004

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *