Havets Mö och hennes älskare – Eller – Den Älskandes Sorg Del 1

25 augusti 2005

Det här är en uppgift vi fick i Svenska – skriv en skeppshistoria, och som jag är – en älskarinna av olycklig kärlek – kunde jag inte låta bli att skriva en sorglig spökhistoria.

För många år sedan fanns det en kvinna. Hon var den vackraste man kunde tänka sig. Hon var dotter till den unge greven av Birmingham. Den stackars mannen hade förälskat sig i piratkvinnan Kathryn, som bara kallades Havsdrottningen – då hon varit den pirat som alla fruktade. Kathryn själv hade varit skönare än de flesta.
Hennes ögon hade varit svarta och hennes hår likadant. Hennes klinga hade varit snabb och hennes tunga vassare än svärdet.
Kathryn hade lämnat som omöjliga kärlek och seglat till Karibien – och på skeppet hade hon fött en dotter som hon kallade Judyanna. I hemlighet sände hon ett sista brev till sin älskare i Birmingham och sade honom att han hade en dotter – en dotter som, om det behövdes, skulle kunna bli hans arvtagerska. Men han fick inte kalla henne vid hennes namn, då Kathryn skulle göra det känt som hennes dotter – en pirat, utan han skulle kalla henne Lady Diana – inte Judyanna.

I alla fall växte Judyanna upp till en underbart vacker kvinna – och en pirat som sin mor.
Hennes läppar hade färgen av den rödaste ros och hennes hår var så mörkt att det svart skiftade i blått. Hennes kropp var smärt och smidig som en vidja. Hon såg nästan exakt ut som sin mor – med ett perfekt anlete och avundsvärd kropp. Men hennes ögon var inte svarta – de var blå. Blå som blåklint och gnistrande som juveler. Det fanns män som försökt stjäla Judyannas ögon i tron att de var mörka safirer.

Vid tjugo års ålder var Judyanna en pirat i var tum. Hennes mor var död och efter att ha ärvt dennas pengar och därefter tjänat sina egna var Judy förmögnare än sin far.
Hon hade en ö, med ett urgröpt grottsystem. Där, i en grotta mycket långt in, så långt bort att man sju hundra gånger skulle kunna ta fel gång och tappa bort sig helt, hade hon lagrat sina skatter.
Flickan ägde så mycket guld att hon stöttade upp taket med guld och pärlemorpelare och klädde väggarna i silver. Golvet var täckt med juveler och lyktorna i salen var gjorda av diamant.
Där fanns en damm, gjord av smält platina, och fiskarna som simmade där var av guld, silver och ädla stenar. Och fiskarnas ögon var av opaler.

Judy var fruktad av många och människorna på land kallade henne “Djävulens Judy” medan de till havs kallade henne “Havets mö”.

En natt gick Judyanna i land i en större stad för att finna en köpare till sitt senaste… ja, hon brukade kalla dem “fynd”.
Det var den kvällen hon fick syn på guvenörens unge son. Det var en ung man på nyss fyllda tjugofyra, och han var skönare än alla Drottningens hovdamer tillsammans.
Hans hår var långt och mörkbrunt och lockade sig en aning. Slingor av det föll ned i hans bruna, uppriktiga ögon med ett slags vårdslös elegans. Hans kropp var solbränd och vältränad och vittnade om många timmar på sin fars träningsplats.
Skjortan han bar var kritvit och hade vida ärmar som drogs ihop med breda manchetter vid handlederna. Över den bar han en brun tunika i vilkens bälte det hängde en silvervärja. En röd mantel svallade efter honom och på huvudet hade han en hatt med en stor, svartgrå strutsfjäder.
Judyannas hjärta tog ett språng, sedan klappade det som aldrig förr.
Då den unge mannen stannade i gatans lera för att släppa fram henne kände Judy en hetta i kinderna av en rodnad som nästan kom hennes ansikte att brinna upp.
Yngligen såg henne också. Den vilda, underbara skönhet som stod framför honom. Hon överglänste vida alla hans friarinnor och kom honom att, förläget som en skolpojke, slå ned blicken.

Nästa del kommer snart och är skriven ur synvinkel från guvenörnes son.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *