Havets Mö och hennes älskare – Eller – Den Älskandes Sorg – Del 2

30 augusti 2005

Michael rodnade då han såg kvinnan som stod framför honom, det var därför han slog ned blicken. Hennes omänskligt vackra ansikte kom honom att, förlägen som en skolpojke, stå med blicken nedslagen och rodnaden brännande i kinderna medan hon gick förbi.
Det nervösa leende som spelade över hennes underbara läppar fick honom att tänka på den grekiska kärleksgudinnan.
Så, som ett minne av något som händ många, många gånger, hörde han sin fars röst:
“Hon är skön som fullmången, och giftig som en stingrockas gadd. Du skall akta dig för Djävulens Judy, min son. Som kännetecken om du skulle se henne, vet att hon på handen, precis där tummen fäster i handen, har ett födelsemärke, format som ett perfekt hjärta. Och det födelsemärket är svart, svart som hennes själ, ty hon är fångad av Djävulen själv.”
Michael kunde ändå inte låta bli att se efter kvinnan som gått förbi honom. Inte kunde väl hon, en så ojordiskt skön varelse, vara fångad av Helvetets Herre?
Och då, när hon höjde handen för att knacka på en dörr, såg han det. Det fördömda märket. På hennes högra hand, där tummen fäste i handen, fanns ett svart, hjärtformat födelsemärke.
Utan att veta varför vände Michael på klacken och rusade hem. Där stängde han in sig på sitt rum och försökte övertyga sig själv om att hans rusande och dansande hjärta hade fel.
Till sist stod den unge mannen mitt i rummet och stampade i golvet.
“Nej! Nej! Nej! Nej! Nej! Nej!” han upprepade ordet om och om igen.
Till sist gick han så långt att han gav sig själv en örfil tvärs över kinden, ett slag som efterlämnade ett brännande rött märke på den bruna kinden.
Då sansade Michael sig och satte sig på sängen.
Rättskafferns som han var gick guvenärens unge som samma dag till sin far, och berättade om mötet med piraten.
Fadern gladdes åt att sonen kanske gett ett tips som kunde hjälpa honom att fånga det som han kallade Havets Svart Fasa och bad denne att se efter om han kunde få reda på vart kvinnan skulle segla härnäst.
Dagen efter gick Michael ned till hamnen. Det tog inte lång tid innan han fick syn på Judyanna, som var på väg därifrån med oberörda steg.
Han följde efter henne, men då gon vände sig om kunde han inte låta bli att slå ned blicken för att inte översvämmas av hennes skönhet. Men det var för sent.
Michaels bruna ögon mötte Judyannas blåvioletta och hans hjärta hoppade över ett slag. Icke för ett ögonblick kunde han tro att detta var Djävulens tjänarinna.
Michael talade med henne och för vart ord hon yttrade med sin porlande röst spred sig en våg av vällust från hans hjärta och hela vägen ut i fingertopparna.
Undet lögner och bedragelser fick han veta att hon snarast skulle segla in i en liten vik inte långt från hamnen där de var, för att lasta på vad som för vanligt öga såg ut som sidenbalar av hög kvalitet. Men egentligen var det bara några alnar siden på var bal, resten var vanligt hö.
Michael berättade allt han fått veta för sin far och denne blev mycket lycklig. Men samma kväll gick Michael och lade sig med smärta i hjärtat och svärta i sinnet, ty han älskade Judyanna över allt, och hon älskade honom, och nu hade han förrått henne.
Michaels far smed planer på hur han skulle hinna fånga piraten. De skulle förstås vänta utanför tills hon lastat på sina falska sidenbalar, ty då var hennes skepp tyngt och de var i vägen för besättningen då man icke hunnit stapla dem ordentligt. Sedan skulle man spärra vägen för henne då hon skulle segla.
Morgonen då man skulle lägga sig i bakhåll var Michael tung i sinnet. Hn gav order om att hans skepp skulle göras i ordning, klädde sig och gick med motvilliga steg ned till hamnen. Där bad han sin far att få följa med. Faderna samtyckte och skeppen seglade.
Framme på platsen tog Michael en av livbåtarna och gav sig i lönn in i grottan. Judyannas besättningesmän höll på att lasta på och Judy själv ropade order till dem. Michaels tanke hade varit att berätta allt om bakhållet, men i lojalitet till staden, myndigheterna och sin far kunde han inte förmå sig till det nu.
Istället stod han handfallen medan hon gick fram till honom. Då hon gav honom ett intagande leende mumlade han:
“Förlåt mig…” han kom inte på något annat, och Judyanna log, men på ett annat sätt.
“Om du någon gång kommer att söka finna mig kommer jag alltid att återvända till havet. Där skall den jag älskar alltid att kunna finna mig.”
Hennes ögon var lika talande som ord. Hon älskade honom.
“Jag är ledsen…”
Michael vände och sprang.
Bakhållet blev nästan som planerat, men största delen av Judyannas besättningsmän kom undan. Judyanna själv, fångade man oskadd.
En vecka senare skulle piratkvinnan hängas.
Michael såg på.
En adelsman läste upp hennes brott och domen – att “hängas vid halsen tills döden inträdde”.
Judyannas blick fångade Michaels och i den glittrade förlåtelse.
Så föll hon.
Nacken knäcktes med en motbjudande smäll i snarans grymma ögla och halvet självt verkade mullra i vrede.
I samma sekund som hon föll, i samma sekund som hennes nacke knäcktes, samtidigt med att havet mullrade och samfällt med att Michaels hjärta krossades förstod han att han älskade henne.
Michael sökte upp Judyannas gamla besättningsmän och erbjöd dem arbete på sitt skepp, från vilket han avskedat alla. De samtyckte och han blev kapten över ett fartyg som ibland fraktade, ibland stal. Han kallade skeppet Judyanna II.
Länge skulle Michael segla, och söka efter sin älskade, och även när hans hela besättning dött och deras ben vittrat bort i djupet väntade och sökte han.
Och han söker ännu.

Här slutar historien om Havets Mö och hennes älskare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *